Att bryta ihop och komma igen.
Igår brast det.
Då var jag jävligt melankolisk och grå. Det kändes som om allt jag har varmast om hjärtat handlöst tagits ifrån mig. Att sitta vid sitt eget köksbord och känna rastlösheten få alla känslomässiga små nerver att jobba i otakt gör mig jävligt irriterad och jag vill mucka gräl med en fullkomlig främling bara för att få lätta på trycket. Istället får jag en svag stund och bestämmer mig helt sonika för att faktiskt tjuta oavbrutet en stund. Varför? Antagligen behövde jag väl hata någonting i några obetydliga minuter, men mest troligt för att det var ungefär den 109:e dagen det här halvåret jag inte lyft ett finger på en hel dag. Och jag vet hur urfånigt det här kommer att låta. Men jag tyckte synd om mig själv och kände mig som den största parasiten som bär på en funktionsduglig hjärna. Jag kan för första gången sannhetsenligt förstå dom som är arbetslösa... som blir deprimerade. Hua hua, tur att det går att krysta ut sånna känslor i några salta droppar på en eftermiddag, och att efter regn kommer solsken.
Idag sjunger jag på en annan melodi.
Jag klev upp klockan 07.30, tog på mig en rätt så slästruken look och tänkte. "Jaha, lite ögonfransar på det här så kan det ju kanske bli något av dig också." Följde med Peter på jobbet och påbörjade min något monotona uppgift av 2200 pappersvikningar, en uppgift som varade resten av dagen. (Tacksam för att ha något att göra skall påpekas!) Dagen gick faktiskt fort och nån gång på eftermiddan ringde telefonen. Ett telefonsamtal som får ordet lycka att låta rätt fjuttigt. Det handlade om ett eventuellt vik på 61% (oklart om hur länge det räcker) som jag kanske kunde erbjudas från och med första december. Hjärtat bultade som en trumma, energi sprutade ut genom mina öron och jag är säker på att jag slog ett nytt rekord i att tala flest ord/minut, jag var nära nirvana. Jag försöker ändå hålla förhoppningarna på en lagom nivå då det bara är ett kanske, men bara känslan av att på den så kallade intervjun "verka lugn, harmonisk, självsäker och därför passa för jobbet" gav en gnista jag saknat ett tag. Sen så är jag barnsligt förälskad i min nya tvättmaskin vi fick hem idag, den både blinkar, piper och fungerar!
Peter ska ha stor eloge som stod ut med mig igårkväll. Det kan inte vara jätte roligt att komma hem till ett bjalande fruntimmer som bara klagar över några "lediga" dagar. Det finns ju faktiskt dom som har det värre, jag vet, jag vet! Men jag kan iaf stolt sträcka på mig idag, lite lättare i bröstet och vråla: Woopdifuckingdoo i'm back on track! ;)
Då var jag jävligt melankolisk och grå. Det kändes som om allt jag har varmast om hjärtat handlöst tagits ifrån mig. Att sitta vid sitt eget köksbord och känna rastlösheten få alla känslomässiga små nerver att jobba i otakt gör mig jävligt irriterad och jag vill mucka gräl med en fullkomlig främling bara för att få lätta på trycket. Istället får jag en svag stund och bestämmer mig helt sonika för att faktiskt tjuta oavbrutet en stund. Varför? Antagligen behövde jag väl hata någonting i några obetydliga minuter, men mest troligt för att det var ungefär den 109:e dagen det här halvåret jag inte lyft ett finger på en hel dag. Och jag vet hur urfånigt det här kommer att låta. Men jag tyckte synd om mig själv och kände mig som den största parasiten som bär på en funktionsduglig hjärna. Jag kan för första gången sannhetsenligt förstå dom som är arbetslösa... som blir deprimerade. Hua hua, tur att det går att krysta ut sånna känslor i några salta droppar på en eftermiddag, och att efter regn kommer solsken.
Idag sjunger jag på en annan melodi.
Jag klev upp klockan 07.30, tog på mig en rätt så slästruken look och tänkte. "Jaha, lite ögonfransar på det här så kan det ju kanske bli något av dig också." Följde med Peter på jobbet och påbörjade min något monotona uppgift av 2200 pappersvikningar, en uppgift som varade resten av dagen. (Tacksam för att ha något att göra skall påpekas!) Dagen gick faktiskt fort och nån gång på eftermiddan ringde telefonen. Ett telefonsamtal som får ordet lycka att låta rätt fjuttigt. Det handlade om ett eventuellt vik på 61% (oklart om hur länge det räcker) som jag kanske kunde erbjudas från och med första december. Hjärtat bultade som en trumma, energi sprutade ut genom mina öron och jag är säker på att jag slog ett nytt rekord i att tala flest ord/minut, jag var nära nirvana. Jag försöker ändå hålla förhoppningarna på en lagom nivå då det bara är ett kanske, men bara känslan av att på den så kallade intervjun "verka lugn, harmonisk, självsäker och därför passa för jobbet" gav en gnista jag saknat ett tag. Sen så är jag barnsligt förälskad i min nya tvättmaskin vi fick hem idag, den både blinkar, piper och fungerar!
Peter ska ha stor eloge som stod ut med mig igårkväll. Det kan inte vara jätte roligt att komma hem till ett bjalande fruntimmer som bara klagar över några "lediga" dagar. Det finns ju faktiskt dom som har det värre, jag vet, jag vet! Men jag kan iaf stolt sträcka på mig idag, lite lättare i bröstet och vråla: Woopdifuckingdoo i'm back on track! ;)
Kommentarer
Trackback
