carrymehome

Jag börjar känna mig lite som en jobbig morsa. Jag berättar om allt med valparna hela tiden. (bra svenska eh?!) Det är som att det inte finns annat att prata om. Jag försöker verkligen att inte bli en tjatig tant som bara pratar om samma sak hela tiden, och det går förvisso att ha andra samtalsämnen med mig. Men just nu är jag lite insnöad bara, just för att dom tar verkligen upp all ledig tid man har. Precis som med små barn.

Hur många gånger har jag inte svurit över folk som bara pratar om sina småbarn så fort man möter dom. Detta ständiga uppdaterande om vad dom äter, hur mycket dom sover, vilka miner dom lärt sig göra, vad "tokiga" saker dom säger och slutligen (och det är min personliga favorit) vad som kommer ur dom. Det finns inget som gör mig så totalt uttråkad som när människor med småbarn börjar berätta om precis allt dom gör på en dag. Jag finner inte ens en gnutta av engagemang eller intresse, hur mycket jag än försöker. Jag säger som min mamma sa. "Det finns inget behov hos mig som säger att jag vill plocka upp en unge ur barnvagnen och hålla den en stund." Men det klart, hon har ju haft 5 stycken skitiga och skrikiga ungar så hennes ord är av erfarenhet. Mina är mest bara ord av tycke och smak. Om jag blir en, så kommer jag bli en hemsk mamma som står i lekparken och skriker "Akta där", "lek inte så nära vattnet", "Ajjabajja", och den klassiska "Du kan peta ut ögonen med den där". Fy farao jag skulle slå in ungen i bubbelplast innan den lärt sig krypa. För det klart, dom är ju hemskt små, vansinnigt ömtåliga och vem fasen är inte stolt över sitt söta lilla mirakel. Jag är förståss livrädd för dom, och dom för mig.. Jag kan för all del vara startskottet till många barns rädsla för skumma typer, dessutom har jag glasögon, Heja!

Ni ska veta att jag försöker i det yttersta för att göra mitt bästa, och nu kan nog även jag förstå eran totala förälskelse till era barn. Jag har nämligen kommit underfund med att valpen är det absolut viktigaste i mitt liv just nu. Bara en sån enkel sak som att han inte kissade eller bajsade inne på hela natten får mig att vilja berätta för hela världen just vilket litet "underbarn" vi har. Eller hur vi kan strosa runt planlöst i trädgården och hitta spännande saker att utforska. Det är ju så bedårande och faschinerande att jag nästan blir kär i det lilla livet. Så nu förstår jag, och tar tillbaka allt ont jag sagt när ni inte hört. Men några barn har jag inga funderingar på att skaffa än, det får ni pyssla med så länge.

Jag insåg en grej på jobbet igårkväll när jag skulle hämta min brukares medicin...
Som alla säkert vet så är mina initialer K.K. Och om detta kommer som nyfunnen information så bjuder jag på skratten... Hursom så har detta som alltid varit ett litet problem för mig sedan jag började högstadiet och minsann fick veta vad K.K betydde i folkmun. Eftersom jag jobbar inom vården och medicinlistor är någonting man använder sig av nästan överallt, så har jag förståss sett mina K.K:n överallt och tycker väl inte riktigt att det passar sig. Så jag fick en liten snilleblixt en dag och tänkte att jag skulle ändra mina initialer till Kak. Inte så dumt eller hur? Jo, det vart faktiskt mycket värre... Ni förstår att jag skriver för all del inte vackert. Speciellt inte om jag bara ska hafsa ner några bokstäver, det är inte så nödvändigt att lägga ner energin för att det ska se snyggt ut på en medicinlista. Jag borde dock ha engagerat mig mer, iaf se över den där lilla bokstaven i mitten. Ibland (läs för det mesta) ser mina a:n ut som u:n, så istället för att skriva Kak över hela pappret har jag alltså skrivit... Ja, den matematiken får ni göra själva.

Så där står jag alltså, med månader av "dokumenteringsmatierial" som jag lyckats skända med enbart en bläckpenna och tre bokstäver. Jag kunde inte annat än stå där och skratta så jag nästan kissade på mig. Saker och ting går inte som planerat. Men för all del vad gör väl det när jorden lix ska gå under imorgon? Skål!

Nej, nu ska det inte handla om vaginor. Utan om dom små tillskotten i familjen.

Dom kom alltså den 23:e. Första ploppade ut dom sista minuterna på min lunchrast. Det var väldigt odramatiskt i sig. Thelma skrek rakt ut och självklart gjorde det ont. Men jag tror även hon blev lite rädd och överraskad därav hennes reaktion, samt att det var hennes första kull. Men alltså, tre eller fyra krystningar så kom första. Jag hade bara några minuter på mig att beundra underverket för att sedan ta bilen tillbaka på jobbet. Det var JÄTTE jobbigt att lämna henne hemma. Det var en nagelbitande kväll på arbetet och timmarna var såååå långa! Peter var iof hemma och fixade allt. Men det var surt att missa de andra fem. Så jag kan inte säga så mycket mer än så. Men hon ska ha skött sig bra och fattat hela grejen på en gång. Det blev 5 hanar och en liten tik. När jag kom hem var hon dock lite skeptiskt mot mig, och i mitt mänskliga tänk så får jag för mig att hon undrade lite varför jag inte kommit hem först nu. Så är det såklart inte men vi människor har ju en förmåga att sätta känslor på allting. Hur som helst...
Första natten låg jag mest och lyssnade på en massa gny och snuttande. Det var ovant och samtidigt helt underbart. Den som pep mest var ju dock Onni såklart, nyfiken på vad det är som luktar annorlunda och tar frugans hela uppmärksamhet. Som tur är så är han inte lika intresserad längre. Det vill säga han och vi får sova på nätterna. Morgonen efter var jag helt slut och skulle jobba den kvällen också. Så jag bestämde mig för att sova lite till den morgonen. Två timmar senare när peter kom hem på lunchen och väckte mig så hade en liten kille lämnat oss för himmelriket or whatever. Vi vet inte vad som hänt men som många säger så är det ju lite så att dör dom så tidigt så är det oftast någonting som är fel med den. Jag trodde jag skulle gå under av sorg. Det var verkligen jätte jobbigt, även om jag visste att det kunde hända. Trodde faktiskt inte att jag skulle reagera som jag gjorde. Men det klart, förväntningen var hög och jag hade sovit dåligt. Sen går det faktiskt inte att förneka att det var otroligt sorgligt. Grabben ska få en hedersplats i trädgården till våren då tjälen gått ur. ♥
Vi njuter nu av 5 stycken härliga små tussar som växer som bara den! Tiken är riktigt tuff och redan min favorit. Hon kör med sina bröder om den bästa tissen hela tiden, hon smackar en stund för att sedan hejdlöst däcka ner i den mjuka filten. En av bröderna är en riktig enstöring. Sover för sig själv, äter lite på sidan om och protesterar nästan direkt så fort någon kommer i närheten. Han har också hittat en speciel plats i min hjärta.

Thelma äter och dricker precis som innan igen, förutom att hon äter mycket mycket mer såklart. Först var det konstant vällingkok för att hon skulle få i sig vätska, matlusten har det aldrig varit något fel på, men nu har hon alltså börjat dricka ur vattenskålen igen och det är ännu en lättnad. Vi mår alltså super. Myser som attan och låter allting vara underbart och okomplicerat. Till exempel på okompilcerat så vaknade jag av att thelma snarkade, i sängen. Hon var så trött och sov så fruktansvärt gott så jag hade inte hjärta att kasta ner henne på golvet. Så där låg vi och bara njöt, gosade och sket fullständigt i alla regler och hur allting brukar vara. Det var så jävla mysigt. Tummen upp hela dan!

Snoret rinner och ögonen kliar. Hundarna har börjat tappa vinterpälsen och för var morgon ligger här hemma en mjuk och luddig matta över hela golvet... I hela huset. Jag är omotiverad, lättretad, småaktig och vansinnigt trött. Mina vackra eksem har nu en tendens att blossa upp över hela kroppen och jag smörjer med salvor som om det gällde livet. Så jag är kladdig och luktar kortison, mmmm det bästa av två världar! Jag lider för tillfället av massiva diareer då kaffe är det enda som verkar fungera som lockbete för att kliva upp ur sängen. Hela dagarna dricker jag denna laxerande dryck för att ens orka dra på smilbandet på mina två arbetsplatser. Med stress i själen väntar jag med iver på ett besked om fast tjänst som jag inte verkar få och skulle jag få denna tjänst så blir det ett helvete med att avsluta det vikariat som jag har nu. Jag är psykiskt slut på och vill sätta sondmatning, stomipåse och kateter på mig själv för att sedan sova ända in i september månad.

Angående Thelma, som säkert många undrar över, så har det inte kommit några valpar än. Det är nu utan tvekan att hon har gått om i löpet kring/efter nyår och jag har ingen aning om när dom små Onni-ynglen har bitit sig fast, som förstagångs matte på plats så kan jag inte heller avgöra hur länge det är kvar, jag bara avvaktar. Det är mycket frustrerande. Känns som att jag väntat på/sagt "vilken dag som helst" i flera veckor utan resultat. Hon är härligt rund om magen och även om detta är lite besvärligt för henne och promenaderna inte blir lika långa som tidigare så är hon lika pigg, glad och sällskapssjuk som innan detta spektakel började. Och det får helt enkelt vara min riktlinje just nu att så länge hon mår bra och det är gymnastik i magen så är inget fel. Hon äter - bajsar, dricker - kissar, fiser, sover och snarkar precis som vanligt. Så ni behöver inte slita ert hår för att jag inte gör någonting drastiskt, jag är en fanatisk kontrollkärring och för att inte stressa henne håller jag detta kontrollbehov på behörigt avstånd. Just nu ligger hon och myser vid mina fötter och sover sådär gott som bara hon kan. Om ni undrar hur jag kan ha väntat på "vilken dag som helst" och tagit miste på tiden så länge så är min enda kommentar att jag tycker att hon har varit stor länge nu. Hon är vanligtvis liten och nätt i kroppen så den lilla skillnad som successivt kommit dag för dag har för mig, som förväntansfull matte, varit en enorm skillnad. Och jag vågar påstå att jag inte är ensam om en sådan fatal misskalkylering som denna, men det är ju inte utan anledning jag såhär i efterhand tycker att jag kunde ha varit lite coolare och inte väntat valpar vilken dag som helst. Men man lär ju av misstag sägs det... Som sagt så mår hon bra och vi väntar med spänning.

Nu börjar för mig en ny och lång arbetsperiod, på torsdag 23.00 avslutas arbetsveckan och hela två lediga dagar väntar. Känns som en överdriven lyx efter denna månad då jag jobbat nästan varje dag sen den 2:a. Jag ska inte sticka under stolen att det kommer bli jävligt skönt med både vila och pengar.




Känn lugnet, imorgon är det garanterat för sent.

Jag ska sluta helt med läsk. Det är livsfarligt för min mage, eller snarare för folk omkring mig. Jag blir uppsväld i magen som en ballong och fiser därefter. Igår fuskade jag, jag tog en munfull coca cola. Det var ett sånt där Homer simpsson mat-nirvana-gott med ljudeffekter men det slutade där och kan jag säga att jag är stolt. Det är svårt men helt klart värt det. Saken är den att jag insåg en dag hur äckligt mycket dricka vi dricker. Jag provade utan ett par dagar, i helgen tog jag några glas läsk och resten av den helgen gick jag runt och småfes. Det torde väll vara motivation nog, att få ett slut på detta pruttande. Operation "ett sundare liv" har påbörjats.

Igår blev jag lite ivrig, tog på mig lite väl mycket jobb så nu ser det ut som att Mars kommer bli en lång månad med lite lediga dagar. Så kan det gå när man inte riktigt har koll på läget. Shitload of money, jag klagar inte men två lediga dagar på tre veckor kommer bli tufft. Tur att jag alltid är på bra humör även hur trött jag är.... ehhh eehh hehehehe. hmm..
Det kan även komma att bli en stor förändrig för mig. Det är skitjobbigt att måsta välja, men jag försöker ha i åtanke att i slutändan är det bara mig det handlar om. Folk kommer att bli besviken, men sånt är livet eller hur? Mycket krytiskt, jag vet. Men det handlar om jobb så det rör inte er i alla fall.

Alla mina projekt och vardagssysslor kommer i vägen för varandra, det är stickning, brodering, jägarexamenplugg, städning, tvättning, jobb, skriva CV, blogga och mycket annat. Jag skulle t.ex vilja baka kakor och laga alla goda recept jag har roffat åt mig. Men orken tar slut ibland. Jag är inte så engegarad i någonting känns det som. Husmor tar en paus i allting.

Jag och fröken "therrorist" har gjort stora framsteg på sistone. Jag jublar över faktumet att hon verkar fatta att matte är en vandrande godisautomat. Idag fick en hund gå förbi oss två (ca 50 meter bort men framsteg är i detta fall mirakel utfört) utan att Thelma drog och slet och skällde. Istället var det fokus på mig, hon den där tjatiga typen med godis. Eureka!! Vi har alltså tagit oss från ruta -tre och ett steg frammåt.
På måndag är det valpynglig på datumet. Kan ju faktiskt diffa någon dag men helt fel ute är vi nog inte. Jag försöker att inte vara alltför uppspelt över min lilla tösabit då faktiskt vad som helst kan hända, men det är ack så svårt.

Nu har jag bestämt att lägga ner bloggen ett tag då jag tröttnat på internet i allmänt. Skriva av mig när det behövs eller när lusten faller på. Har nog haft känslan att det varit ett litet tvång, från min sida sett. Så adjö på ett tag. :)

Jag var helt utslagen imorse. Så nu du ditt äckliga lilla virus har du vunnit. I hela tre dagar kunde jag stå ut med huvudvärken, men du var tvungen att skicka in det tunga artilleriet med landminor överallt. Jag sprang rätt i fällan. Jag viftar vit flagg och erkänner mig besegrad. Kampen har varit hård och jag är nollad och blöt av svett.

Tog en snabbvisit till Lycksele idag, mest för att det var så bra rea på jysk och att jag var lite sugen på att köra lite med nya bilen. Den går lite fortare än subban, jag gillart!

Väl på jysk införskaffades en ny bäddmadrass, som täcker hela sängen (känns lite orättvist att bara jag har bäddmadrass och Peter inte). Och en hallbyrå.
När jag var hemma och skulle skruva ihop denna fjantiga lilla möbel var det som att jag hade fått sillmjölk i armarna, det var skitjobbigt. Nog för att jag är en liten räka, men nu är jag officiellt en klenskit. Det är inte utan att man skäms lite.
Kan ju iof bero på att det var träning igår, en jobbig sådan. "Vattengympa" som det kallas är inte kärringträning. Jag kokade nästan i hela kroppen... Ja, av ansträngning såklart givetvis.

Shoppingjävulen entrade min hjärna och jag kände mig riktigt förmögen för tillfället så det blev extraljus till bilen, nu är jag nästan pank men jag drogs ner i de shoppingsjukas djupa dal. Ett nytt och otryggt ställe tycker jag allt. Jag får hålla mig från spontana inhandligar på ett tag.

Oh, höll nästan på att glömma min lite tivstade upplevelse på Jysk.
Mannen som hjälpte mig hitta rätt bäddmadrass undrade varför jag skulle ha en ny, och jag förklarade enkelt att jag tyckte inte om att ha fjädrarna i sängen upp i röven... Eller stussen var nog ordet jag använde.. Hursom...
Han påpekade då, professionellt att det var nog en ny resårbotten jag skulle satsa på, för då ingick ju faktiskt bäddmadrassen. Och just i den stunden kände jag att han kunde väl bara ha hjälpt mig att välja den bästa madrassen istället för att börja tjata om en helt ny jävla säng jag ändå inte skulle ha råd med. Och det som kommer ur min mun lät en aning argare än vad jag trodde. Jag sa helt enkelt att jag skiter faktiskt inte tusenlappar en gång i veckan. Samma sekund som denna groda hoppade ur min mun skämdes jag. Det var ju faktiskt inte alls meningen att det skulle låta så ilsket. Han såg nog på mig hur förvånad jag blev av mitt egna tonläge och det hela slutade i en rejäl skrattsalva. Men det är nu det konstiga inträffar. Han frågar rakt ut om jag är intresserad av att gå med i hemvärnet. På en microsekund tänker jag: Aldrig i helvete. Samtidigt kände jag att jag har redan varit otrevlig nog för idag och lämnar ändå min E-post. Varför? Jag har inte den blekaste, jag är ju inte ett dugg intresserad. Nåväl, jag lämnade stället utan att vara otrevlig. Alltid något.

Just nu är det nog dags att bädda sängen med nya madrassen och sen blir det nog raka vägen till drömmarnas land. Peter ligger redan och snarkar i soffan. Det är inte heller omöjligt att han drömmer någonting för luftboxning tillhör inte det vanliga. Gnatt!

Jag håller ju på att ska ta jägarexamen, på nätet hittade jag en fråga som blivit lite av en guldklimp..



10) Ett hjärtskott på älg, resulterar ofta i?

a) att djuret kniper upp buken och skjuter rygg
b) Skadeskjutning
c) ett språng, följt av en kort rusning, innan djuret går omkull och dör
d) Löper undan på två ben


Jag tror jag ser lite för mycket på tecknat, för jag målar upp de mest komiska bilden i huvudet.
Humor.

Världens bästa morgon tilldelades mig idag! Jag vaknade av en puss på kinden, kaffe på sängen och sen fick jag vända på mig och somna om. Det kanske inte är något magiskt glittrande över hela grejen, men just idag var det riktigt riktigt skönt! Jag har mycket sovmornar, jag klagar inte. Men det är lite tröttsamt att nästan alltid jobba kvällar också. Nu ska jag få vara ledig i hela tre dagar. Så idag ska jag storstäda utav bara rackarn, då kan jag nämligen ligga i soffan och fisa fram tills på fredag!

Peter å andra sidan måste jag säga att han sliter nog lite ont. Nu blir det min tur att skämma bort honom ett tag. Inatt hade han inte sovit mycket och även om han såg pigg ut på morgonen så vet jag att han kommer vara okristligt trött ikväll. Han funderar mycket, mycket, mycket på vad för bil vi ska ha. Då jag inte har så mycket intresse för bilar i övrigt så är det enda jag håller reda på är om den har dragkrok eller ej, får hundarna plats, hur mycket drar den/mil. osv. osv. Jag kan inte påstå att jag är mycket till hjälp, men om jag skulle sitta och kika efter bilar skulle Peter behöva säga nej till alla förslag. Då är det lättare att jag kommer med mina små bidrag, som snarare påminner om kom-ihåg lappar. Men jag försöker iaf.

En sak jag har tänkt på är min unika förmåga att ibland se småsaker här hemma. Har jag en gång sett en synål som ligger på den där hyllan nere i källaren/tvättstugan så kan jag, när jag behöver den, komma ihåg exakt vars den ligger 4 veckor senare. Jag ska inte sticka under stolen med att det är ganska skönt. Jag kan behärska mitt organiserade kaos iaf.
Det händer även hemma hos andra människor att jag "observerar" var saker och ting ligger, helt omedvetet. När personen jag hälsar på helt plötsligt säger: Vars är den där nu då? Då kan jag ha sett den bara timmarna innan. Sånna gånger kan det lätt bli pinsamt. Vissa kan ju uppfatta det som att man går och snokar runt. Det gör jag absolut inte, jag intresserar mig inte för hur folk har det hemma. Det är bara min Post-it-hero-superkraft som tar över.

Ridå.

Nu är det såhär, att jag har varit i umeå och verkligen fått leva lyxigt.
Hotell Aveny kan jag verkligen rekomendera. Finns ingenting jag kan klaga på där och personalen var underbar. Hade man en fråga så hade dom alltid hört något värre. Sånt tycker jag om!
En liten städmiss fanns det faktiskt också bestående av en mystisk fläck på fönsterrutan, den fick oss att fundera lite. Men obrydd som man är så fick det vara tills vi checkade ut. Vi har ju faktiskt inget på fönstret att göra, och att sitta och stirra på den en hel kväll är ju faktiskt inte så roligt som det låter. Istället slängde vi oss i badet och drack lite bubbel, det var inte dumt, inte dumt alls!
Sen blev det stan, vilket innebar mat och dryck, lite bio och en skymt av Brynäsmatchen.
Note to self: Sluta stirra genom fönster på uteställen, du skrämmer folk.
När vi skulle äta så var det fullsatt överallt, för inte hade tanken slagit oss att man var tvungen att förboka. Någonstans på vägen hade vi nog glömt bort att det var löningshelg vilket gjorde att alla drog på sig festblåsan och tog chansen att gå ut och äta/lyxa. Till vår stora lycka hittade vi till slut ett matställe som nog var helt perfekt egentligen. Gemytligt och go mat, vad mer kan man begära? Och hade vi haft turen att komma in på de andra ställena hade vi nog inte passat in så bra. Vi såg nog inte ut som att vi skulle på bal på slottet ändå.
Sen blev det 3D bio, The Green hornet. Den var ungefär vad man kunde förvänta sig, fast lite till.
Efter det gick vi till hotellet, trötta hjältar kastade sig i säng och sov som två klubbade sälar.
På söndagmorgonen blev det regäl sovmorgon, hotellfrukost och lite shopping. Peter överraskade mig med en present, gogubben min! Men Jula är nog ändå mitt favoritställe!
Där blev det allt från toalettsits till en epilator.
Och denna epilator provade jag såklart det första jag gjorde när jag kom hem. Det var en ny upplevelse, minst sagt. Det var en underbar smärta, lite som när man tatuerar sig. Sen vet jag inte riktigt om jag är nöjd med det, kan inte se skymten av ett minsta lilla hårstrå, men jag känns stubbig på benen. Nåväl, vanesak kanske. Har man inte rakat benen sen i juni så är nog allt bättre än att fortsätta skita i det. Hur bortskämd jag blivit i helgen av min käraste Peter, så är det jävligt skönt att vara hemma igen. Det hjälps inte, hemma bäst! :)

Annars då? Jo...

Subarun är nu ett minne blott, nån galning från Göteborg var här och hämtade den i fredags. Och på något konstigt vis saknar jag den lite. Alla gamla saker har ju sin charm. En sista vansinnesfärd fick jag med den iaf när jag körde den från OKQ8 och hem till gården.

Jag har fortfarande inte tagit bort julgardinerna. Jag var ju nästan stolt att jag ens fick upp dom. Ingen brådska, sånt skapar bara stressade sura personer, och sånt har jag inte tid med.

Jag har en ny favoritlåt. Och eftersom jag inte har någon aning om hur man länkar in så får ni bara grupp och låtnamn; Johnossi - Man must dance. Introt till låten får varje liten cell att röra på sig. Störtskönt!

Jag funderar varför säger man att huden "andas", på en grisblink får jag upp en syn av hundratusentals små munnar som ständigt kipar efter luft.

Jag är glad, för att inte säga lycklig. Jag har ett jobb, en underbar karl som hela tiden överraskar mig med nya sjuka och tvistade sätt att få mig att bryta ihop av skratt. Världens mysigaste tös vid namn Thelma samt damp-Onni, jag känner ingen stress för livet och vad som förväntas av mig, just nu och här är jag mig själv, dumdristig och fnittrig. Labil med självinsikt. Yay me!

1.   Onni är pilsk, jag tror Thelma gått om i löpen.

2.   Om jag äter "riktig" frukost för snart inpå att jag vaknat på morgonen så får jag diareé i några timmar, oavsett tid på dygnet.

3.   (a)Nästa helg när jag och Peter ska på "myshelg" med hotell och bio i Umeå kommer jag att ha min mens.
(b)Snart kommer svampen igen.

4.   Av brunstiga hjortar och passvikter får jag tuppjuck i hjärnan.

5.   Broderiet ligget på paus.

6.   Härom natten drömde jag att jag gifte mig med min mor.

7.   Mina döda tulpaner står kvar i vasen på matbordet, som vi för övrigt aldrig använder.

Annars är allt som vanligt.