carrymehome

Jag hatar att inte riktigt räcka till. Jag tillhör nämligen den skaran som blir galen om jag inte kan allt på första försöket. Inatt hade det snöat, om än lite så räcker det för att jag ska slänga på vinterdäcken. Så där står jag, på alla fyra i gruset och har bytt första däcket. Förbereder för det andra och jag lyckas inte få loss muttrarna. Spottar och svär, men inser ganska snart att det är bara att skita i det. Sån blir jag. Klarar jag inte av det själv så kan det lika gärna fara åt helvete. Byter dom på andra sidan och ger det ett försök till. Och jodå, EN mutter lossnar.... Helvete.. Jag måste alltså be om hjälp, vilket innebär att Peter ska slösa lunchen på bilen som jag ska köra. Jag hatar att inte klara saker själv, för det betyder att jag är i vägen och tar upp nån annans tid. Jag är inte oumbärlig, och jag kan be om hjälp. Men om jag har påbörjat nånting vill jag gärna avsluta det själv. Hursom.
Men nu när det blir gjort så kommer jag ändå att tvivla på mig själv. Har jag gjort rätt? Kommer däcken att lossna? Kommer jag ramma ett träd och kommer platsen där jag dör vara i en vacken liten skogsdunge där folk tänder ljus för mig? Nej så illa är det nog inte, men jag blir så osäker. Det skulle vara typiskt mig att ha lyckats sätta däcken åt fel håll, och det är oavsett om det är omöjligt..

Nej nu ska jag äta lite och göra mig klar för att fara och jobba.