Du fattas mig!
Vem fan tror du att du är? Jag håller på att falla i bitar av att sakna dig. Inte ens 2 dygn har passerat och det känns redan överjävligt tungt. Så var jag aldrig förut. Då ryckte man lite på axlarna och veckor skulle ha kunnat passera utan en tillstymmelse av den känsla som just i denna stund dräper mig. Det tar emot att gå ner och lägga sig i sängen för att din lukt finns kvar där och jag hatar det verkligen, kan inte för mitt liv förstå dom som tycker att sånt är en tröst. Jag menar, kan man bli mer snuvad på godsakerna? Att jag inte kan ringa dig gör inte direkt saken bättre, utan jag sitter hemma hela dagen och väntar på att du ska ha tid med mig en stund. Nog är det en värdslig sak att jag plågas så lätt, men just den här känslan är någonting nytt för mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag missunnar dig verkligen inte att få fara iväg, det är bara nyttigt. Men om du kunde förklara hur du gör mig till ett nervöst vrak så kanske jag skulle ha en sportslig chans att motarbeta det.
För att döda tid skulle jag rensa i vinbärsbuskarna idag, det slutade med att jag röjde ner dom fullständigt. Så små pinnar av frustration är allt som sticker upp i höstmarken. På vardagsrumsbordet står fulltproppat med alla mina personliga favoriter av flott och socker, fritt fram att vräka i mig utan samvete eller förstånd. Märkligt nog mår jag illa så fort jag tittar på det. Jag har aldrig varit en tröstätare utan mer en sorglig figur som helt tappar aptiten. Så skynda dig hem innan jag tynar bort, för om du inte förstod det redan så jag saknar dig din idiot! Jag vet, att det känns extra jobbigt för att mensmonstret i mig gör mig en aningen labil. Ikväll är en svag stund, det blir bättre imorgon.
För att döda tid skulle jag rensa i vinbärsbuskarna idag, det slutade med att jag röjde ner dom fullständigt. Så små pinnar av frustration är allt som sticker upp i höstmarken. På vardagsrumsbordet står fulltproppat med alla mina personliga favoriter av flott och socker, fritt fram att vräka i mig utan samvete eller förstånd. Märkligt nog mår jag illa så fort jag tittar på det. Jag har aldrig varit en tröstätare utan mer en sorglig figur som helt tappar aptiten. Så skynda dig hem innan jag tynar bort, för om du inte förstod det redan så jag saknar dig din idiot! Jag vet, att det känns extra jobbigt för att mensmonstret i mig gör mig en aningen labil. Ikväll är en svag stund, det blir bättre imorgon.
Måndag morgon och det känns redan bättre, vem kunde ha anat? ;)
Kommentarer
Trackback
