Ärriga lemmar och Kinnebin.
Rut Ingrid Katharina Kämpe. Född en kall Februaridag på Lycksele lasarett, året var 1987 och klockan var 17.10 då jag för första gången fick skrika obegränsat, men inte gjorde det nånting utan det sågs som en positiv sak. Ett friskhetstecken om man vill så väl. Mitt i den lilla byn Risbäck i ett rött hus på ringvägen, box 7 växte jag upp mina första år. Jag minns inte mycket av det huset, från köket och bakgården har jag några av mina första minnen, mycket vaga dock. Jag kan inte ens minnas hur många år jag hann bo där. Jag har ett ärr på min underläpp som ett bevis på att jag faktiskt bott där en gång, jag stöp ner från sängen med huvudet först ner i golvet. Med min tur så hade jag förstås fått mina första tänder. Med ett halvdant tjutande hade jag tittat upp på min mor med två små vita gaddar som stack ut genom undeläppen. En bra ursäkt om man inte vill dumflina på kort.
Sen flyttade vi till "det gula huset på kullen" i slutet av byn
där jag bodde tills årens klocka slagit 12. Det var där jag lärde mig cykla på farfars enorma jättecykel, som såklart var av herrmodellen. Jag minns att jag använde häcken på baksidan av huset som "mur" att ramla in i ifall jag stöp omkull med det gigantiska färdmedlet. Många barnatårar har fastnat i den häcken som faktiskt var av den taggiga och vassa sorten. Men jag lärde mig cykla, och jag tror jag var 8 när jag fick min första egna. Den var rosa med svarta stjärnor och är orsaken till ett ärr på min vänstra armbåge. Vi var borta vid sågen och cyklade runt då jag kraschlandade ner i asfalten. När jag kom hem ringde vi till sjukstugan i Dorotea som inte trodde att vi skulle behöva sy, så kära lilla mor gjorde så gott hon kunde och lappade ihop mig med det som fanns hemma. När hon tvättat bort blodet och grävt ur gruset under skinnet kunde man se armbågen, ja jag menar på insidan. Inte så charmerande vackert blev den lagningen, lite som en klump av tillplattat skinn som en påminnelse att jag var liten och oförsiktig. Dagen efter fick jag en cykelhjälm jag bar med mig dag som natt.
Jag har alltid hatat att förlora, det har jag både fått erfara och hört mer än en gång. Jag och min bror Thomas spelade schack och schackbrädet bestod av en träbit med en plåt där de vita och svarta rutorna satt. Ena hörnet på denna plåtbit hade slitits med åren och stod upp som en "flärp". Eftersom jag var lillasyster hade jag inte mycket att säga till om så fick jag alltid ha den trasiga sidan. Jag förlorade alltid för jag förstod mig inte på reglerna (och även för att jag inte har tänket för denna märkliga form av sällskapspel.) Jag blir så tvärilsken så jag slår omkull hela schackbrädet och skär upp hela min högra ringfingertopp. Japp, där är ett ärr som bevis, jag hatar att förlora och gör nu allt som står i min makt för att slippa göra mig själv till åtlöje.
Korta barnaben rusar ner för den lilla backen, hastigheten är snabbare än mina reflexer, och inom några sekunder står jag på fyromfot i gruset. Plåstras om av pappa köket och sedan på't igen. Samma sak händer så det är bara att ta sig in i huset igen. Några minuter av tröstande kramar från bäste far bestämmer jag mig för att ändå bege mig till mina kompisar, bysop var ett smeknamn jag hade som barn. Den här gången sprang jag nerför backen, på gräsmattan.
På vintern var vårat största intresse att åka på baken nerför lagårdstaket ner i takraset. Man fick ju hoppas på att man landade i den mjuka delen av snön. Vi hade ju därimot inte räknat med att takspikarna kunde sticka upp en bit och därmed riva upp hela overallens rumpdel. Min mor har nog svurit många timmar vid symaskinen på grund av denna skitroliga rutchkana. Oturen har alltid följt mig men även en rejäl dos av "flax". Det var inte alla gånger man landade i den mjuka delen av snön, utan den där delen som smällt och frusit till sig ett par gånger. Dvs, stenhård is. Min mjuka kropp mot den frusna snön slutade i en perfekt krock. Det var sista gången jag frivilligt kastade mig ut från taket i total ovisshet om vars/hur jag skulle landa.
En gång fick jag åka till Borgafjäll och åka slalomskidor en hel dag. För er som inte riktigt förstår hur stort detta var för mig kan ju jämföra det med att t.ex. först tjata om en hundvalp i flera år för att sen, äntligen få denna lilla varelse i sin ägo. Där var jag iaf, 3 mil på bussen på väg till slalombacken för att maniskt ramla ner och åka upp i timmar. Jag hade även fått pengar med mig för att äta en hamburgare och pommes frites. Återigen vill jag nämna att detta var en helt ny värld för mig och lyckan var total. Hela veckan efter denna uppenbarelse hade jag en egen slalombacke bakpå lägdan. Jag slet på mig pjäxorna och skidorna, åkte ner och släpade mig upp hela dagarna. Jag roade mig själv och jag hade fantastiskt roligt.
Det här är ju bara en bråkdel av allt som förundrat, chockat och roat mig som barn. Många fler historier finns i mitt bakhuvud som gör mig till den jag är. Det finns nog inte många som vet att jag faktiskt hade en "låtsaskompis" när jag var liten. Hon hette Kinnebin och bodde på min gardinstång. Om jag minns rätt hade hon bruna skor, grönrutiga manchesterbyxor, en orange(den kan ha varit gul) stickad tröja, solkblekt blont hår och blå ögon. Hon fanns liksom till hands när jag inte kunde sova, och livlig fantasi har jag alltid haft så det är väl klart jag hade nån som underhöll mig när det vart långtråkigt. Hon var suverän, men det låter kanske konsigt att jag minns "henne" så väl. Men jag törs påstå att jag inte var knäpp som liten. Jag var alltid glad och hittade alltid sätt att underhålla mig själv när mina bröder tyckte att "syrran bara är jobbig och ivägen". Vi syskon fick ofta klara oss själva, och fanimig det var nog jävligt sunt. Visst har vi gjort några misstag och snesteg här i livet men aldrig att vi varit direkt elaka i ren illvilja mot någon. Jag är en jävligt bra människa skapad ur en form av bland annat blåmärken, skrubbsår, erfarenhet, självinsikt och en skvätt hederligt folkvett. Att lära sig av sina mistag är för mig ingen kliché, det är jävlar ren och skär sanning.
Avslutningsvis vill jag citera min lillebror när han efter ett utlopp orsakat av understimulering, äntligen lugnat ner sig och satt sig på sofflocket. Tyst med en pillimarisk blick säger han efter en stund:
"Först ska man lära sig gå och prata, sen ska man sitta still och hålla käften" Jimmy Kämpe ca 4-5 år.
Sen flyttade vi till "det gula huset på kullen" i slutet av byn
där jag bodde tills årens klocka slagit 12. Det var där jag lärde mig cykla på farfars enorma jättecykel, som såklart var av herrmodellen. Jag minns att jag använde häcken på baksidan av huset som "mur" att ramla in i ifall jag stöp omkull med det gigantiska färdmedlet. Många barnatårar har fastnat i den häcken som faktiskt var av den taggiga och vassa sorten. Men jag lärde mig cykla, och jag tror jag var 8 när jag fick min första egna. Den var rosa med svarta stjärnor och är orsaken till ett ärr på min vänstra armbåge. Vi var borta vid sågen och cyklade runt då jag kraschlandade ner i asfalten. När jag kom hem ringde vi till sjukstugan i Dorotea som inte trodde att vi skulle behöva sy, så kära lilla mor gjorde så gott hon kunde och lappade ihop mig med det som fanns hemma. När hon tvättat bort blodet och grävt ur gruset under skinnet kunde man se armbågen, ja jag menar på insidan. Inte så charmerande vackert blev den lagningen, lite som en klump av tillplattat skinn som en påminnelse att jag var liten och oförsiktig. Dagen efter fick jag en cykelhjälm jag bar med mig dag som natt.
Jag har alltid hatat att förlora, det har jag både fått erfara och hört mer än en gång. Jag och min bror Thomas spelade schack och schackbrädet bestod av en träbit med en plåt där de vita och svarta rutorna satt. Ena hörnet på denna plåtbit hade slitits med åren och stod upp som en "flärp". Eftersom jag var lillasyster hade jag inte mycket att säga till om så fick jag alltid ha den trasiga sidan. Jag förlorade alltid för jag förstod mig inte på reglerna (och även för att jag inte har tänket för denna märkliga form av sällskapspel.) Jag blir så tvärilsken så jag slår omkull hela schackbrädet och skär upp hela min högra ringfingertopp. Japp, där är ett ärr som bevis, jag hatar att förlora och gör nu allt som står i min makt för att slippa göra mig själv till åtlöje.
Korta barnaben rusar ner för den lilla backen, hastigheten är snabbare än mina reflexer, och inom några sekunder står jag på fyromfot i gruset. Plåstras om av pappa köket och sedan på't igen. Samma sak händer så det är bara att ta sig in i huset igen. Några minuter av tröstande kramar från bäste far bestämmer jag mig för att ändå bege mig till mina kompisar, bysop var ett smeknamn jag hade som barn. Den här gången sprang jag nerför backen, på gräsmattan.
På vintern var vårat största intresse att åka på baken nerför lagårdstaket ner i takraset. Man fick ju hoppas på att man landade i den mjuka delen av snön. Vi hade ju därimot inte räknat med att takspikarna kunde sticka upp en bit och därmed riva upp hela overallens rumpdel. Min mor har nog svurit många timmar vid symaskinen på grund av denna skitroliga rutchkana. Oturen har alltid följt mig men även en rejäl dos av "flax". Det var inte alla gånger man landade i den mjuka delen av snön, utan den där delen som smällt och frusit till sig ett par gånger. Dvs, stenhård is. Min mjuka kropp mot den frusna snön slutade i en perfekt krock. Det var sista gången jag frivilligt kastade mig ut från taket i total ovisshet om vars/hur jag skulle landa.
En gång fick jag åka till Borgafjäll och åka slalomskidor en hel dag. För er som inte riktigt förstår hur stort detta var för mig kan ju jämföra det med att t.ex. först tjata om en hundvalp i flera år för att sen, äntligen få denna lilla varelse i sin ägo. Där var jag iaf, 3 mil på bussen på väg till slalombacken för att maniskt ramla ner och åka upp i timmar. Jag hade även fått pengar med mig för att äta en hamburgare och pommes frites. Återigen vill jag nämna att detta var en helt ny värld för mig och lyckan var total. Hela veckan efter denna uppenbarelse hade jag en egen slalombacke bakpå lägdan. Jag slet på mig pjäxorna och skidorna, åkte ner och släpade mig upp hela dagarna. Jag roade mig själv och jag hade fantastiskt roligt.
Det här är ju bara en bråkdel av allt som förundrat, chockat och roat mig som barn. Många fler historier finns i mitt bakhuvud som gör mig till den jag är. Det finns nog inte många som vet att jag faktiskt hade en "låtsaskompis" när jag var liten. Hon hette Kinnebin och bodde på min gardinstång. Om jag minns rätt hade hon bruna skor, grönrutiga manchesterbyxor, en orange(den kan ha varit gul) stickad tröja, solkblekt blont hår och blå ögon. Hon fanns liksom till hands när jag inte kunde sova, och livlig fantasi har jag alltid haft så det är väl klart jag hade nån som underhöll mig när det vart långtråkigt. Hon var suverän, men det låter kanske konsigt att jag minns "henne" så väl. Men jag törs påstå att jag inte var knäpp som liten. Jag var alltid glad och hittade alltid sätt att underhålla mig själv när mina bröder tyckte att "syrran bara är jobbig och ivägen". Vi syskon fick ofta klara oss själva, och fanimig det var nog jävligt sunt. Visst har vi gjort några misstag och snesteg här i livet men aldrig att vi varit direkt elaka i ren illvilja mot någon. Jag är en jävligt bra människa skapad ur en form av bland annat blåmärken, skrubbsår, erfarenhet, självinsikt och en skvätt hederligt folkvett. Att lära sig av sina mistag är för mig ingen kliché, det är jävlar ren och skär sanning.
Avslutningsvis vill jag citera min lillebror när han efter ett utlopp orsakat av understimulering, äntligen lugnat ner sig och satt sig på sofflocket. Tyst med en pillimarisk blick säger han efter en stund:
"Först ska man lära sig gå och prata, sen ska man sitta still och hålla käften" Jimmy Kämpe ca 4-5 år.
Kommentarer
Trackback
