carrymehome

Idag var tanken att jag inte skulle göra någonting av "vuxenvärde". Ändå smög jag ner i tvättstugan och startade en maskin. Nyss var jag och hämtade subban som har blivit fixat inför ombesiktning. Och jag som bara skulle se på snyftrullar och spela nördiga spel. Vafan? Blir hämtpizza ikväll, om kattis själv får välja!

Ute snöar det iaf och nog får man väl säga att det är vinter. Men en sak som fashinerar mig är hur alla helt plötsligt verkar älska denna kalla årstid. När sommaren tog sina sista andetag så skrek (i princip) alla ut sin förtvivlan över att det nu närmade sig höst och att långkalsongerna skulle åka fram från vinterförrådet. Höst och vinterälskare som jag är slog jag nästan rekord i glädjerop på att värmen äntligen fick sätta sig i avbytarbåset. Understället åkte fram först. Och ska jag vara riktigt ärlig så tyckte jag det var lite roligt med den rungande klagosången. (Med tanke på hur lång vintern faktiskt är, så är skadeglädje riktigt roligt.) Men då helt plötsligt så är det många som helt och osanolikt beskriver vintern som någonting man "älskar". Hur gick det till egentligen? Jag vill såklart inte att folk ska bli deprimerad när hösten/vintern nalkas, men att ändra sin starka åsikt från:"Fy fan vad jag hatar vintern". Till: "Att åka pulka i den underbara snön" får mig att dra lite mer på det ena ögonbrynet än det andra. Men det är nog som med mycket (men långt ifrån allt) annat. Hat är ett mycket misshandlat och utnyttjat ord i det allmäna språkförrådet. Ett exempel kan vara alla dessa förargade fruntimmer som råkat ut för en och annan sliskig skitstövel för mycket. "Fy fan vad jag hatar karlar" Men sen står dom ändå på krogen och klänger på någon välklädd herre med slips och flottigt hår. Karlar å andra sidan spottar, svär och hatar det mesta. Är det inte bilen som havererat så är det pengarna som aldrig finns. För att undvika missförstånd vill jag understryka att inte alls alla är såhär, men om vi tänker efter lite så kan nog alla ha dra upp, iaf ett exempel på när man missbrukat detta lilla ord. Nog om ord-horeri. Nu måste jag iväg och göra ett sista ryck för idag och besikta subban.

Tjo!

Angående förra inlägget så påpekade Peter att jag hade skrivit, Bad-apa Bad-apa-para som rubrik... Det var ju inte riktigt så det var tänkt. Snarare som en liten trall. Haha, så fel det kan bli ibland.

På tal om saker som kan bli lite fel, i helgen var Peter's lilla tös och hälsade på. Vi satt och pysslade lite med apelsiner och nejlikor. Små pratade om livet lite och varav hon helt plötsligt säger: "Kattis, du är ju min låtsasmamma.." Jag blev helt stum och kunde inte ge någon som helst respons på vad hon nyss sagt. Tanken hade faktiskt aldrig slagit mig att hon såg på saken ur den synvinkeln och som en knäpp på näsan blev jag påmind om hur känsligt sånna här saker faktiskt är. Men saken är den att när hon hälsar på oss ändrar inte jag och Peter på någonting. Vi är precis samma personer som dagen innan då hennes rum stod tomt och jag vill tro att det är sunt. Men vad vet jag, allt detta är fortfarande nytt för mig och vi är två tjejer som försöker acklimatisera oss gentemot varandra. I ärlighetens namn tycker jag att vi sköter oss snyggt och naturligtvis är ömsesidig respekt en viktig del av processen.
När vi var upp på affärn och handlade så var hon som vilken 6-åring som helst. "Vad är det? Åh, en sån har inte jag.. osv. osv." Hela tiden försöker jag vara vuxen och upprepar mig som en repad LP-skiva och säger. "Du får väl önska dig i julklapp" eller så slog jag dövörat till och fortsatte handla det vi skulle ha. På vägen hem pratar vi lite om att man vill ha mycket, och jag glömmer för en sekund bort att hon bara är 6 år gammal och säger "Ibland önskar jag att jag kunde bajsa pengar" Denna lilla tjej tittar då upp på mig med rynkad näsa och viskar: Fy vad äckligt! Jag försöker förklara att det bara är något man säger men hon har redan tappat intresset för mitt babbel och en stor snöhög att klättra i kommer lite ivägen för min tafatta förklaring. Den där gången lyckades jag inte riktigt. Nu är det ny vecka och hon har åkt hem, det är fasligt tyst i huset.

Vardagen har börjar tala sitt tydliga språk nu när jag har fått ett jobb. Schema är en bra förutsättning för att få lite fart i sina personliga rutiner. Därimot har jag fortfarande väldigt svårt att krypa i säng innan tolv på kvällarna och numera kan jag ligga och dra mig otrevligt länge på morgonen. Det gör mig tyvärr bara tröttare och en ändring är snart ett måste. Jobbet är underbart förresten!
Men nu kan jag inte sitta här och skriva längre, ska snart iväg och arbeta för kvällen. Så, adjö! :)

Fick ett idiot ryck idag. Köpte blommor och gjorde en uppsättning och det vart väl sådär.
Nån bild får ni fan inte se. Är ni nyfiken så är jag och Peter fortfarande sambos....
Köpte faktiskt några små porslinstomtar idag också, för att pynta i rummet uppe. Så nu börjar det likna tomtens spypåse i alla fall. Suck. Hatar när jag känner pressen av att "ha fint i jul" och dras med i hetsen. Men men, nu slipper jag bry mig om det på ett tag för nu är det nästan klart. Om inte annat så kanske det värmer Peters hjärta en aning att det är lite ombonat här hemma och möjligen får jag ett knullrufs nån måndagmorgon? Kaffe på sängen duger minsann inte för detta slit!

Onni är dum i huvudet, han pissar inne igen. Iof så var det på den smutsiga tvätten så vem bryr sig egentligen? Men jag hade som fått för mig att det hade gått över. Ska fråga om jag får ta hem en kateter från jobbet och sätta på honom. Och så kan jag kanske sätta en stomipåse på Thelma. Vore mycket praktiskt! Dom står ute i hundgården, skäller så fort jag släpper min första morgonfjärt och jag börjar tröttna på det. Tänker samtidigt på våra stackars grannar som måste stå ut med det och inget kan göra. Tarvligt att kasta vatten på dom när det är närmare 20 minus också. Någon som har ett bra tips? De flesta dagar älskar jag dom tills hjärtat svider. Men ibland svider det bara.

Ledig tills på Tisdag, tror jag ska ta en vinsliring ikväll bara för att jämna ut, jag håller på att bli väldigt orutinerad så det är nog bäst att sätta fart på levern igen. Tänk om den ger upp? Nej ve och fasa hur skulle det se ut egentligen. Ska upp på bolaget nu och välja ut något smarrigt, så här har jag ju inte tid att sitta.

Trälig helg på er!

Nu har det hänt. Julgardinerna är strykta och uppe. Till och med på skithuset har jag med lite fantasi fått upp ett rött tygstycke. De klassiska ljusstakarna står i fönstret och nån anskrämlig och kantstött porslinstomte står lite här och var. Det är ju helt uppenbart att jag fått en hjärnblödning. Nej då, faktiskt inte. Jag hade redan bestämt mig för att pynta för ett litet besök, men jag kan inte påstå att var en ren fröjd. Det vart nog gjort bara för att jag ville ha det klart innan helgen. Ska jag även nämna att jag redan lyckats döda julblomman (har fan inte en blekaste om vad den heter) jag köpte igår, Nej jag tror jag håller det en hemlighet så jag inte tar död på någons julkänsla. Höhöhö!
Har även fått en skiva av Peter. Den heter Oh no it's christmas! Har inte fått den än men jag ska rapportera! :)

Jag såg ett gammalt kort på mig häromdan. Det var från en dart-tävling och kyss karlson vad mager jag var då. Inte för att jag är stor nu men den här plutmagen hade jag inte förut, för övrigt är den faktiskt charmig, gosig om inte annat. Lite som en färdigjäst bulldeg, skithärligt får man väll säga?! Och till min stora lycka insåg jag att tuttarna hittat ut ur skinnet! Och jag tänkte ÄNTLIGEN! Jag har aldrig brytt mig nått vidare egentligen, men alltid har jag nog tänkt att det skulle ju inte skada om dom plötsligt skulle ploppa fram lite. Ett litet smeknamn jag hade när jag var i de yngre tonåren var "Ärtan" och jag kan säga som så att det var inte för att jag gillade grönsaker.... Men vem kunde ana att man var tvungen att äta lite snuskigt slisk för att dom skulle uppenbara sig? Ok, det är inga bomber som ger mig ryggproblem, men jämförelsen med det där kortet ser jag ju nästan ut som ett fruntimmer. Så man kan nog säga att jag är "fet och lycklig"! ;)

Annars har jag fått ett längre vik på 61.5% och kommer även få mycket pass på AVA här i Åsele. Från första December till sista Maj räcker vik:et och det kan ev. bli längre. Nog fan är det så att det löser sig till slut. Underbart är allt jag kan säga/känna/tänka.

Nej nu ska jag kasta upp Peter ur soffan, ge hundarna mat, pissa och gå och lägga mig! Kösssss! :)

Onsdag och jag ska få gå på en inskolning som personlig assistent.
Spännande med tanke på att det är det enda inom undersköterske-jobb jag inte provat på.
Hoppas på glada miner och spännande timmar ända tills kl. 23.00 då jag får gå hem.

Oskulden är tagen på tvättmaskinen och det känns som att jag har en hemlig affär med den älskvärda vitvaran.
Det blev en hård start men märkligt nog är jag snart klar med all tvätt efter bara några dagar sen ankomsten.
Jag är nog lite kär i den och jag vet säkert att om det skulle börja brinna i huset skulle jag defenitivt bära ut den först!

Jag tog en dusch igår innan jag gick och la mig för att sova. Och det resulterar ännu en gång att mitt typiska icke-skandinaviska hår står som på en piassavakvast när jag vaknar nästa dag. Och jag förstår inte dom som tycker det är trist att ha "platt och rakt hår". Men vi kan gärna byta så kan ni få testa på att tämja odjuret som verkar bo uppe på mitt huvud. Det är för övrigt än uppgift som upprepar sig varje dag. Bra hårdagar, då håret faller dit det ska när man borstar ut det, har jag sällan upplevt. Ibland kan jag passera en spegel och tänka: "WOW! Kanske man skulle borsta ur svintot idag...." Tills jag kommer på att: "Ja just ja, det har jag redan gjort..."

Här kommer en bild på mitt redan borstade hår, bara för att visa min poäng.

Mycket irriterande. Och nej, man blir inte sådär glad som jag ser ut att vara på bilden. Men att "posa" har aldrig varit med på listan för saker jag måste öva på. Så, överdriven min får funka idag.

Just för stunden har jag inga chockerande nyheter att berätta om eller dela med mig av. Det är vardag och blodtrycket är stabilt.

Igår brast det.
Då var jag jävligt melankolisk och grå. Det kändes som om allt jag har varmast om hjärtat handlöst tagits ifrån mig. Att sitta vid sitt eget köksbord och känna rastlösheten få alla känslomässiga små nerver att jobba i otakt gör mig jävligt irriterad och jag vill mucka gräl med en fullkomlig främling bara för att få lätta på trycket. Istället får jag en svag stund och bestämmer mig helt sonika för att faktiskt tjuta oavbrutet en stund. Varför? Antagligen behövde jag väl hata någonting i några obetydliga minuter, men mest troligt för att det var ungefär den 109:e dagen det här halvåret jag inte lyft ett finger på en hel dag. Och jag vet hur urfånigt det här kommer att låta. Men jag tyckte synd om mig själv och kände mig som den största parasiten som bär på en funktionsduglig hjärna. Jag kan för första gången sannhetsenligt förstå dom som är arbetslösa... som blir deprimerade. Hua hua, tur att det går att krysta ut sånna känslor i några salta droppar på en eftermiddag, och att efter regn kommer solsken.

Idag sjunger jag på en annan melodi.
Jag klev upp klockan 07.30, tog på mig en rätt så slästruken look och tänkte. "Jaha, lite ögonfransar på det här så kan det ju kanske bli något av dig också." Följde med Peter på jobbet och påbörjade min något monotona uppgift av 2200 pappersvikningar, en uppgift som varade resten av dagen. (Tacksam för att ha något att göra skall påpekas!) Dagen gick faktiskt fort och nån gång på eftermiddan ringde telefonen. Ett telefonsamtal som får ordet lycka att låta rätt fjuttigt. Det handlade om ett eventuellt vik på 61% (oklart om hur länge det räcker) som jag kanske kunde erbjudas från och med första december. Hjärtat bultade som en trumma, energi sprutade ut genom mina öron och jag är säker på att jag slog ett nytt rekord i att tala flest ord/minut, jag var nära nirvana. Jag försöker ändå hålla förhoppningarna på en lagom nivå då det bara är ett kanske, men bara känslan av att på den så kallade intervjun "verka lugn, harmonisk, självsäker och därför passa för jobbet" gav en gnista jag saknat ett tag. Sen så är jag barnsligt förälskad i min nya tvättmaskin vi fick hem idag, den både blinkar, piper och fungerar!

Peter ska ha stor eloge som stod ut med mig igårkväll. Det kan inte vara jätte roligt att komma hem till ett bjalande fruntimmer som bara klagar över några "lediga" dagar. Det finns ju faktiskt dom som har det värre, jag vet, jag vet! Men jag kan iaf stolt sträcka på mig idag, lite lättare i bröstet och vråla: Woopdifuckingdoo i'm back on track! ;)

Varje gång jag kommer hem så tänker jag: Nej, det här var ju inte så roligt att komma hem till, imorgon ska jag storstäda. Hmpf, än så länge har ingen förändring skett. Den torra tvätten hänger fortfarande på klädtorken bredvid köksbordet. Grytunderlägget är, som igår, kvar på vardagsrumsbordet och vägrar flytta på sig. Saker och ting verkar bara bli liggandes när dom är på fel plats, och där kan dom få ligga en vecka eller två. Gång på gång ser jag alla dessa saker som på något magiskt vis verkar förflytta sig själv och jag retar mig på att det alltid verkar stökigt. Gång på gång blir dom dock lämnade just på det stället dom inte ska vara. Krigszon och rövarkula är bara några av orden jag yttrar ibland när jag verkligen ser hur illa det är. Hur jag önskar att jag inte var en slarver, utan istället kunde bara plocka lite varje dag. Men den orken infinner sig rätt sällan, oftast i ren panik om jag vet att någon ska hälsa på. Hur orkar ni, ni pedantiska små städtanter som alltid har så rent och fint hemma. Ni som ursäktar er för lite damm på glasen i vitrinskåpet. Ni som aldrig har gårdagens disk på bänken, tvätt i trappen eller vars toalettgolv är så rent att man kan genomföra ett mindre kirurgiskt ingrepp.

"Ursäkta röran, jag bor här" har jag nog sagt en gång för mycket och är det enda jag lyckas trycka ur mig när någon bara "har vägarna förbi". Ibland när jag hälsar på någon kommer en spontan tanke upp i huvudet på mig, jag vill springa hem med en högtryckstvätt, koppla den till världens största flaska av desinfektionsmedel av högsta rank och gå berserk i huset. Inte för att det är äckligt här eller att det skulle krylla av ohyra, men den markanta skillnaden på deras välstädade palats och min svinstia får mig att vilja sjunka genom marken.

"Var sak har samma plats" kan jag säga ibland för att skämta bort det lite grann. Ni vet det här tafatta svenska ursäktandet vi håller på med och som folk fnissar lite åt mest för att vara trevlig, men inte alls tycker är särskillt roligt. Eller så skyller man på att man inte haft tid för att det låter bättre. Det är ju jävligt pinsamt att säga: Ja, jag vet att det ser ut som om satan gått lös här, men jag är för lat för att göra nånting åt det. Då kommer jag hellre med en ursäkt ibland och hoppas på att ingen ska syna min tydliga bluff.

Därför undrar jag ännu en gång, hur gör ni? Är det något genetiskt latmaskvirus i min kropp som för evigt klamrat sig fast och aldrig kommer släppa taget? Eller är jag helt enkelt bara genomlat? Är det min ork som enbart kan plockas fram och styras av endorfiner och därför bara kommer fram när jag har någonting roligt att göra? För även om jag inte städar så det är sådär rent och snyggt som jag vill ha det, så är jag fullt ut medveten om det. Snälla Bullen, hjälp mig!

---

Här drar jag gränsen för vad som är mer för de "magstarkas avdelning" och som inte rynkar på näsan för lite väl personlig information. Jag vet att ingen lär sluta läsa nu p.g.a ren nyfikenhet, men kom ihåg att jag har varnat er.

"Förkylning i puppan" tar nog priset som den konstigaste diagnosen jag någonsin fått. Men som barnmorskan sa så är det väldigt vanligt och många har det utan att ens veta om det. För mig började det men en aning konstiga aktiviteter nere i tros-regionen och flytningar fick ett helt nytt begrepp för mig. Överförsiktig som man är sprang jag raka vägen till sjukstugan. Efter ett tag kunde barnmorskan med viss säkerhet säga att jag hade fått en Vaginos, eller som jag fick det förklarat, "förkylning i puppan". Det är alltså en bakteriell förändring i själva murvelturvan och är lika vanligt som just en förkylning. Inga problem sa hon, du får en endagskur med penicillin som behandling och det går över inom några dygn. Ett annat tydligt symtom (som jag glädjer mig åt att jag inte hade) på att man har fått Vaginos är att det luktar rutten fisk där nere. Tala om dödsstöten! Det är inte bara kladdigt, du luktar dessutom som gammal fiskrens också. Haha, hursom.

Nöjd skuttade jag hem glad över att det inte var någon annan smaskig överraskning. På kvällen tog jag min lilla (läs obehagligt stora) vagitorie och kröp under täcket. För en gångs skull läste jag inte den bifogade foldern över ev. biverkningar och efter en dag eller två började jag få något besvärligare problem. Det visade sig då, när jag läste alla kursiva små bokstäver, att av denna penicillinkur kunde man alltså få svamp. Gissa vad som var mitt nya problem? En svampinfektion med klådan från det djupaste vrår i helvetets mörka dal hade börjat attackera mitt stackars underliv och nog önskade jag ibland att Peter skulle få för sig att kväva mig med en kudde medans jag sov. Jag studerar självklart saken noga på det bästa sätt jag kan och det visar sig att det är många kvinnor som lever med svamp till stor del av sina vuxna liv, och att en penicillinkur ofta är början på hela den resan. Jag trodde äggstockarna skulle flyga ut genom näsan när jag läste det. Bara tanken på att någongång få liknande eller måttliga besvär igen får mig att vilja gå på affären och köpa en rotborste, eller gråta i 3 veckor. Mina besvär har nu faktiskt försvunnit och jag slipper stå upp/bräsa med benen 20 timmar av dygnet då lättnaden av att inte känna sina nedre regioner var jämnförbart med att vinna drömvinsten på lotto. Mina akrobatiska övningar för att ens kunna sitta ner måste ha sett ut som rena cirkusnumret utfört av en stelopererad ticks-patient.

Så nu får jag väl se antar jag, om jag blir en sån där person som i framtiden i smyg försöker komma åt för att rätta till trosan när förhoppningsvis ingen ser. Som nästan gräver i hemlighet och hoppas på att ingen förstår vad jag håller på med eller lider av. En sån där som skriker tyst på toaletten för att det svider som eld där nere när jag ska uträtta det i vanliga fall minsta behovet. En kvinna i medelåldern som köper ovanligt mycket filmjölk. (Ska tydligen lindra besvären, äckligt? JA! Effektivt? Okänt, men BM tipsade.) En som står i ICA-kön och kan inte står ut längre och plötsligt utför någon slags epilepsidans utan dess like och folk i närheten får en ny syn på mig som den tokiga tanten på byn. Jag har aldrig sagt detta förut. Men nu önskar jag faktiskt att jag hade en penis så att risken för återkommande bekymmer kunde uteslutas. Men nu får jag faktiskt leva med att jag har en snurva och glädjas åt alla de dagar som inte består av självmordsframkallande dödsryckningar.

Nu ska jag gå och pissa, bara för att det är så jävla skönt!

..har jag aldrig varit. Jag vet att jag fick ärva mina bröders kläder många gånger, och jag reflekterade aldrig över det för att det bara var så. (Självklart fick jag också kläder så nått fattighjon var vi inte!) Kollar jag i min garderob nu så finns det inte många plagg jag köpt till mig själv. Jag måste se ut som en liten hottentott! Missförstå mig rätt, men jag har ingen personlig smak alls. Kläderna som jag har nu har jag fått från kompisar, kompisars syskon, kusiner eller annat löst folk. Senast jag köpte mig en tröja/kofta var från ellos, den köpte jag för halva priset vilket var för den hutlösa summan på 150kr. Och då måste jag fråga mig själv om jag är snål eller bara totalt oengagerad? Jag vet faktiskt inte, omedvetet ekonomisk kanske? När jag skulle gå ut 9:an var jag och min älskade mormor till stockholm och hälsade på en gammal vän till henne. Samtidigt skulle vi köpa examenskläder till mig. Hennes egna ord var i princip att jag fick välja vad jag ville. Skorna köpte vi på myrorna och dom kostade 50kr och klänningen omkring 200. Jag kanske inte var den snyggaste, men garanterat billigast!
Ett annat examensminne är att jag hade varit till frissan och vi kan säga att det var en aning kortare än vad jag hade föreställt mig. Då kunde jag lika gärna ha haft namnet Kent. Hursom, mamma undrade vad jag skulle ha för kläder och jag lånade en gammal blus (ja ni läste rätt, en BLUS) av henne. Den var vit med svart "färgstänk" på i sånt där "skrynkelmaterial. Jag själv tyckte den var fräck och läcker. Men i ärlighetens namn, förlåt mamma, hade den gjort sitt redan -81. Det är möjligt att jag minns fel nu, men jag tror även att jag hade en par limegröna jeans som jag själv hade fått välja ut. Så där satt jag, bland typiska flick-flickor, utan någon som helst kvinnlig utveckling, hatade min nya frisyr och såg ut som om jag nyss medverkat i en alphaville musikvideo. Egendomlig var nog bara förnamnet och tänker jag efter så hade jag nog varit lika nöjd med en potatissäck. Haha.

I dagens läge är jag nog kanske lite bortskämd. Och jag pratar inte om den här gnälliga-ska/vill-ha-typen utan jag menar att jag har allt jag behöver. Peter har skämt bort mig med hund, bössa och en bil. Samt tak över huvudet + mat i magen och det får man väll vara jävligt tacksam över med tanke på hur lat jag är. Sån här långledighet har lämnat klister i arslet på mig och tv-soffan har likt ett osynligt magnetfält dragit mig dit varje dag ett tag nu. Men fan ska veta att jag gör rätt för mig när jag får en gnista av ork. Huset är ju trots allt inte fallfärdigt eller invaderat av tidigare oupptäkta varelser. Jag försöker att inte vara bortskämd mitt i all vardagslyx.

Det finns ett tillfälle som jag kan tänka tillbaka till och verkligen skämmas över. Jag tror jag fyllde 6 eller 7 år. Mitt favoritprogram på tv:n var småstjärnorna. (Ni vet där det lilla folket fick mima till sin favoritlåt på tv4.) Och allt jag önskade mig när jag fyllde år var en microfon som dom hade på tv:n. Jag fick en microfon med tillhörande högtalare. Problemet var ju dock att det var en sladd till denna högtalare, och hela historien minns jag inte riktigt men jag vet att jag vart så fruktansvärt besviken över denna sladd som bara var i vägen. Jag tror till och med att jag grinade över denna present, för det var inte vad jag hade tänkt mig. Som sagt, jag skäms fortfarande när jag tänker på det! Hade det varit min unge så hade jag nog kastat ut henne i snön med lite knäckebröd för resten av dagen. Jag tror det är enda gången som jag varit en "bortskämd snorunge". Hmm, jag måste nog fråga min kära mor och far. (Oh, en sak till, jag älskade förresten den här presenten efter ett tag, tills den gick sönder och då fick jag grina en skvätt till.)

Jag blir fängslad över folks totala förnekelse till sin egna ekonomiska kris.
Jag har själv fått ett brev från Justitia en gång (då en adressändring kommit på villovägar) och det resulterade för mig, i ren panik från helvetet. Betalade räkningen och sen vart det inget mer med det. Enkelt och smärtfritt.
Sen händer det lite nu och då att lyxfällan visas på tv:n och jag kan inte annat än bli rädd och jag kan inte för min värld förstå hur folk inte tar tag i problemet när brevhögen närmar sig 100-talet från kronofogden.
Jag har inte heller något köpbehov. Jag vill gärna ha ett engagemang för inredning eller vad som helst egentligen, men det finns inte så ska jag då köpa gardiner för andras nöje? Nej fy fan, för övrigt har jag ju inga pengar heller så vad ska jag betala med? Då njuter jag faktiskt hellre av en liten chokladkaka varje dag och blir lite gladare, lite tjockare och lite mer sockerberoende än dagen innan.

Julen närmar sig, till min stora fasa.
Det tjatas ännu en gång och en massa jävla julbak, gardiner, luciaröstning, julklappar, glitter, stjärnor och det ska vara rött och det ska vara grönt och det ska vara modernt och det ska vara traditionellt. Kommer ni hit så blir det måttligt. Några gamla tomtar och ljusstakar kommer att stå och trycka i nått hörn eller fönster men det är allt vad jag orkar med för i år. Sen kommer faktiskt snälla mor hem och lämnar lite julgardiner, som jag tackar ödmjukast för. Det är första julen jag kommer att spendera i detta hus och inte ska ni tro att det kommer se ut som att tomten har kräkts i farstun iaf. Som tidigare nämnt, jag har inte råd att pynta jul för att andra inte ska må bättre. För det verkar visst vara förbjudet att inte tycka om julen så det står en upp i halsen. Julen är mitt stora stressmonster som ger mig syrebrist och det känns som att jag håller på att kvävas, dessutom prackar alla på mig att pynta, pyssla och vara så jävla hurtigbullig. Nej helvete säger jag om det, det hinner jag göra om jag blir gammal. Förresten så finns det en enda anledning till att jag ens ids göra minsta lilla handtag detta år. Vi får faktiskt ett litet besök. Och barn ska ha jul, även om jag till vardags är en liten grinch. Jag kan bli en energisk tomtemor senare om det nångång skulle ploppa ur mig en unge, men jag tror att det dröjer många år tills dess så jag får iaf vara kärringen mot strömmen ett tag till. Visste ni förresten att det bara är NOVEMBER än... Skärpning!

Annars då? Jo hundarna, som för övrigt driver mig till totalt lyckorus lever och mår bra. Det är bara Thelma som har fått en fettknöl precis vid ögat och jag befarar ett vet. besök om den fortsätter växa. Tvättmaskinen står fortfarande isärplockad och död men hjälp väntas komma på tisdag. Jag längtar tills handtvätten upphör! Peter jobbar på och jag går hemma och fyller i kassakorten som arbetslös. Ingen större skillnad från förut alltså, vi skrattar i vanlig ordning åt pruttskämt och vardagspetitesser.

Ett annat ord för nirvana då..
Jag är tillbaka i nördträsket. Om än för ett litet tag så är det iaf en sysselsättning sånna här dagar, då inte ens orken att gå ut i friska luften vill infinna sig.

Annars mår jag faktiskt bra. Jag är inte sjuk eller har några krämpor. Axeln börjar till och med kännas som min egna igen. Allting är förstås relativt och jobb fattas det massor av fortfarande. Några ströpass här och där är allt jag lyckas sno åt mig men det kommer väll mer till jul och så. För den delen så har jag inga svårigheter att jobba under julen. Rätt skönt att slippa stressen och hinna fara överallt. För nu finns det ju ett hushåll TILL att hinna hälsa på. Men nyår ska jag faktiskt vara ledig. Även om det svider i kassakorten så är det faktiskt planerat. Hej och hå jag ska faktiskt stå på mig den här gången och säga Nej, jag lovar som vanligt ingenting.

Ikväll blir det nog ingen vattengympa tyvärr för Lena har övergivit mig för det charmiga landet Finland. Nej, ingen ironi, jag tycker faktiskt om finland och att finska är ett rätt charmigt språk och skulle gärna lära mig lite mer än "vitto" som inte är den bästa hälsningsfrasen direkt. Men vattengympa med massa medelålderstanter är helt enkelt skitroligt. Bra träning är det också. Jag ligger hellre i vattnet och skumpar runt än att släpa mig runt kvarteret på en "joggingrunda". Ja det där med träning har jag tappat lite på senare år. Jag har för övrigt ingen strävan efter att gå ner i vikt. Men lite allmän motion har fan aldrig skadat någon.

Har funderat lite på det här med dagens "outfit", (att ordet klädval/utstyrsel inte duger i svenska bloggvärlden kommer jag aldrig förstå...) och jag förstår inte att vissa ser det som dagens viktigaste uppgift. Men det klart, om allt man skriver om är kläder och smink så kanske en sån enkel sak som att klä på sig är deras största bedrift för dagen.. Men vad vet jag? Själv har jag faktiskt på mig gråa tjocksockor, svarta byxor, svart underställströja och en grå hood-tröja. Håret påminner om Ronja rövardotters och jag är ganska säker på att jag lyckats lämna lite chipsrester däri också, sminket ligger nere i mitt spegelskåp och jag luktar gammal fimp. Ska vi hångla?

Jag vet inte, på något vis trodde jag att det skulle kännas bättre.
Men nu sitter jag här hemma igen och är "ledig", det känns ännu en gång deprimerande. Jag har inte ens klätt på mig än. Morgonrock är ett mycket bekvämt plagg och används för tillfället flitigt! Så ja, jag sitter här hemma med håret i en sån där ful knut på huvudet och gräver med långa fingrar i söndagens chipsskål.... I min morgonrock.
Jag har haft våta drömmar om ett Måndag-Fredag jobb där jag tjänar rätt skapligt. (det får inte vara för mycket, då blir det för enkelt) Vad det är för slags jobb har jag inte listat ut än, för det jag kommer ihåg handlar inte om själva jobbet. Jag är helt enkelt inte hemma i huset lika mycket.

I helgen fick jag iaf jobba rätt mycket. På Lördagen blev det tillsammans 13½ timmar och för första gången på ca 4-5 månader kände jag mig fysiskt utmattad. Så jävla skön känsla, faktiskt! Sen en helt vanlig 7-16 tur på söndagen. Det var en hektiskt första helg på jobbet då vi hade jour, jag hade väll inte riktigt koll på alla rutiner men alla lever än så några fatala mistag har jag ju lyckats undvika med en klackspark. Underbara är dom att arbeta med iaf och det är skitkul att "lära sig nya saker varje dag". Dessutom är det lätt att hålla en strikt diet då lunchrast är obefintlig, kissa fick jag göra först efter 7 timmar på söndagen, har jag förresten sagt att jag Älskar utmaningar? ;)

Finns det herr-balsam? En tanke jag fick i duschen är att varför tar alltid balsamet slut fortare än shampot? Och då är det nämligen så att förklaringen är pruttenkel. Peter har sitt shampo, jag har mitt shampo. MEN vi har samma balsam flaska. Jag tycker inte att hans hårfagra lilla huvud borde behöva så mycket, men varje gång det är sådär halvlite kvar av det vita mjukgörande hårmedlet så tycks det inte räcka till min risbuske jag går runt och bär på. Så jag får vara utan. Och då tänkte jag som så att det borde finnas ett herrbalsam som han kan använda och låta mitt vara ifred, för framförhållning nog för att köpa en ny flaska när det förra nästan är tom existerar tydligen inte för mig.
Mitt lilla hårtroll. Som jag älskar honom! ♥

Just nu i denna stund har nördtimman slagit och jag ska underhålla mig med lite spel... Warcraft... Pinsamt nästan!


Och Lisa, jag såg vad du skrev i mitt förra inlägg men kunde inte svara då bloggen fått ett tuppjuck. Jag ska hitta pengar mellan soffkuddarna och tanka bilen någon dag och hälsa på. :)

Deprimerande är vad det är. Här är man alltså en väl kompetent undersköterska som har jobbat mellan 3-4 år, och så är man inte behövd. Jag har arbetat med bland annat cancersjuka, gamla, unga, akutsjuka och döda. Innan operationen hade jag mycket jobb, nu har jag ingenting. Jag sitter bara hemma med en jävla massa erfarenhet och kan inte använda det. Utnyttja mig! Jag har aldrig varit utan arbete. Slipat och släpat i många år för vadå? Ingen jävel bryr sig ju om det iaf. Det ser bra ut på pappret men sen då? Nej, vi tar outbildad personal och har dom att jobba, gärna lite mer än 100% och låter den där främmande och nyinflyttade gå hemma, där varje dag är ett steg närmare nervsammanbrottet från helvete. Vad fan hände med "Kompetenta personer går före outbildade" som man i princip fick inpräntat i huvudet hela sin gymnasietid? Jag gick omvårdnadsprogrammet för då visste jag att jag aldrig skulle bli utan jobb och för att jag senare skulle kunna vidareutbilda mig till sjuksköterska. För att plugga måste jag ha matematik B, som i praktiken är helt omöjlig för mig att klara av. Jodå, jag har provat 2 gånger. Och nu sitter jag här, några år efter gymnatiet, utan jobb i alla fall. Det enda jag har fått är 2 inskolningnätter från landstinget (som jag för övrigt är väldigt tacksam för) och 3 pass i Dorotea (som jag är ännu mer tacksam för). I två veckors tid har jag jagat personalansvariga för att lämna namn och nummer och sagt att det är bara att höra av sig när det är tid för att skola in mig. Telefonen har aldrig varit så tyst som efter det och jag börjar hoppas på att den har gått sönder.

Tristessen tar kol på mig snart och jag måste hitta på någonting.
Raka skallen?
Byta kön?
Gå på gatan?
Sälja min själ till högstbjudande?
Amputera ett ben?
Bli känd?
Försvinna?
Skaffa nytt yrke, lönnmördare eller glasblåsare t.ex?
Skaffa arbete utomlands?
Få cancer?
Bli muslim?
Kapa trädtoppar?
Samla kottar?
Röka svamp?
Odla knark?
Bli avrättare?
Smuggla djur?
Fly till Mexico?
Råna tanter?
Gifta mig rik?
Hitta och döda Bin Laden?
Exprimentera med mediciner?
Antasta politiker?
Skaffa barn?.... hahahaha nej nej, inte skaffa barn. "Ett piller om dagen håller barnen från magen"!

På söndagsmorgonen hade jag lite oflyt. För det första var arbetstimmarna slut och jag blev med det en obrukbar last för samhället igen. En odåga om man så vill. Sen hade jag fel bil. Inte den rullande självmordsexpressen som nyligt genomgått däckbyte av en osäker och nervös själ, utan den vita faran som fortfarande hade sommarsulorna på sig. Subban hade varit en dröm denna morgon! Tog mig ända bort till storberget innan jag insåg att resans gång skulle bli en som en rysk roulette-färd. Regnet som så härligt hade fallit på natten låg nu som en osynlig glatt hinna på asfalten och detta gav mig då två alternativ.
1. Köra hem till Åsele i en snittfart på ca 20km/h och en varm önskan om att allt villebråd höll sig från vägarna.
2. Sova i bilen och vänta på en eventuell sandbil/stigande temperatur.
Då jag jobbat i 10 timmar och reaktionsförmågan låg på ungefärliga 4 promille vart valet enkelt; sova i bilen. Men problemet var att jag inte kunde sova. Och nu ska jag gnälla lite för det var kallt och trångt och uppenbarligen var jag inte trött nog för att slå igen mina vackra blå.(Och nej jag kunde inte stå på tomgång för att värma mig då den lilla "tom-tank-lampan" lös och just denna gång kände jag inte för att slösa. Skulle vara just snyggt att kunna köra men inte ha någon bensin och därför bli stillastående i alla fall.) Efter 3 timmar av överdrivet socker och tobaksintag kom den förbannade sandbilen och jag samlade mod och begav mig hem mot snarklådan. Helskinnad springer jag in på okq8 och köper mig en burk pringles, raglar likt ett fyllo hem och slukar chipsen hela och går och lägger mig. Slutade 07.00, kom i säng 11.40. Då får man faktiskt vara sur, trött och lukta illa.

Idag har jag haft den stora äran att handtvätta ca 2 ton av underkläder då våran tvättmaskin gått sönder, det kanske jag redan berättat men men. Tog ju bara en sisådär 2½ timme och nu vet jag inte hur varmt kranvatten kan bli, men i runda slängar kanske det var 65-75 grader + lite tvätt- och sköljmedel. Mina händer är inte vad dom har varit, musbränd som man är. Nu är dom röda men känseln börjar komma tillbaka.
Nu ska jag frossa i glass, banan, chocklad och maräng.. Jodå, marängswisch(eller hur det nu stavas/uttalas) skall täppa igen alla nödvändiga hjärtrör ikväll.

Goder afton!

Jag hatar att inte riktigt räcka till. Jag tillhör nämligen den skaran som blir galen om jag inte kan allt på första försöket. Inatt hade det snöat, om än lite så räcker det för att jag ska slänga på vinterdäcken. Så där står jag, på alla fyra i gruset och har bytt första däcket. Förbereder för det andra och jag lyckas inte få loss muttrarna. Spottar och svär, men inser ganska snart att det är bara att skita i det. Sån blir jag. Klarar jag inte av det själv så kan det lika gärna fara åt helvete. Byter dom på andra sidan och ger det ett försök till. Och jodå, EN mutter lossnar.... Helvete.. Jag måste alltså be om hjälp, vilket innebär att Peter ska slösa lunchen på bilen som jag ska köra. Jag hatar att inte klara saker själv, för det betyder att jag är i vägen och tar upp nån annans tid. Jag är inte oumbärlig, och jag kan be om hjälp. Men om jag har påbörjat nånting vill jag gärna avsluta det själv. Hursom.
Men nu när det blir gjort så kommer jag ändå att tvivla på mig själv. Har jag gjort rätt? Kommer däcken att lossna? Kommer jag ramma ett träd och kommer platsen där jag dör vara i en vacken liten skogsdunge där folk tänder ljus för mig? Nej så illa är det nog inte, men jag blir så osäker. Det skulle vara typiskt mig att ha lyckats sätta däcken åt fel håll, och det är oavsett om det är omöjligt..

Nej nu ska jag äta lite och göra mig klar för att fara och jobba.

Jag har varit lite borta, inte borta som dum i huvudet (även om det ligger mig varmt om hjärtat) utan bara upptagen och bloggen har hamnat i lådan för dålig prioritering. Jag har faktiskt äntligen kommit igång med att jobba igen. Två nätter har jag fått skola in mig här i Åsele och det var med blandade känslor. Tänker inte säga nått mer om det utan bara vänta ut det och se om jag varit en aning före i tankegången bara. Det var faktiskt på fullaste allvar riktigt skönt att komma igång igen. Och inte det där vanliga att "Ja, nu är det jobb igen" Utan en mer ivrig känsla där energin aldrig verkar ta slut. Nu var inte förutsättningarna de bästa för det var inte mycket att göra. Men nu har jag sett hur dom jobbar och hoppas att jag får gå dit nån gång och svettas lite. Den som lever får se....

Min morgon kunde ha börjat bättre. Det vill säga att jag kunde ha fått börja dagen utan att försöka lista ut vem det är som har varit en gnutta förstoppad det senaste dygnet. Jag vill inte nämna några namn men Thelma är tämligen misstänkt för att ha besudlat badrumsmattorna för all framtid. Jag har inga problem med att ta hand om skit och med tanke på mitt yrkesval så är det väl ändå vardagsmat (bildligt talat) så ett tu tre var dom borta. För att bli av med denna morbida morgongåva fick jag ta en ICA-kasse då en vanligt "bajspåse" inte räckte till. Jajjemänsan ni läste rätt, en ICA-kasse fick vara min räddare i nöden när nöden inte har någon lag. När jag först gick in i badrummet med nyvakna och något grusiga ögon trodde jag att det var Peter som hade lagt ett gäng av sina strumpor som små bollar på golvet. (Det är lite av hans speciallité att placera sina "strumpbollar" på väl valda platser i huset). De små hundradels sekunder det tog för mig att inse att det inte var små korvar av textil utan att de bestod av mycket mer naturliga tillsatser, känns såhär i efterhand som en ren lyckoträff då luktsinnet faktiskt svikit mig på morgonen. Och jag kan med lättnad säga att jag glad för att jag inspekterade dom små livlösa bruna tingen innan jag hann sparka dom åt sidan. Ja, det hade minsann varit en syn för gudarna det. Bajs på väggarna, jojo, varmt välkommen skall ni vara till oss på fiskaregatan! Nu ligger mina brunfläckiga, solgula badrumsmattor i kö för att få tvättas. Och då kanske ni undrar varför dom ligger i kö, då det skulle falla alla i smaken att tvätta dom först. Jo, såhär ligger det till. Förvirrad och en aningen glömsk som jag är hade jag totalt glömt bort att maskinen redan var full av gammal tvättad tvätt, som legat där blöt och bortglömd lite för länge och luktar pyton. Den måste därför tvättas om innan saneringen av mina mattor kan ske.
Visst är det väll roligt hur omväxling förnöjer?

Äntligen frisk efter ett klockrent kräk-host-pass från Peter. Lite rosslig än men långt ifrån den plågsamma känslan av att vara en påse skit. Liket i soffan har återuppstått och är det inte alldeles lagomt till helgen? Ikväll, om det blir som planerat, ska jag dra min söta lilla rumpa till Kullberg och kanske ta ett danssteg eller två. Dansband står väldigt lågt på listan av favoritggenre av musik, men mitt mörka inre säger mig att det är dags att hitta på nånting uppfriskande. Det enda som känns motigt är att Peter far iväg för jakt imorgon, vilket då innebär att jag sticker ut på äventyr sista kvällen innan han far. Men han verkar inte sörja mitt beslut överdrivet mycket och ärligt talat så är inte 4-5 dagar en evighet heller. Det fashinerar mig dock att fortfarande känns tråkigt att vara ifrån varandra ett par dagar, och det måste väll vara ett bra tecken eller?

Idag har jag duschat knoll och tott, med lite protester gick det vägen och jag tror inte dom tyckte det var så fruktansvärt hemskt som dom ville få det till att låta. Färdigplågade och lite trotsiga stirrar dom på mig med bitter blick i hopp om att få en liten smakbit ur kylskåpet. Jag gav upp för deras vackra bruna ögon och gav dom lite gott som tröst för deras uppoffring. Nu verkar dom till freds och snarkar och fiser i ett hörn.

Imorgon blir jag då ensam med Thelma. Men även hon ska överge mig då Andreas ska låna henne för ett par dagar. På söndag kommer han och tar henne ifrån mig, men det är bra att hon får röra på sig och spåra lite älg gör henne bara gott. Hon börjar bli fasligt lat och pinsamt nog är det mitt fel! Kommer kännas mycket ovant att vakna själv, somna själv och förmodligen prata med sig själv. Får nog fara ut på turné och hälsa på folk som glöms bort i vardagen. Förhoppningsvis är jag inte utom räddning när Peter kommer hem igen.