Krut, rock och andra romantiska handlingar.
Inlägg 8, jag tänker vårkänslor.
Då jag sällan ljuger och ibland på bloggnivå kan upplevas som snuskigt ärlig så ska jag fortsätta i samma stuk. Jag ger inte mycket för våren, inte som den är nu i alla fall. Det som syns är den gråa asfalten, träden och buskarna är bladlösa och ser ut som taniga benrangel. I samma takt som snön smälter så blir marken blötare och det tjaskar under fötterna när jag korsar till och med den minsta lilla gräsplätt. De ljusare och "längre" dagarna gör mig inte lättare i själen och om hundlortar tänker jag inte upprepa mig. Visst, solen värmer men när det blåser så ger det mig ungefär samma effekt som ett värmeljus i en snöstorm. Jag vill också klä av mig när det blir vår, men även fast jag har en vårjacka från april så har jag långkalsonger långt in i maj. Skitfånigt jag vet, men jag är liten, vek, tanig och jävligt frusen. Så därför måste jag hitta ett sätt att få värme utan att se ut som en polarbjörn. Och innan ni tror att jag är galen så ska jag förklara varför jag inte berörs av "längre och ljusare" dagar. Jag Älskar vintern, så den känns inte besvärlig, lång och mörk för mig. Jag tycker det är mysigt att göra en kopp té och dra på mig en värmefilt för att återfå normal kroppstemperatur efter ett (för mig alltid) tungt snöskottningspass. (Obs. detta var bara ett exempel, jag är svårt lat när det gäller snöskottning) Så nej jag har inga vårkänslor, jag har vardagskänslor.
Vardagskänslor är sånt som gör det värt att kliva upp ur sängen varje morgon. Det är det där lilla extra i en vanlig dag som gör att man mår sådär gott inombords. Viktigt att påpeka är att det inte behöver vara något superduper taget från en romantisk chickflick film. Kanske nått så enkelt som att din favoritlåt är det första du hör på radion en morgon, eller att även fast du glömde stänga tandkrämstuben igårkväll så har det inte bildats en hård klump längst ut i öppningen, du slipper alltså ta bort den. Skitenkelt och härligt, varsågod här har du en bra start helt vanlig dag. Samtidigt tycker jag inte om personer som är äckligt nöjd med allt, det kan man inte vara. Ibland räcker det med att strumpan hamnar ut och in för att jag ska gå berskerk. På nått vänster tycker jag inte att tiden finns till för att fixa problemet. Men då har jag ett fruktansvärt morgonhumör de första 10-30 minuterna jag är vaken så..
Igår kväll fick jag skjuta med en riktig bössa för första gången. Det var som att kontrollerat få tappa all uns av förstånd och fokusera nån slags osynlig ilska i skottform, ett i taget. Det var som en lättnad, eller.. befrielse. Jag vet inte hur jag ska förklara det, det blir bara luddigt. Men som alla vet så måste man lätta på trycket ibland. Antingen blir man galen för minsta lilla sak eller så gråter man hejdlöst utan anledning. Ok, alla kanske inte gör det, men jag har sånna stunder. Och efter ett sånt " utbrott" så känns allting lite lättare igen och man ser bagateller som just bagateller. Mina egna ord till Peter efter detta var: Det var den bästa dejten jag haft! Och det kändes verkligen så. Kan ju vara för att det var nånting spännande och nytt, men känslan går inte ta fel på. Med honom har jag många sånna stunder. I små skitsaker som att planera hans damm eller som igår, skjuta in hans bössa. Det är ingenting jag behöver vara med på och han gör dom sakerna gärna själv. Jag väljer att vara med för jag vet att det blir roligt med honom. Det blir våran lilla romantiska stund utan mina sexigaste underkläder och välkammat hår. När vi gick och la oss igår kom han ner med datorn och spelade, nånting som jag relaterar till som: Mardrömsrock. Jag tycker om och lyssnar helst på rock. Men inte den hårdaste sorten för jag tänker på zombies som äter upp mig eller vampyrer som suger allt mitt blod när jag hör det. I alla fall när det är dags att sova. (jag är jävligt mörkrädd) Hursom så stängde han av, han vet att jag inte tycker om den. Och så skrattar han lite åt mig när jag förklarar hur jag tänker. Men han skrattar hjärtligt. Och det får mig att må gott inombords.
Nu ska här tankas fullt och betalas räkningar. Slut på gulligull känslor och mot den bittra kostsamma verkligheten. Jag lever ju trots allt i nån slags nykär värld i en färgglad luftballong just nu. Men jag tänker försöka få det att vara så länge jag kan och svindyr bensin verkar inte smärtsamt än. Det kommer väll så småningom en dag då inte ens "vardagsmat" har sin charm. Men jag är säker på att med denna personkemi så finns det alltid ett sätt att hitta tillbaka till krut, rock och andra romantiska handlingar.
"I got blisters on me fingers"
I have a dream!
Jag drömde att min arm ruttnade, efter operationen som jag ska göra nångång före sommaren. Först började lillfingret bli lite rödare än annars. Sen kom dom andra fingrarna att göra samma sak. Efter något som kändes som 10 sekunder i drömmen hade hela underarmen ruttnat och domen var att det skulle ramla av tids nog och det fanns inget att göra. Olustigt och ytterst osanolikt är det ju såklart men visst fan är man orolig. Tur att min "knight in white and shiny whatever" är coolugn och tar det lite som en klackspark. Själv kan jag inte sluta tänka på om det kommer bli jobbigt så in i jävulen eller om det kommer kanske kommer gå rätt bra. Det återstår att se och jag vet ju trots allt att det är för det långa loppet. Det enda jag egentligen vet kommer bli jobbigt är den ungefärliga första månaden då jag som max får flytta axeln så jag kan tvätta mig i armhålan. Det kommer bli en lång, gnällig, grinig, tråkig, irriterad, snuttegullfri och osensuell månad då Peter sätts på prov om han står ut med mig eller ej. En spontan känsla jag får är att jag är glad över hans, ibland, oändliga tålamod.
Just nu så känner jag mig maktlös. Det finns en orättvisa i denna värld som är så sorglig och den sticker mig som hundratals knivar rakt in i bröstkorgen. När det finns hjälp att få, varför anser sig vissa att det inte gäller alla helt plötsligt? Man skriker efter lite råd och hjälp för att på bästa sätt kunna hjälpa någon som är ens "ansvar". Att istället blunda för detta för att man inte vill ha det i sin statistik och på sina egna axlar gör att det växer en kaskadspya långt upp i halsen på mig, och jag vill personligen spraymåla dina siffror i en kräknings alla vackraste färger. Jag suger åt mig saker, saker som jag inte borde bära runt på. Det bränner fast sig i hjärnan och kommer tillbaka i drömmarna på natten. Det är hemskt när man inte kan lägga sånt åt sidan en stund och bara tänka på annat ett litet tag.
Många saker kan missuppfattas när man är barn, och ibland hör man saker lite fel.
Peter t.ex. har aldrig upplevt "pickpick döden" Men picknick döden tyckte han däremot inte om!
I mitt påhittade palats är jag drottning och du min narr.
Ibland tror jag att jag lever i en slags fantasifri värld så allt kommer de nätter jag ligger själv och ska försöka sova. Vissa nätter vinner jag nån stor dart-tävling där jag entrar scenen och min låt spelas, matchen visas på youtube och får fler antal visningar än Jeff Dunham och hans bedrövliga dockor. I folkmun kallas jag nånting i stil med "Kattis, bitter sweet kick ass"... eller nått sånt och min fenomenala uppvisning gör sporten till den största!
Ibland fantiserar jag om att jag vinner flera miljoner och kan bjuda mina bästa på en grym resa runt jorden. Men inte nån slapp jävla sol och bad svull resa, nej det är en sjuhelvetes rolig en som folk fan aldrig glömmer. På ett ungefär skulle vi gå vilse i nån urdjungel, slåss mot tigrar och hittar ett gammalt tempel som ingen nånsin utforskat, vi får berömelsen för upptäckten och alla vi blir ekonomiskt oberoende, i flera generationer.
Vissa nätter kan jag ligga och fundera på hur det skulle vara om jag fick och hade orken att konfrontera alla de personer som gjort mig illa och fått mig att tvivla på mig själv. Eller de som lurat in mig i nån slags känsomässig jävla sörja som fortfarande drar ner mig i snörvelträsket så fort jag tänker på dom. Ja, ni vet, sånna där som det känns man aldrig kommer glömma. Och i ärlighetens namn vet jag inte vad jag skulle säga. Förmodligen skulle hjärtat rusa iväg som en vettskrämd idiot och gömma sig i nått skruttigt hörn, medans jag står kvar som en åsiktslös stackars sate och tänka: säg nånting, vad som helst, äh vafan slå han på käften och lägg benen på ryggen. Men fantiserar man får man tycka vad man vill och säga vad man vill. En svordomsramsa i alfabetisk ordning skulle vara rätt skönt, men den får inte vara planerad, den ska bara flyga ut käften som om jag inte gjort annat. Personen skulle bryta ihop i tårar och jag skulle bara vända på klacken och slå en bakåtvolt i segerns tecken.
Jag har många tusentals "fantasier" som nog förmodligen aldrig kommer att få upplevas, men det sista som lämnar kroppen är ju hoppet sägs det så jag tänker fantisera vidare. Döm mig om ni vill, men om du tycker att jag är udda så är du bara en utav alla i en grå och trist verklighet, för övrigt kan du behålla den för dig själv.
Smegma
Jag har ett party i mitt huvud, men ingen annan är bjuden...
Idag är en dålig dag, den har absolut ingenting att ge mig. För det enda den skulle kunna ge mig är sömn, men jag kan inte sova. Har jobbat inatt och var som vanligt smärtsamt trött däromkring 4-5 tiden. Allt jag ville var att sova. Klockan 7 fick jag äntligen avsluta och gå hem, men för att sova? Icket sa den jävla nicket. Vrida och vända på sig i sängen 912 gånger innan jag kan slappna av är min nya konstform. 3 timmar var allt jag fick och lär inte sova mer idag heller. Känner mig jävligt omotiverad till att ens ta reda på disken som stått på diskbänken de senaste 3 veckorna. Luktar likt satans avkomma men jag orkar inte bry mig för att jag retar mig så förbannat på att jag inte kunde sova. Surpuppan Kämpe kan inte ens glädja sig över pengarna i byxfickan hon hittade efter att få ha skött sin rutinfasta morgontoalett, nejdå här ska det gnällas in i det sista. Varför känner jag då denna stress, jo för sover jag inte tillräckligt blir natten därpå som en penisatrapp i analen och för mig ger det en jävla avsmak. Jag vill jobba och tjäna mina egna små betydelsefulla korvören, men avskyn till just detta problem är för mig jävligt ouppskattat för jag blir en hämningslös turboidiot utan sömn. Mitt morgonhumör tillhör eliten och att gå omkring en hel dag+natt med den fantastiska känslan gör att jag tycker inte synd om mig själv utan alla andra som måste lyssna på bitterfittans skräliga klagosång.
Tror jag sätter mig med mina medicinska lexikon och sträckläser lite om en massa hemskheter så kanske man landar på jorden igen och inser att ens egna problem är likt en piss i mississippi. Peace bitches!
