Ludd i hjärnan.
Inlägg 9, jag tänker smärta.
Jag hatar att vakna upp på morgonen numera, för axeln gör verkligen ont och jag mår fruktansvärt illa när medicinen gått ur kroppen. Värken skulle jag kunna beskriva som att när man slår "kalvdön" i armbågen, fast såklart i axeln och tyvärr hela tiden. Men då har jag fått "a whole box to myself" av värktabletter som på nått vis slår ut delar av mitt korttidsminne och talcentra fungerar lite sämre än innan. Jag får svårt att fästa blicken och yrsel har gjort sig påmind ett par gånger. Jag vet och känner själv att det blir bättre för varje dag, men bäg som man är vill man ju försöka gå ut och träffa lite folk. Dumdristigt nog gjorde jag det dagen efter operationen, kom fram till Peters affär, sen fick han skjutsa hem mig igen på direkten för det kändes som om jag skulle kräkas vilken sekund som helst. Skulle vara just snyggt att tåga in i butiken och spy på kunderna. Kan se det framför mig, mycket läckert!
I helgen far Peter upp till fjället med jaktlaget och ska sätta ut saltstenar, önskar verkligen att jag kunde följa med men jag mår inte så pass bra än så det är nog ingen idé. Istället åker jag hem till min kära mor och bor där i ett par dagar. Ska bli mysigt för hon är ledig så då kan vi sitta ute i trädgården och dricka kaffe och prata om skit och ingenting. Var längesen vi hade en sån stund bara för oss själva. Oftast blir det på telefonen även fast vi bor så nära varandra. Nånting som startade när jag flyttade till Uppsala, för även fast jag flyttade 60 mil bort från henne så var det så vi kom verkligt nära varann och efter det har vi en mer avslappnad relation än när man var i tonåren. Kanske en rätt vanlig utveckling mellan mamma/dotter, jag tycker iaf att det är härligt och skattar mig lycklig för det.
Nyss var två av mina fyra ohängda bröder här och hälsade på, fick en smutt kaffe och uv-släktet kämpe pratar förstås i gåtor som bara vi förstår. Folk utanför skulle nog tro att vi inte kände varann för det påminner nog om nått skitnödigt samtal med en främmande människa som man blir lite rädd för. Icket, vi bara är på detta viset. Det finns faktiskt folk som vågat påstå att vi inte har en "sund relation till varandra". Jävligt konstigt hur andra kan säga hur våran relation sinsemellan fungerar, men det är väll som vanligt antar jag, vissa vet hur allt är och det dom inte vet är inte värt att veta heller. Hursom...
Jag kan inte formulera mig idag, så jag ber om ursäkt för ett tråkigt inlägg som på fler än ett plan ser ut som vilken dötrist blogg som helst. Jag är drogad och trött, och blir på det viset helt alldaglig, vanlig och saknar mitt ursprungliga sätt att uttrycka mig. Men eftersom det var ett tag sen jag uppdaterade här så tyckte jag ändå att det var på tiden, om inte annat så försvinner ju nån timma eller två då vänsterhanden fått arbeta som besatt för att få ner alla dessa bokstäver på skärmen. Tabletterna jag äter har gjort sirap av min lilla hjärna och jag har ingen som helst aptit, känner mig faktiskt inte som mig själv utan bara som en gnällspik som går på repeat.
Lovar att skriva om nånting helt sjukdomsfritt nästa gång, nånting riktigt klurigt som får era tankelöss att tappa hakan. Nåväl, försöka iaf.
Jag hatar att vakna upp på morgonen numera, för axeln gör verkligen ont och jag mår fruktansvärt illa när medicinen gått ur kroppen. Värken skulle jag kunna beskriva som att när man slår "kalvdön" i armbågen, fast såklart i axeln och tyvärr hela tiden. Men då har jag fått "a whole box to myself" av värktabletter som på nått vis slår ut delar av mitt korttidsminne och talcentra fungerar lite sämre än innan. Jag får svårt att fästa blicken och yrsel har gjort sig påmind ett par gånger. Jag vet och känner själv att det blir bättre för varje dag, men bäg som man är vill man ju försöka gå ut och träffa lite folk. Dumdristigt nog gjorde jag det dagen efter operationen, kom fram till Peters affär, sen fick han skjutsa hem mig igen på direkten för det kändes som om jag skulle kräkas vilken sekund som helst. Skulle vara just snyggt att tåga in i butiken och spy på kunderna. Kan se det framför mig, mycket läckert!
I helgen far Peter upp till fjället med jaktlaget och ska sätta ut saltstenar, önskar verkligen att jag kunde följa med men jag mår inte så pass bra än så det är nog ingen idé. Istället åker jag hem till min kära mor och bor där i ett par dagar. Ska bli mysigt för hon är ledig så då kan vi sitta ute i trädgården och dricka kaffe och prata om skit och ingenting. Var längesen vi hade en sån stund bara för oss själva. Oftast blir det på telefonen även fast vi bor så nära varandra. Nånting som startade när jag flyttade till Uppsala, för även fast jag flyttade 60 mil bort från henne så var det så vi kom verkligt nära varann och efter det har vi en mer avslappnad relation än när man var i tonåren. Kanske en rätt vanlig utveckling mellan mamma/dotter, jag tycker iaf att det är härligt och skattar mig lycklig för det.
Nyss var två av mina fyra ohängda bröder här och hälsade på, fick en smutt kaffe och uv-släktet kämpe pratar förstås i gåtor som bara vi förstår. Folk utanför skulle nog tro att vi inte kände varann för det påminner nog om nått skitnödigt samtal med en främmande människa som man blir lite rädd för. Icket, vi bara är på detta viset. Det finns faktiskt folk som vågat påstå att vi inte har en "sund relation till varandra". Jävligt konstigt hur andra kan säga hur våran relation sinsemellan fungerar, men det är väll som vanligt antar jag, vissa vet hur allt är och det dom inte vet är inte värt att veta heller. Hursom...
Jag kan inte formulera mig idag, så jag ber om ursäkt för ett tråkigt inlägg som på fler än ett plan ser ut som vilken dötrist blogg som helst. Jag är drogad och trött, och blir på det viset helt alldaglig, vanlig och saknar mitt ursprungliga sätt att uttrycka mig. Men eftersom det var ett tag sen jag uppdaterade här så tyckte jag ändå att det var på tiden, om inte annat så försvinner ju nån timma eller två då vänsterhanden fått arbeta som besatt för att få ner alla dessa bokstäver på skärmen. Tabletterna jag äter har gjort sirap av min lilla hjärna och jag har ingen som helst aptit, känner mig faktiskt inte som mig själv utan bara som en gnällspik som går på repeat.
Lovar att skriva om nånting helt sjukdomsfritt nästa gång, nånting riktigt klurigt som får era tankelöss att tappa hakan. Nåväl, försöka iaf.
