carrymehome

Ett annat ord för nirvana då..
Jag är tillbaka i nördträsket. Om än för ett litet tag så är det iaf en sysselsättning sånna här dagar, då inte ens orken att gå ut i friska luften vill infinna sig.

Annars mår jag faktiskt bra. Jag är inte sjuk eller har några krämpor. Axeln börjar till och med kännas som min egna igen. Allting är förstås relativt och jobb fattas det massor av fortfarande. Några ströpass här och där är allt jag lyckas sno åt mig men det kommer väll mer till jul och så. För den delen så har jag inga svårigheter att jobba under julen. Rätt skönt att slippa stressen och hinna fara överallt. För nu finns det ju ett hushåll TILL att hinna hälsa på. Men nyår ska jag faktiskt vara ledig. Även om det svider i kassakorten så är det faktiskt planerat. Hej och hå jag ska faktiskt stå på mig den här gången och säga Nej, jag lovar som vanligt ingenting.

Ikväll blir det nog ingen vattengympa tyvärr för Lena har övergivit mig för det charmiga landet Finland. Nej, ingen ironi, jag tycker faktiskt om finland och att finska är ett rätt charmigt språk och skulle gärna lära mig lite mer än "vitto" som inte är den bästa hälsningsfrasen direkt. Men vattengympa med massa medelålderstanter är helt enkelt skitroligt. Bra träning är det också. Jag ligger hellre i vattnet och skumpar runt än att släpa mig runt kvarteret på en "joggingrunda". Ja det där med träning har jag tappat lite på senare år. Jag har för övrigt ingen strävan efter att gå ner i vikt. Men lite allmän motion har fan aldrig skadat någon.

Har funderat lite på det här med dagens "outfit", (att ordet klädval/utstyrsel inte duger i svenska bloggvärlden kommer jag aldrig förstå...) och jag förstår inte att vissa ser det som dagens viktigaste uppgift. Men det klart, om allt man skriver om är kläder och smink så kanske en sån enkel sak som att klä på sig är deras största bedrift för dagen.. Men vad vet jag? Själv har jag faktiskt på mig gråa tjocksockor, svarta byxor, svart underställströja och en grå hood-tröja. Håret påminner om Ronja rövardotters och jag är ganska säker på att jag lyckats lämna lite chipsrester däri också, sminket ligger nere i mitt spegelskåp och jag luktar gammal fimp. Ska vi hångla?

Jag vet inte, på något vis trodde jag att det skulle kännas bättre.
Men nu sitter jag här hemma igen och är "ledig", det känns ännu en gång deprimerande. Jag har inte ens klätt på mig än. Morgonrock är ett mycket bekvämt plagg och används för tillfället flitigt! Så ja, jag sitter här hemma med håret i en sån där ful knut på huvudet och gräver med långa fingrar i söndagens chipsskål.... I min morgonrock.
Jag har haft våta drömmar om ett Måndag-Fredag jobb där jag tjänar rätt skapligt. (det får inte vara för mycket, då blir det för enkelt) Vad det är för slags jobb har jag inte listat ut än, för det jag kommer ihåg handlar inte om själva jobbet. Jag är helt enkelt inte hemma i huset lika mycket.

I helgen fick jag iaf jobba rätt mycket. På Lördagen blev det tillsammans 13½ timmar och för första gången på ca 4-5 månader kände jag mig fysiskt utmattad. Så jävla skön känsla, faktiskt! Sen en helt vanlig 7-16 tur på söndagen. Det var en hektiskt första helg på jobbet då vi hade jour, jag hade väll inte riktigt koll på alla rutiner men alla lever än så några fatala mistag har jag ju lyckats undvika med en klackspark. Underbara är dom att arbeta med iaf och det är skitkul att "lära sig nya saker varje dag". Dessutom är det lätt att hålla en strikt diet då lunchrast är obefintlig, kissa fick jag göra först efter 7 timmar på söndagen, har jag förresten sagt att jag Älskar utmaningar? ;)

Finns det herr-balsam? En tanke jag fick i duschen är att varför tar alltid balsamet slut fortare än shampot? Och då är det nämligen så att förklaringen är pruttenkel. Peter har sitt shampo, jag har mitt shampo. MEN vi har samma balsam flaska. Jag tycker inte att hans hårfagra lilla huvud borde behöva så mycket, men varje gång det är sådär halvlite kvar av det vita mjukgörande hårmedlet så tycks det inte räcka till min risbuske jag går runt och bär på. Så jag får vara utan. Och då tänkte jag som så att det borde finnas ett herrbalsam som han kan använda och låta mitt vara ifred, för framförhållning nog för att köpa en ny flaska när det förra nästan är tom existerar tydligen inte för mig.
Mitt lilla hårtroll. Som jag älskar honom! ♥

Just nu i denna stund har nördtimman slagit och jag ska underhålla mig med lite spel... Warcraft... Pinsamt nästan!


Och Lisa, jag såg vad du skrev i mitt förra inlägg men kunde inte svara då bloggen fått ett tuppjuck. Jag ska hitta pengar mellan soffkuddarna och tanka bilen någon dag och hälsa på. :)

Deprimerande är vad det är. Här är man alltså en väl kompetent undersköterska som har jobbat mellan 3-4 år, och så är man inte behövd. Jag har arbetat med bland annat cancersjuka, gamla, unga, akutsjuka och döda. Innan operationen hade jag mycket jobb, nu har jag ingenting. Jag sitter bara hemma med en jävla massa erfarenhet och kan inte använda det. Utnyttja mig! Jag har aldrig varit utan arbete. Slipat och släpat i många år för vadå? Ingen jävel bryr sig ju om det iaf. Det ser bra ut på pappret men sen då? Nej, vi tar outbildad personal och har dom att jobba, gärna lite mer än 100% och låter den där främmande och nyinflyttade gå hemma, där varje dag är ett steg närmare nervsammanbrottet från helvete. Vad fan hände med "Kompetenta personer går före outbildade" som man i princip fick inpräntat i huvudet hela sin gymnasietid? Jag gick omvårdnadsprogrammet för då visste jag att jag aldrig skulle bli utan jobb och för att jag senare skulle kunna vidareutbilda mig till sjuksköterska. För att plugga måste jag ha matematik B, som i praktiken är helt omöjlig för mig att klara av. Jodå, jag har provat 2 gånger. Och nu sitter jag här, några år efter gymnatiet, utan jobb i alla fall. Det enda jag har fått är 2 inskolningnätter från landstinget (som jag för övrigt är väldigt tacksam för) och 3 pass i Dorotea (som jag är ännu mer tacksam för). I två veckors tid har jag jagat personalansvariga för att lämna namn och nummer och sagt att det är bara att höra av sig när det är tid för att skola in mig. Telefonen har aldrig varit så tyst som efter det och jag börjar hoppas på att den har gått sönder.

Tristessen tar kol på mig snart och jag måste hitta på någonting.
Raka skallen?
Byta kön?
Gå på gatan?
Sälja min själ till högstbjudande?
Amputera ett ben?
Bli känd?
Försvinna?
Skaffa nytt yrke, lönnmördare eller glasblåsare t.ex?
Skaffa arbete utomlands?
Få cancer?
Bli muslim?
Kapa trädtoppar?
Samla kottar?
Röka svamp?
Odla knark?
Bli avrättare?
Smuggla djur?
Fly till Mexico?
Råna tanter?
Gifta mig rik?
Hitta och döda Bin Laden?
Exprimentera med mediciner?
Antasta politiker?
Skaffa barn?.... hahahaha nej nej, inte skaffa barn. "Ett piller om dagen håller barnen från magen"!

På söndagsmorgonen hade jag lite oflyt. För det första var arbetstimmarna slut och jag blev med det en obrukbar last för samhället igen. En odåga om man så vill. Sen hade jag fel bil. Inte den rullande självmordsexpressen som nyligt genomgått däckbyte av en osäker och nervös själ, utan den vita faran som fortfarande hade sommarsulorna på sig. Subban hade varit en dröm denna morgon! Tog mig ända bort till storberget innan jag insåg att resans gång skulle bli en som en rysk roulette-färd. Regnet som så härligt hade fallit på natten låg nu som en osynlig glatt hinna på asfalten och detta gav mig då två alternativ.
1. Köra hem till Åsele i en snittfart på ca 20km/h och en varm önskan om att allt villebråd höll sig från vägarna.
2. Sova i bilen och vänta på en eventuell sandbil/stigande temperatur.
Då jag jobbat i 10 timmar och reaktionsförmågan låg på ungefärliga 4 promille vart valet enkelt; sova i bilen. Men problemet var att jag inte kunde sova. Och nu ska jag gnälla lite för det var kallt och trångt och uppenbarligen var jag inte trött nog för att slå igen mina vackra blå.(Och nej jag kunde inte stå på tomgång för att värma mig då den lilla "tom-tank-lampan" lös och just denna gång kände jag inte för att slösa. Skulle vara just snyggt att kunna köra men inte ha någon bensin och därför bli stillastående i alla fall.) Efter 3 timmar av överdrivet socker och tobaksintag kom den förbannade sandbilen och jag samlade mod och begav mig hem mot snarklådan. Helskinnad springer jag in på okq8 och köper mig en burk pringles, raglar likt ett fyllo hem och slukar chipsen hela och går och lägger mig. Slutade 07.00, kom i säng 11.40. Då får man faktiskt vara sur, trött och lukta illa.

Idag har jag haft den stora äran att handtvätta ca 2 ton av underkläder då våran tvättmaskin gått sönder, det kanske jag redan berättat men men. Tog ju bara en sisådär 2½ timme och nu vet jag inte hur varmt kranvatten kan bli, men i runda slängar kanske det var 65-75 grader + lite tvätt- och sköljmedel. Mina händer är inte vad dom har varit, musbränd som man är. Nu är dom röda men känseln börjar komma tillbaka.
Nu ska jag frossa i glass, banan, chocklad och maräng.. Jodå, marängswisch(eller hur det nu stavas/uttalas) skall täppa igen alla nödvändiga hjärtrör ikväll.

Goder afton!

Jag hatar att inte riktigt räcka till. Jag tillhör nämligen den skaran som blir galen om jag inte kan allt på första försöket. Inatt hade det snöat, om än lite så räcker det för att jag ska slänga på vinterdäcken. Så där står jag, på alla fyra i gruset och har bytt första däcket. Förbereder för det andra och jag lyckas inte få loss muttrarna. Spottar och svär, men inser ganska snart att det är bara att skita i det. Sån blir jag. Klarar jag inte av det själv så kan det lika gärna fara åt helvete. Byter dom på andra sidan och ger det ett försök till. Och jodå, EN mutter lossnar.... Helvete.. Jag måste alltså be om hjälp, vilket innebär att Peter ska slösa lunchen på bilen som jag ska köra. Jag hatar att inte klara saker själv, för det betyder att jag är i vägen och tar upp nån annans tid. Jag är inte oumbärlig, och jag kan be om hjälp. Men om jag har påbörjat nånting vill jag gärna avsluta det själv. Hursom.
Men nu när det blir gjort så kommer jag ändå att tvivla på mig själv. Har jag gjort rätt? Kommer däcken att lossna? Kommer jag ramma ett träd och kommer platsen där jag dör vara i en vacken liten skogsdunge där folk tänder ljus för mig? Nej så illa är det nog inte, men jag blir så osäker. Det skulle vara typiskt mig att ha lyckats sätta däcken åt fel håll, och det är oavsett om det är omöjligt..

Nej nu ska jag äta lite och göra mig klar för att fara och jobba.

Jag har varit lite borta, inte borta som dum i huvudet (även om det ligger mig varmt om hjärtat) utan bara upptagen och bloggen har hamnat i lådan för dålig prioritering. Jag har faktiskt äntligen kommit igång med att jobba igen. Två nätter har jag fått skola in mig här i Åsele och det var med blandade känslor. Tänker inte säga nått mer om det utan bara vänta ut det och se om jag varit en aning före i tankegången bara. Det var faktiskt på fullaste allvar riktigt skönt att komma igång igen. Och inte det där vanliga att "Ja, nu är det jobb igen" Utan en mer ivrig känsla där energin aldrig verkar ta slut. Nu var inte förutsättningarna de bästa för det var inte mycket att göra. Men nu har jag sett hur dom jobbar och hoppas att jag får gå dit nån gång och svettas lite. Den som lever får se....