Jobbig morsa.
Jag börjar känna mig lite som en jobbig morsa. Jag berättar om allt med valparna hela tiden. (bra svenska eh?!) Det är som att det inte finns annat att prata om. Jag försöker verkligen att inte bli en tjatig tant som bara pratar om samma sak hela tiden, och det går förvisso att ha andra samtalsämnen med mig. Men just nu är jag lite insnöad bara, just för att dom tar verkligen upp all ledig tid man har. Precis som med små barn.
Hur många gånger har jag inte svurit över folk som bara pratar om sina småbarn så fort man möter dom. Detta ständiga uppdaterande om vad dom äter, hur mycket dom sover, vilka miner dom lärt sig göra, vad "tokiga" saker dom säger och slutligen (och det är min personliga favorit) vad som kommer ur dom. Det finns inget som gör mig så totalt uttråkad som när människor med småbarn börjar berätta om precis allt dom gör på en dag. Jag finner inte ens en gnutta av engagemang eller intresse, hur mycket jag än försöker. Jag säger som min mamma sa. "Det finns inget behov hos mig som säger att jag vill plocka upp en unge ur barnvagnen och hålla den en stund." Men det klart, hon har ju haft 5 stycken skitiga och skrikiga ungar så hennes ord är av erfarenhet. Mina är mest bara ord av tycke och smak. Om jag blir en, så kommer jag bli en hemsk mamma som står i lekparken och skriker "Akta där", "lek inte så nära vattnet", "Ajjabajja", och den klassiska "Du kan peta ut ögonen med den där". Fy farao jag skulle slå in ungen i bubbelplast innan den lärt sig krypa. För det klart, dom är ju hemskt små, vansinnigt ömtåliga och vem fasen är inte stolt över sitt söta lilla mirakel. Jag är förståss livrädd för dom, och dom för mig.. Jag kan för all del vara startskottet till många barns rädsla för skumma typer, dessutom har jag glasögon, Heja!
Ni ska veta att jag försöker i det yttersta för att göra mitt bästa, och nu kan nog även jag förstå eran totala förälskelse till era barn. Jag har nämligen kommit underfund med att valpen är det absolut viktigaste i mitt liv just nu. Bara en sån enkel sak som att han inte kissade eller bajsade inne på hela natten får mig att vilja berätta för hela världen just vilket litet "underbarn" vi har. Eller hur vi kan strosa runt planlöst i trädgården och hitta spännande saker att utforska. Det är ju så bedårande och faschinerande att jag nästan blir kär i det lilla livet. Så nu förstår jag, och tar tillbaka allt ont jag sagt när ni inte hört. Men några barn har jag inga funderingar på att skaffa än, det får ni pyssla med så länge.
Hur många gånger har jag inte svurit över folk som bara pratar om sina småbarn så fort man möter dom. Detta ständiga uppdaterande om vad dom äter, hur mycket dom sover, vilka miner dom lärt sig göra, vad "tokiga" saker dom säger och slutligen (och det är min personliga favorit) vad som kommer ur dom. Det finns inget som gör mig så totalt uttråkad som när människor med småbarn börjar berätta om precis allt dom gör på en dag. Jag finner inte ens en gnutta av engagemang eller intresse, hur mycket jag än försöker. Jag säger som min mamma sa. "Det finns inget behov hos mig som säger att jag vill plocka upp en unge ur barnvagnen och hålla den en stund." Men det klart, hon har ju haft 5 stycken skitiga och skrikiga ungar så hennes ord är av erfarenhet. Mina är mest bara ord av tycke och smak. Om jag blir en, så kommer jag bli en hemsk mamma som står i lekparken och skriker "Akta där", "lek inte så nära vattnet", "Ajjabajja", och den klassiska "Du kan peta ut ögonen med den där". Fy farao jag skulle slå in ungen i bubbelplast innan den lärt sig krypa. För det klart, dom är ju hemskt små, vansinnigt ömtåliga och vem fasen är inte stolt över sitt söta lilla mirakel. Jag är förståss livrädd för dom, och dom för mig.. Jag kan för all del vara startskottet till många barns rädsla för skumma typer, dessutom har jag glasögon, Heja!
Ni ska veta att jag försöker i det yttersta för att göra mitt bästa, och nu kan nog även jag förstå eran totala förälskelse till era barn. Jag har nämligen kommit underfund med att valpen är det absolut viktigaste i mitt liv just nu. Bara en sån enkel sak som att han inte kissade eller bajsade inne på hela natten får mig att vilja berätta för hela världen just vilket litet "underbarn" vi har. Eller hur vi kan strosa runt planlöst i trädgården och hitta spännande saker att utforska. Det är ju så bedårande och faschinerande att jag nästan blir kär i det lilla livet. Så nu förstår jag, och tar tillbaka allt ont jag sagt när ni inte hört. Men några barn har jag inga funderingar på att skaffa än, det får ni pyssla med så länge.
Kak...
Jag insåg en grej på jobbet igårkväll när jag skulle hämta min brukares medicin...
Som alla säkert vet så är mina initialer K.K. Och om detta kommer som nyfunnen information så bjuder jag på skratten... Hursom så har detta som alltid varit ett litet problem för mig sedan jag började högstadiet och minsann fick veta vad K.K betydde i folkmun. Eftersom jag jobbar inom vården och medicinlistor är någonting man använder sig av nästan överallt, så har jag förståss sett mina K.K:n överallt och tycker väl inte riktigt att det passar sig. Så jag fick en liten snilleblixt en dag och tänkte att jag skulle ändra mina initialer till Kak. Inte så dumt eller hur? Jo, det vart faktiskt mycket värre... Ni förstår att jag skriver för all del inte vackert. Speciellt inte om jag bara ska hafsa ner några bokstäver, det är inte så nödvändigt att lägga ner energin för att det ska se snyggt ut på en medicinlista. Jag borde dock ha engagerat mig mer, iaf se över den där lilla bokstaven i mitten. Ibland (läs för det mesta) ser mina a:n ut som u:n, så istället för att skriva Kak över hela pappret har jag alltså skrivit... Ja, den matematiken får ni göra själva.
Så där står jag alltså, med månader av "dokumenteringsmatierial" som jag lyckats skända med enbart en bläckpenna och tre bokstäver. Jag kunde inte annat än stå där och skratta så jag nästan kissade på mig. Saker och ting går inte som planerat. Men för all del vad gör väl det när jorden lix ska gå under imorgon? Skål!
Som alla säkert vet så är mina initialer K.K. Och om detta kommer som nyfunnen information så bjuder jag på skratten... Hursom så har detta som alltid varit ett litet problem för mig sedan jag började högstadiet och minsann fick veta vad K.K betydde i folkmun. Eftersom jag jobbar inom vården och medicinlistor är någonting man använder sig av nästan överallt, så har jag förståss sett mina K.K:n överallt och tycker väl inte riktigt att det passar sig. Så jag fick en liten snilleblixt en dag och tänkte att jag skulle ändra mina initialer till Kak. Inte så dumt eller hur? Jo, det vart faktiskt mycket värre... Ni förstår att jag skriver för all del inte vackert. Speciellt inte om jag bara ska hafsa ner några bokstäver, det är inte så nödvändigt att lägga ner energin för att det ska se snyggt ut på en medicinlista. Jag borde dock ha engagerat mig mer, iaf se över den där lilla bokstaven i mitten. Ibland (läs för det mesta) ser mina a:n ut som u:n, så istället för att skriva Kak över hela pappret har jag alltså skrivit... Ja, den matematiken får ni göra själva.
Så där står jag alltså, med månader av "dokumenteringsmatierial" som jag lyckats skända med enbart en bläckpenna och tre bokstäver. Jag kunde inte annat än stå där och skratta så jag nästan kissade på mig. Saker och ting går inte som planerat. Men för all del vad gör väl det när jorden lix ska gå under imorgon? Skål!
