De stora bruna blöta på badrumsmattorna.
Min morgon kunde ha börjat bättre. Det vill säga att jag kunde ha fått börja dagen utan att försöka lista ut vem det är som har varit en gnutta förstoppad det senaste dygnet. Jag vill inte nämna några namn men Thelma är tämligen misstänkt för att ha besudlat badrumsmattorna för all framtid. Jag har inga problem med att ta hand om skit och med tanke på mitt yrkesval så är det väl ändå vardagsmat (bildligt talat) så ett tu tre var dom borta. För att bli av med denna morbida morgongåva fick jag ta en ICA-kasse då en vanligt "bajspåse" inte räckte till. Jajjemänsan ni läste rätt, en ICA-kasse fick vara min räddare i nöden när nöden inte har någon lag. När jag först gick in i badrummet med nyvakna och något grusiga ögon trodde jag att det var Peter som hade lagt ett gäng av sina strumpor som små bollar på golvet. (Det är lite av hans speciallité att placera sina "strumpbollar" på väl valda platser i huset). De små hundradels sekunder det tog för mig att inse att det inte var små korvar av textil utan att de bestod av mycket mer naturliga tillsatser, känns såhär i efterhand som en ren lyckoträff då luktsinnet faktiskt svikit mig på morgonen. Och jag kan med lättnad säga att jag glad för att jag inspekterade dom små livlösa bruna tingen innan jag hann sparka dom åt sidan. Ja, det hade minsann varit en syn för gudarna det. Bajs på väggarna, jojo, varmt välkommen skall ni vara till oss på fiskaregatan! Nu ligger mina brunfläckiga, solgula badrumsmattor i kö för att få tvättas. Och då kanske ni undrar varför dom ligger i kö, då det skulle falla alla i smaken att tvätta dom först. Jo, såhär ligger det till. Förvirrad och en aningen glömsk som jag är hade jag totalt glömt bort att maskinen redan var full av gammal tvättad tvätt, som legat där blöt och bortglömd lite för länge och luktar pyton. Den måste därför tvättas om innan saneringen av mina mattor kan ske.
Visst är det väll roligt hur omväxling förnöjer?
Visst är det väll roligt hur omväxling förnöjer?
Ärriga lemmar och Kinnebin.
Rut Ingrid Katharina Kämpe. Född en kall Februaridag på Lycksele lasarett, året var 1987 och klockan var 17.10 då jag för första gången fick skrika obegränsat, men inte gjorde det nånting utan det sågs som en positiv sak. Ett friskhetstecken om man vill så väl. Mitt i den lilla byn Risbäck i ett rött hus på ringvägen, box 7 växte jag upp mina första år. Jag minns inte mycket av det huset, från köket och bakgården har jag några av mina första minnen, mycket vaga dock. Jag kan inte ens minnas hur många år jag hann bo där. Jag har ett ärr på min underläpp som ett bevis på att jag faktiskt bott där en gång, jag stöp ner från sängen med huvudet först ner i golvet. Med min tur så hade jag förstås fått mina första tänder. Med ett halvdant tjutande hade jag tittat upp på min mor med två små vita gaddar som stack ut genom undeläppen. En bra ursäkt om man inte vill dumflina på kort.
Sen flyttade vi till "det gula huset på kullen" i slutet av byn
där jag bodde tills årens klocka slagit 12. Det var där jag lärde mig cykla på farfars enorma jättecykel, som såklart var av herrmodellen. Jag minns att jag använde häcken på baksidan av huset som "mur" att ramla in i ifall jag stöp omkull med det gigantiska färdmedlet. Många barnatårar har fastnat i den häcken som faktiskt var av den taggiga och vassa sorten. Men jag lärde mig cykla, och jag tror jag var 8 när jag fick min första egna. Den var rosa med svarta stjärnor och är orsaken till ett ärr på min vänstra armbåge. Vi var borta vid sågen och cyklade runt då jag kraschlandade ner i asfalten. När jag kom hem ringde vi till sjukstugan i Dorotea som inte trodde att vi skulle behöva sy, så kära lilla mor gjorde så gott hon kunde och lappade ihop mig med det som fanns hemma. När hon tvättat bort blodet och grävt ur gruset under skinnet kunde man se armbågen, ja jag menar på insidan. Inte så charmerande vackert blev den lagningen, lite som en klump av tillplattat skinn som en påminnelse att jag var liten och oförsiktig. Dagen efter fick jag en cykelhjälm jag bar med mig dag som natt.
Jag har alltid hatat att förlora, det har jag både fått erfara och hört mer än en gång. Jag och min bror Thomas spelade schack och schackbrädet bestod av en träbit med en plåt där de vita och svarta rutorna satt. Ena hörnet på denna plåtbit hade slitits med åren och stod upp som en "flärp". Eftersom jag var lillasyster hade jag inte mycket att säga till om så fick jag alltid ha den trasiga sidan. Jag förlorade alltid för jag förstod mig inte på reglerna (och även för att jag inte har tänket för denna märkliga form av sällskapspel.) Jag blir så tvärilsken så jag slår omkull hela schackbrädet och skär upp hela min högra ringfingertopp. Japp, där är ett ärr som bevis, jag hatar att förlora och gör nu allt som står i min makt för att slippa göra mig själv till åtlöje.
Korta barnaben rusar ner för den lilla backen, hastigheten är snabbare än mina reflexer, och inom några sekunder står jag på fyromfot i gruset. Plåstras om av pappa köket och sedan på't igen. Samma sak händer så det är bara att ta sig in i huset igen. Några minuter av tröstande kramar från bäste far bestämmer jag mig för att ändå bege mig till mina kompisar, bysop var ett smeknamn jag hade som barn. Den här gången sprang jag nerför backen, på gräsmattan.
På vintern var vårat största intresse att åka på baken nerför lagårdstaket ner i takraset. Man fick ju hoppas på att man landade i den mjuka delen av snön. Vi hade ju därimot inte räknat med att takspikarna kunde sticka upp en bit och därmed riva upp hela overallens rumpdel. Min mor har nog svurit många timmar vid symaskinen på grund av denna skitroliga rutchkana. Oturen har alltid följt mig men även en rejäl dos av "flax". Det var inte alla gånger man landade i den mjuka delen av snön, utan den där delen som smällt och frusit till sig ett par gånger. Dvs, stenhård is. Min mjuka kropp mot den frusna snön slutade i en perfekt krock. Det var sista gången jag frivilligt kastade mig ut från taket i total ovisshet om vars/hur jag skulle landa.
En gång fick jag åka till Borgafjäll och åka slalomskidor en hel dag. För er som inte riktigt förstår hur stort detta var för mig kan ju jämföra det med att t.ex. först tjata om en hundvalp i flera år för att sen, äntligen få denna lilla varelse i sin ägo. Där var jag iaf, 3 mil på bussen på väg till slalombacken för att maniskt ramla ner och åka upp i timmar. Jag hade även fått pengar med mig för att äta en hamburgare och pommes frites. Återigen vill jag nämna att detta var en helt ny värld för mig och lyckan var total. Hela veckan efter denna uppenbarelse hade jag en egen slalombacke bakpå lägdan. Jag slet på mig pjäxorna och skidorna, åkte ner och släpade mig upp hela dagarna. Jag roade mig själv och jag hade fantastiskt roligt.
Det här är ju bara en bråkdel av allt som förundrat, chockat och roat mig som barn. Många fler historier finns i mitt bakhuvud som gör mig till den jag är. Det finns nog inte många som vet att jag faktiskt hade en "låtsaskompis" när jag var liten. Hon hette Kinnebin och bodde på min gardinstång. Om jag minns rätt hade hon bruna skor, grönrutiga manchesterbyxor, en orange(den kan ha varit gul) stickad tröja, solkblekt blont hår och blå ögon. Hon fanns liksom till hands när jag inte kunde sova, och livlig fantasi har jag alltid haft så det är väl klart jag hade nån som underhöll mig när det vart långtråkigt. Hon var suverän, men det låter kanske konsigt att jag minns "henne" så väl. Men jag törs påstå att jag inte var knäpp som liten. Jag var alltid glad och hittade alltid sätt att underhålla mig själv när mina bröder tyckte att "syrran bara är jobbig och ivägen". Vi syskon fick ofta klara oss själva, och fanimig det var nog jävligt sunt. Visst har vi gjort några misstag och snesteg här i livet men aldrig att vi varit direkt elaka i ren illvilja mot någon. Jag är en jävligt bra människa skapad ur en form av bland annat blåmärken, skrubbsår, erfarenhet, självinsikt och en skvätt hederligt folkvett. Att lära sig av sina mistag är för mig ingen kliché, det är jävlar ren och skär sanning.
Avslutningsvis vill jag citera min lillebror när han efter ett utlopp orsakat av understimulering, äntligen lugnat ner sig och satt sig på sofflocket. Tyst med en pillimarisk blick säger han efter en stund:
"Först ska man lära sig gå och prata, sen ska man sitta still och hålla käften" Jimmy Kämpe ca 4-5 år.
Sen flyttade vi till "det gula huset på kullen" i slutet av byn
där jag bodde tills årens klocka slagit 12. Det var där jag lärde mig cykla på farfars enorma jättecykel, som såklart var av herrmodellen. Jag minns att jag använde häcken på baksidan av huset som "mur" att ramla in i ifall jag stöp omkull med det gigantiska färdmedlet. Många barnatårar har fastnat i den häcken som faktiskt var av den taggiga och vassa sorten. Men jag lärde mig cykla, och jag tror jag var 8 när jag fick min första egna. Den var rosa med svarta stjärnor och är orsaken till ett ärr på min vänstra armbåge. Vi var borta vid sågen och cyklade runt då jag kraschlandade ner i asfalten. När jag kom hem ringde vi till sjukstugan i Dorotea som inte trodde att vi skulle behöva sy, så kära lilla mor gjorde så gott hon kunde och lappade ihop mig med det som fanns hemma. När hon tvättat bort blodet och grävt ur gruset under skinnet kunde man se armbågen, ja jag menar på insidan. Inte så charmerande vackert blev den lagningen, lite som en klump av tillplattat skinn som en påminnelse att jag var liten och oförsiktig. Dagen efter fick jag en cykelhjälm jag bar med mig dag som natt.
Jag har alltid hatat att förlora, det har jag både fått erfara och hört mer än en gång. Jag och min bror Thomas spelade schack och schackbrädet bestod av en träbit med en plåt där de vita och svarta rutorna satt. Ena hörnet på denna plåtbit hade slitits med åren och stod upp som en "flärp". Eftersom jag var lillasyster hade jag inte mycket att säga till om så fick jag alltid ha den trasiga sidan. Jag förlorade alltid för jag förstod mig inte på reglerna (och även för att jag inte har tänket för denna märkliga form av sällskapspel.) Jag blir så tvärilsken så jag slår omkull hela schackbrädet och skär upp hela min högra ringfingertopp. Japp, där är ett ärr som bevis, jag hatar att förlora och gör nu allt som står i min makt för att slippa göra mig själv till åtlöje.
Korta barnaben rusar ner för den lilla backen, hastigheten är snabbare än mina reflexer, och inom några sekunder står jag på fyromfot i gruset. Plåstras om av pappa köket och sedan på't igen. Samma sak händer så det är bara att ta sig in i huset igen. Några minuter av tröstande kramar från bäste far bestämmer jag mig för att ändå bege mig till mina kompisar, bysop var ett smeknamn jag hade som barn. Den här gången sprang jag nerför backen, på gräsmattan.
På vintern var vårat största intresse att åka på baken nerför lagårdstaket ner i takraset. Man fick ju hoppas på att man landade i den mjuka delen av snön. Vi hade ju därimot inte räknat med att takspikarna kunde sticka upp en bit och därmed riva upp hela overallens rumpdel. Min mor har nog svurit många timmar vid symaskinen på grund av denna skitroliga rutchkana. Oturen har alltid följt mig men även en rejäl dos av "flax". Det var inte alla gånger man landade i den mjuka delen av snön, utan den där delen som smällt och frusit till sig ett par gånger. Dvs, stenhård is. Min mjuka kropp mot den frusna snön slutade i en perfekt krock. Det var sista gången jag frivilligt kastade mig ut från taket i total ovisshet om vars/hur jag skulle landa.
En gång fick jag åka till Borgafjäll och åka slalomskidor en hel dag. För er som inte riktigt förstår hur stort detta var för mig kan ju jämföra det med att t.ex. först tjata om en hundvalp i flera år för att sen, äntligen få denna lilla varelse i sin ägo. Där var jag iaf, 3 mil på bussen på väg till slalombacken för att maniskt ramla ner och åka upp i timmar. Jag hade även fått pengar med mig för att äta en hamburgare och pommes frites. Återigen vill jag nämna att detta var en helt ny värld för mig och lyckan var total. Hela veckan efter denna uppenbarelse hade jag en egen slalombacke bakpå lägdan. Jag slet på mig pjäxorna och skidorna, åkte ner och släpade mig upp hela dagarna. Jag roade mig själv och jag hade fantastiskt roligt.
Det här är ju bara en bråkdel av allt som förundrat, chockat och roat mig som barn. Många fler historier finns i mitt bakhuvud som gör mig till den jag är. Det finns nog inte många som vet att jag faktiskt hade en "låtsaskompis" när jag var liten. Hon hette Kinnebin och bodde på min gardinstång. Om jag minns rätt hade hon bruna skor, grönrutiga manchesterbyxor, en orange(den kan ha varit gul) stickad tröja, solkblekt blont hår och blå ögon. Hon fanns liksom till hands när jag inte kunde sova, och livlig fantasi har jag alltid haft så det är väl klart jag hade nån som underhöll mig när det vart långtråkigt. Hon var suverän, men det låter kanske konsigt att jag minns "henne" så väl. Men jag törs påstå att jag inte var knäpp som liten. Jag var alltid glad och hittade alltid sätt att underhålla mig själv när mina bröder tyckte att "syrran bara är jobbig och ivägen". Vi syskon fick ofta klara oss själva, och fanimig det var nog jävligt sunt. Visst har vi gjort några misstag och snesteg här i livet men aldrig att vi varit direkt elaka i ren illvilja mot någon. Jag är en jävligt bra människa skapad ur en form av bland annat blåmärken, skrubbsår, erfarenhet, självinsikt och en skvätt hederligt folkvett. Att lära sig av sina mistag är för mig ingen kliché, det är jävlar ren och skär sanning.
Avslutningsvis vill jag citera min lillebror när han efter ett utlopp orsakat av understimulering, äntligen lugnat ner sig och satt sig på sofflocket. Tyst med en pillimarisk blick säger han efter en stund:
"Först ska man lära sig gå och prata, sen ska man sitta still och hålla käften" Jimmy Kämpe ca 4-5 år.
Återkommande tanklösa hjärnludd på en helt vanlig torsdag.
Jag har gjort höst. Blommorna, häcken och bärbuskarna ligger på rathögen och skall brännas till våren. Jag har gjort höst, och den undviker mig in i det sista. Plusgrader den 9:e september är jag inte intresserad av. Bitande kyla som får kinderna att domna är min kopp av thé och får gärna på röra lite på fläsken för jag saknar det. Min okontrollbara mani över att ha en aningen rent i huset börjar gå mig på nerverna. Ena dagen skurar jag från golv till tak fast det inte behövs. Andra dagen ser det ut som en rövarkula här hemma men då orkar jag inte, jag finner inte den minsta lilla ork att resa mig upp och ställa in disken i diskmaskinen. Bänken invaderas av äckelpäckel som bara står och stinker. Som en tidig julklapp önskar jag mig ett bättre fördelat engagemang över hushållet, Tack!
Idag var jag till min nya sjukgymnast, som jag övertalade att plåga mig en aning. Börjar bli riktigt orolig för att inte vara färdig för att arbeta den sista september. Knallade även in på apoteket och tog ut mina nya tabletter, som jag vill ifrågasätta lite smått. Som vanligt kollade jag igenom biverkningarna och blir nervös över att stoppa i mig dessa små orangefärgade dödsbringare. Sparar dom till imorgon.
Härnäst blir det en powernap, för lite vila har då i alla fall ingen dött av! ;)
Idag var jag till min nya sjukgymnast, som jag övertalade att plåga mig en aning. Börjar bli riktigt orolig för att inte vara färdig för att arbeta den sista september. Knallade även in på apoteket och tog ut mina nya tabletter, som jag vill ifrågasätta lite smått. Som vanligt kollade jag igenom biverkningarna och blir nervös över att stoppa i mig dessa små orangefärgade dödsbringare. Sparar dom till imorgon.
Härnäst blir det en powernap, för lite vila har då i alla fall ingen dött av! ;)
Du fattas mig!
Vem fan tror du att du är? Jag håller på att falla i bitar av att sakna dig. Inte ens 2 dygn har passerat och det känns redan överjävligt tungt. Så var jag aldrig förut. Då ryckte man lite på axlarna och veckor skulle ha kunnat passera utan en tillstymmelse av den känsla som just i denna stund dräper mig. Det tar emot att gå ner och lägga sig i sängen för att din lukt finns kvar där och jag hatar det verkligen, kan inte för mitt liv förstå dom som tycker att sånt är en tröst. Jag menar, kan man bli mer snuvad på godsakerna? Att jag inte kan ringa dig gör inte direkt saken bättre, utan jag sitter hemma hela dagen och väntar på att du ska ha tid med mig en stund. Nog är det en värdslig sak att jag plågas så lätt, men just den här känslan är någonting nytt för mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag missunnar dig verkligen inte att få fara iväg, det är bara nyttigt. Men om du kunde förklara hur du gör mig till ett nervöst vrak så kanske jag skulle ha en sportslig chans att motarbeta det.
För att döda tid skulle jag rensa i vinbärsbuskarna idag, det slutade med att jag röjde ner dom fullständigt. Så små pinnar av frustration är allt som sticker upp i höstmarken. På vardagsrumsbordet står fulltproppat med alla mina personliga favoriter av flott och socker, fritt fram att vräka i mig utan samvete eller förstånd. Märkligt nog mår jag illa så fort jag tittar på det. Jag har aldrig varit en tröstätare utan mer en sorglig figur som helt tappar aptiten. Så skynda dig hem innan jag tynar bort, för om du inte förstod det redan så jag saknar dig din idiot! Jag vet, att det känns extra jobbigt för att mensmonstret i mig gör mig en aningen labil. Ikväll är en svag stund, det blir bättre imorgon.
För att döda tid skulle jag rensa i vinbärsbuskarna idag, det slutade med att jag röjde ner dom fullständigt. Så små pinnar av frustration är allt som sticker upp i höstmarken. På vardagsrumsbordet står fulltproppat med alla mina personliga favoriter av flott och socker, fritt fram att vräka i mig utan samvete eller förstånd. Märkligt nog mår jag illa så fort jag tittar på det. Jag har aldrig varit en tröstätare utan mer en sorglig figur som helt tappar aptiten. Så skynda dig hem innan jag tynar bort, för om du inte förstod det redan så jag saknar dig din idiot! Jag vet, att det känns extra jobbigt för att mensmonstret i mig gör mig en aningen labil. Ikväll är en svag stund, det blir bättre imorgon.
Måndag morgon och det känns redan bättre, vem kunde ha anat? ;)
Gräsänkax3
Äntligen frisk efter ett klockrent kräk-host-pass från Peter. Lite rosslig än men långt ifrån den plågsamma känslan av att vara en påse skit. Liket i soffan har återuppstått och är det inte alldeles lagomt till helgen? Ikväll, om det blir som planerat, ska jag dra min söta lilla rumpa till Kullberg och kanske ta ett danssteg eller två. Dansband står väldigt lågt på listan av favoritggenre av musik, men mitt mörka inre säger mig att det är dags att hitta på nånting uppfriskande. Det enda som känns motigt är att Peter far iväg för jakt imorgon, vilket då innebär att jag sticker ut på äventyr sista kvällen innan han far. Men han verkar inte sörja mitt beslut överdrivet mycket och ärligt talat så är inte 4-5 dagar en evighet heller. Det fashinerar mig dock att fortfarande känns tråkigt att vara ifrån varandra ett par dagar, och det måste väll vara ett bra tecken eller?
Idag har jag duschat knoll och tott, med lite protester gick det vägen och jag tror inte dom tyckte det var så fruktansvärt hemskt som dom ville få det till att låta. Färdigplågade och lite trotsiga stirrar dom på mig med bitter blick i hopp om att få en liten smakbit ur kylskåpet. Jag gav upp för deras vackra bruna ögon och gav dom lite gott som tröst för deras uppoffring. Nu verkar dom till freds och snarkar och fiser i ett hörn.
Imorgon blir jag då ensam med Thelma. Men även hon ska överge mig då Andreas ska låna henne för ett par dagar. På söndag kommer han och tar henne ifrån mig, men det är bra att hon får röra på sig och spåra lite älg gör henne bara gott. Hon börjar bli fasligt lat och pinsamt nog är det mitt fel! Kommer kännas mycket ovant att vakna själv, somna själv och förmodligen prata med sig själv. Får nog fara ut på turné och hälsa på folk som glöms bort i vardagen. Förhoppningsvis är jag inte utom räddning när Peter kommer hem igen.
Idag har jag duschat knoll och tott, med lite protester gick det vägen och jag tror inte dom tyckte det var så fruktansvärt hemskt som dom ville få det till att låta. Färdigplågade och lite trotsiga stirrar dom på mig med bitter blick i hopp om att få en liten smakbit ur kylskåpet. Jag gav upp för deras vackra bruna ögon och gav dom lite gott som tröst för deras uppoffring. Nu verkar dom till freds och snarkar och fiser i ett hörn.
Imorgon blir jag då ensam med Thelma. Men även hon ska överge mig då Andreas ska låna henne för ett par dagar. På söndag kommer han och tar henne ifrån mig, men det är bra att hon får röra på sig och spåra lite älg gör henne bara gott. Hon börjar bli fasligt lat och pinsamt nog är det mitt fel! Kommer kännas mycket ovant att vakna själv, somna själv och förmodligen prata med sig själv. Får nog fara ut på turné och hälsa på folk som glöms bort i vardagen. Förhoppningsvis är jag inte utom räddning när Peter kommer hem igen.
