carrymehome

Inlägg 4, jag tänker våren.

Jag har fått åran att träffa på Herr vår, som jag har lärt känna de senaste åren. Jag var iof lite tidig och han var något grådaskig i sin ton och lite regnig till humöret men jag antar att det var vad Uppsala hade att ge mig denna gång. Ingen sol eller fågelkvitter utan bara kladdiga hundbajsar som låg kvar på den grusiga marken mitt i stan. Men vad vore våren utan alla dessa korvar på backen som påminner oss att hundägare är engagerade till sitt djur, men inte alla är så uppmärksammade på vad de lämnar efter sig. Aldrig har väll en kladdig skosula varit så skräckinjagande, jag menar, personer som har uppsynen av att vara nånstans över 80 eller bara slö och stela gör de mest fascinerande övningar för att undvika och undersöka om de klampade ner just i den där härligt stora bajsen där den låg så stilla och bortglömd. En annan bekant vårbajs är den lilla vita på gräsmattan. Den väcker inte mycket uppmärksamhet, men den är där, och där känner jag igen de första vårtecknet.

Var, som ni kanske redan vet, nere i Uppsala/Stockholm denna helg. Starten var ju inte den bästa då jag missade flyget på morgonen med några irriterande minuter. Men nu ska jag inte älta det, för jag fick ju spendera hela 8 timmar i väntan med mina underbara brorsdöttrar tills nästa flyg gick. Dom skakade rumpa till 50-60 tals musik och vände upp och ner på hela min verklighetsuppfattning om hur en lycklig "svensson familj" fungerar. Tålamod mina vänner, tålamod och en hel del färgglada bamseplåster. Det var väll inget vidare "wake up call" men ni förstår nog poängen. Dom är underbara och snälla, på gränsen att man blir sådär mjuk i själen som att ingenting annat i världen existerar, men än så länge är jag glad att jag får lämna kvar dom hos min bror när dom blir trötta och griniga. Jag får dom att gå på maxfart och bror får bromsa ner dom, rättvist eller hur?!
Hur som haver kom jag ju fram till den stora staden med kluttar på marken och träffade människor jag saknat så otroligt mycket! Dom har en viss jargong som jag får sniffa lite på och missbruka i några kravlösa timmar med vin och något jag skulle beskriva som de godaste jag ätit på länge. Ni människor plockar fram det bästa ur mig, tack för att jag får vara en del av er med jämna mellanrum. Nämnvärt är också mina gullhögar på darten, att få vara fånig och lite barnslig med ett kluckande skratt kunde inte ha varit roligare. Tack för att ni bjuder på er själva med mig! Oj oj, nu blev jag lite mentisental också. Bäst att jag ger mig innan jag får för mig att spela gura och skriva balader. ;)

Nu är man tillbaka till verkligheten igen och allt vad det innebär. Just för mig blev det en fetjävla förkylning. Munnen gör ont och kroppen svänger som en krokig inlandsväg. Detta kan ju bero på en viss lättnad som släppt från mitt bröst, ca 3 ton tung var den vikt som tyngt mig ett tag, satt panik i hela min lilla frigolithjärna och ändrat en hel del tankar i mitt huvud om hurvida man har lovat sig själv att: det där går jag helt enkelt jävlar-i-mig inte igenom en gång till! Nu slapp jag, tack gode gud!

Har införskaffat mig två böcker när jag var och shoppade i måndags. Läser väldigt sällan men det var en bok som fångade min blick lika fort som jag passerade den. Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer. Där är det jävlar inga krusseduller och jag skiter fullständigt om den får 30+ morsor att tappa andan, jag skrattar högt när hon beskriver vardagliga små ting som gör just en vanlig vardag speciell. Hon är underbar med sin humor och det är ärligt. 75 kr är vad jag betalade för den, värt varenda öre. Kattis rekomenderar till likasinnade!
Den andra boken jag köpte heter då slash, har inte hunnit börja på den än men kan tala om hur jag tyckte om den senare.

Vardagen för mig numera är en underbar känsla, lycka och självinsikt. Jag behöver inte be om ursäkt för att jag legat och läst på soffan en hel dag. Eller dra en vända med snabeldraken över golvet strax innan husägaren kommer hem bara för att det förväntas av mig. Den bästa känslan är, trots att jag står i långkalsonger, bh-lös med påsar mörka som gråsten under ögonen, i köket mitt i dagen och gör honom tråkig lunch så att jag kan spendera några extra små minuter med honom i soffan innan han försvinner tillbaka på jobbet igen, så kan han titta på mig och le, le som bara han gör när han tycker att jag är underbar. Nej, det är inte med risk att låta självgod som jag säger att han tycker så, jag vet det. Och fan ta den som missunnar mig det här för jag har förtjänat det med blod svett och tårar. Aldrig förr har känslan av att vara sig själv varit så lätt att ta på.