carrymehome

Fick ett idiot ryck idag. Köpte blommor och gjorde en uppsättning och det vart väl sådär.
Nån bild får ni fan inte se. Är ni nyfiken så är jag och Peter fortfarande sambos....
Köpte faktiskt några små porslinstomtar idag också, för att pynta i rummet uppe. Så nu börjar det likna tomtens spypåse i alla fall. Suck. Hatar när jag känner pressen av att "ha fint i jul" och dras med i hetsen. Men men, nu slipper jag bry mig om det på ett tag för nu är det nästan klart. Om inte annat så kanske det värmer Peters hjärta en aning att det är lite ombonat här hemma och möjligen får jag ett knullrufs nån måndagmorgon? Kaffe på sängen duger minsann inte för detta slit!

Onni är dum i huvudet, han pissar inne igen. Iof så var det på den smutsiga tvätten så vem bryr sig egentligen? Men jag hade som fått för mig att det hade gått över. Ska fråga om jag får ta hem en kateter från jobbet och sätta på honom. Och så kan jag kanske sätta en stomipåse på Thelma. Vore mycket praktiskt! Dom står ute i hundgården, skäller så fort jag släpper min första morgonfjärt och jag börjar tröttna på det. Tänker samtidigt på våra stackars grannar som måste stå ut med det och inget kan göra. Tarvligt att kasta vatten på dom när det är närmare 20 minus också. Någon som har ett bra tips? De flesta dagar älskar jag dom tills hjärtat svider. Men ibland svider det bara.

Ledig tills på Tisdag, tror jag ska ta en vinsliring ikväll bara för att jämna ut, jag håller på att bli väldigt orutinerad så det är nog bäst att sätta fart på levern igen. Tänk om den ger upp? Nej ve och fasa hur skulle det se ut egentligen. Ska upp på bolaget nu och välja ut något smarrigt, så här har jag ju inte tid att sitta.

Trälig helg på er!

Nu har det hänt. Julgardinerna är strykta och uppe. Till och med på skithuset har jag med lite fantasi fått upp ett rött tygstycke. De klassiska ljusstakarna står i fönstret och nån anskrämlig och kantstött porslinstomte står lite här och var. Det är ju helt uppenbart att jag fått en hjärnblödning. Nej då, faktiskt inte. Jag hade redan bestämt mig för att pynta för ett litet besök, men jag kan inte påstå att var en ren fröjd. Det vart nog gjort bara för att jag ville ha det klart innan helgen. Ska jag även nämna att jag redan lyckats döda julblomman (har fan inte en blekaste om vad den heter) jag köpte igår, Nej jag tror jag håller det en hemlighet så jag inte tar död på någons julkänsla. Höhöhö!
Har även fått en skiva av Peter. Den heter Oh no it's christmas! Har inte fått den än men jag ska rapportera! :)

Jag såg ett gammalt kort på mig häromdan. Det var från en dart-tävling och kyss karlson vad mager jag var då. Inte för att jag är stor nu men den här plutmagen hade jag inte förut, för övrigt är den faktiskt charmig, gosig om inte annat. Lite som en färdigjäst bulldeg, skithärligt får man väll säga?! Och till min stora lycka insåg jag att tuttarna hittat ut ur skinnet! Och jag tänkte ÄNTLIGEN! Jag har aldrig brytt mig nått vidare egentligen, men alltid har jag nog tänkt att det skulle ju inte skada om dom plötsligt skulle ploppa fram lite. Ett litet smeknamn jag hade när jag var i de yngre tonåren var "Ärtan" och jag kan säga som så att det var inte för att jag gillade grönsaker.... Men vem kunde ana att man var tvungen att äta lite snuskigt slisk för att dom skulle uppenbara sig? Ok, det är inga bomber som ger mig ryggproblem, men jämförelsen med det där kortet ser jag ju nästan ut som ett fruntimmer. Så man kan nog säga att jag är "fet och lycklig"! ;)

Annars har jag fått ett längre vik på 61.5% och kommer även få mycket pass på AVA här i Åsele. Från första December till sista Maj räcker vik:et och det kan ev. bli längre. Nog fan är det så att det löser sig till slut. Underbart är allt jag kan säga/känna/tänka.

Nej nu ska jag kasta upp Peter ur soffan, ge hundarna mat, pissa och gå och lägga mig! Kösssss! :)

Onsdag och jag ska få gå på en inskolning som personlig assistent.
Spännande med tanke på att det är det enda inom undersköterske-jobb jag inte provat på.
Hoppas på glada miner och spännande timmar ända tills kl. 23.00 då jag får gå hem.

Oskulden är tagen på tvättmaskinen och det känns som att jag har en hemlig affär med den älskvärda vitvaran.
Det blev en hård start men märkligt nog är jag snart klar med all tvätt efter bara några dagar sen ankomsten.
Jag är nog lite kär i den och jag vet säkert att om det skulle börja brinna i huset skulle jag defenitivt bära ut den först!

Jag tog en dusch igår innan jag gick och la mig för att sova. Och det resulterar ännu en gång att mitt typiska icke-skandinaviska hår står som på en piassavakvast när jag vaknar nästa dag. Och jag förstår inte dom som tycker det är trist att ha "platt och rakt hår". Men vi kan gärna byta så kan ni få testa på att tämja odjuret som verkar bo uppe på mitt huvud. Det är för övrigt än uppgift som upprepar sig varje dag. Bra hårdagar, då håret faller dit det ska när man borstar ut det, har jag sällan upplevt. Ibland kan jag passera en spegel och tänka: "WOW! Kanske man skulle borsta ur svintot idag...." Tills jag kommer på att: "Ja just ja, det har jag redan gjort..."

Här kommer en bild på mitt redan borstade hår, bara för att visa min poäng.

Mycket irriterande. Och nej, man blir inte sådär glad som jag ser ut att vara på bilden. Men att "posa" har aldrig varit med på listan för saker jag måste öva på. Så, överdriven min får funka idag.

Just för stunden har jag inga chockerande nyheter att berätta om eller dela med mig av. Det är vardag och blodtrycket är stabilt.

Igår brast det.
Då var jag jävligt melankolisk och grå. Det kändes som om allt jag har varmast om hjärtat handlöst tagits ifrån mig. Att sitta vid sitt eget köksbord och känna rastlösheten få alla känslomässiga små nerver att jobba i otakt gör mig jävligt irriterad och jag vill mucka gräl med en fullkomlig främling bara för att få lätta på trycket. Istället får jag en svag stund och bestämmer mig helt sonika för att faktiskt tjuta oavbrutet en stund. Varför? Antagligen behövde jag väl hata någonting i några obetydliga minuter, men mest troligt för att det var ungefär den 109:e dagen det här halvåret jag inte lyft ett finger på en hel dag. Och jag vet hur urfånigt det här kommer att låta. Men jag tyckte synd om mig själv och kände mig som den största parasiten som bär på en funktionsduglig hjärna. Jag kan för första gången sannhetsenligt förstå dom som är arbetslösa... som blir deprimerade. Hua hua, tur att det går att krysta ut sånna känslor i några salta droppar på en eftermiddag, och att efter regn kommer solsken.

Idag sjunger jag på en annan melodi.
Jag klev upp klockan 07.30, tog på mig en rätt så slästruken look och tänkte. "Jaha, lite ögonfransar på det här så kan det ju kanske bli något av dig också." Följde med Peter på jobbet och påbörjade min något monotona uppgift av 2200 pappersvikningar, en uppgift som varade resten av dagen. (Tacksam för att ha något att göra skall påpekas!) Dagen gick faktiskt fort och nån gång på eftermiddan ringde telefonen. Ett telefonsamtal som får ordet lycka att låta rätt fjuttigt. Det handlade om ett eventuellt vik på 61% (oklart om hur länge det räcker) som jag kanske kunde erbjudas från och med första december. Hjärtat bultade som en trumma, energi sprutade ut genom mina öron och jag är säker på att jag slog ett nytt rekord i att tala flest ord/minut, jag var nära nirvana. Jag försöker ändå hålla förhoppningarna på en lagom nivå då det bara är ett kanske, men bara känslan av att på den så kallade intervjun "verka lugn, harmonisk, självsäker och därför passa för jobbet" gav en gnista jag saknat ett tag. Sen så är jag barnsligt förälskad i min nya tvättmaskin vi fick hem idag, den både blinkar, piper och fungerar!

Peter ska ha stor eloge som stod ut med mig igårkväll. Det kan inte vara jätte roligt att komma hem till ett bjalande fruntimmer som bara klagar över några "lediga" dagar. Det finns ju faktiskt dom som har det värre, jag vet, jag vet! Men jag kan iaf stolt sträcka på mig idag, lite lättare i bröstet och vråla: Woopdifuckingdoo i'm back on track! ;)

Varje gång jag kommer hem så tänker jag: Nej, det här var ju inte så roligt att komma hem till, imorgon ska jag storstäda. Hmpf, än så länge har ingen förändring skett. Den torra tvätten hänger fortfarande på klädtorken bredvid köksbordet. Grytunderlägget är, som igår, kvar på vardagsrumsbordet och vägrar flytta på sig. Saker och ting verkar bara bli liggandes när dom är på fel plats, och där kan dom få ligga en vecka eller två. Gång på gång ser jag alla dessa saker som på något magiskt vis verkar förflytta sig själv och jag retar mig på att det alltid verkar stökigt. Gång på gång blir dom dock lämnade just på det stället dom inte ska vara. Krigszon och rövarkula är bara några av orden jag yttrar ibland när jag verkligen ser hur illa det är. Hur jag önskar att jag inte var en slarver, utan istället kunde bara plocka lite varje dag. Men den orken infinner sig rätt sällan, oftast i ren panik om jag vet att någon ska hälsa på. Hur orkar ni, ni pedantiska små städtanter som alltid har så rent och fint hemma. Ni som ursäktar er för lite damm på glasen i vitrinskåpet. Ni som aldrig har gårdagens disk på bänken, tvätt i trappen eller vars toalettgolv är så rent att man kan genomföra ett mindre kirurgiskt ingrepp.

"Ursäkta röran, jag bor här" har jag nog sagt en gång för mycket och är det enda jag lyckas trycka ur mig när någon bara "har vägarna förbi". Ibland när jag hälsar på någon kommer en spontan tanke upp i huvudet på mig, jag vill springa hem med en högtryckstvätt, koppla den till världens största flaska av desinfektionsmedel av högsta rank och gå berserk i huset. Inte för att det är äckligt här eller att det skulle krylla av ohyra, men den markanta skillnaden på deras välstädade palats och min svinstia får mig att vilja sjunka genom marken.

"Var sak har samma plats" kan jag säga ibland för att skämta bort det lite grann. Ni vet det här tafatta svenska ursäktandet vi håller på med och som folk fnissar lite åt mest för att vara trevlig, men inte alls tycker är särskillt roligt. Eller så skyller man på att man inte haft tid för att det låter bättre. Det är ju jävligt pinsamt att säga: Ja, jag vet att det ser ut som om satan gått lös här, men jag är för lat för att göra nånting åt det. Då kommer jag hellre med en ursäkt ibland och hoppas på att ingen ska syna min tydliga bluff.

Därför undrar jag ännu en gång, hur gör ni? Är det något genetiskt latmaskvirus i min kropp som för evigt klamrat sig fast och aldrig kommer släppa taget? Eller är jag helt enkelt bara genomlat? Är det min ork som enbart kan plockas fram och styras av endorfiner och därför bara kommer fram när jag har någonting roligt att göra? För även om jag inte städar så det är sådär rent och snyggt som jag vill ha det, så är jag fullt ut medveten om det. Snälla Bullen, hjälp mig!

---

Här drar jag gränsen för vad som är mer för de "magstarkas avdelning" och som inte rynkar på näsan för lite väl personlig information. Jag vet att ingen lär sluta läsa nu p.g.a ren nyfikenhet, men kom ihåg att jag har varnat er.

"Förkylning i puppan" tar nog priset som den konstigaste diagnosen jag någonsin fått. Men som barnmorskan sa så är det väldigt vanligt och många har det utan att ens veta om det. För mig började det men en aning konstiga aktiviteter nere i tros-regionen och flytningar fick ett helt nytt begrepp för mig. Överförsiktig som man är sprang jag raka vägen till sjukstugan. Efter ett tag kunde barnmorskan med viss säkerhet säga att jag hade fått en Vaginos, eller som jag fick det förklarat, "förkylning i puppan". Det är alltså en bakteriell förändring i själva murvelturvan och är lika vanligt som just en förkylning. Inga problem sa hon, du får en endagskur med penicillin som behandling och det går över inom några dygn. Ett annat tydligt symtom (som jag glädjer mig åt att jag inte hade) på att man har fått Vaginos är att det luktar rutten fisk där nere. Tala om dödsstöten! Det är inte bara kladdigt, du luktar dessutom som gammal fiskrens också. Haha, hursom.

Nöjd skuttade jag hem glad över att det inte var någon annan smaskig överraskning. På kvällen tog jag min lilla (läs obehagligt stora) vagitorie och kröp under täcket. För en gångs skull läste jag inte den bifogade foldern över ev. biverkningar och efter en dag eller två började jag få något besvärligare problem. Det visade sig då, när jag läste alla kursiva små bokstäver, att av denna penicillinkur kunde man alltså få svamp. Gissa vad som var mitt nya problem? En svampinfektion med klådan från det djupaste vrår i helvetets mörka dal hade börjat attackera mitt stackars underliv och nog önskade jag ibland att Peter skulle få för sig att kväva mig med en kudde medans jag sov. Jag studerar självklart saken noga på det bästa sätt jag kan och det visar sig att det är många kvinnor som lever med svamp till stor del av sina vuxna liv, och att en penicillinkur ofta är början på hela den resan. Jag trodde äggstockarna skulle flyga ut genom näsan när jag läste det. Bara tanken på att någongång få liknande eller måttliga besvär igen får mig att vilja gå på affären och köpa en rotborste, eller gråta i 3 veckor. Mina besvär har nu faktiskt försvunnit och jag slipper stå upp/bräsa med benen 20 timmar av dygnet då lättnaden av att inte känna sina nedre regioner var jämnförbart med att vinna drömvinsten på lotto. Mina akrobatiska övningar för att ens kunna sitta ner måste ha sett ut som rena cirkusnumret utfört av en stelopererad ticks-patient.

Så nu får jag väl se antar jag, om jag blir en sån där person som i framtiden i smyg försöker komma åt för att rätta till trosan när förhoppningsvis ingen ser. Som nästan gräver i hemlighet och hoppas på att ingen förstår vad jag håller på med eller lider av. En sån där som skriker tyst på toaletten för att det svider som eld där nere när jag ska uträtta det i vanliga fall minsta behovet. En kvinna i medelåldern som köper ovanligt mycket filmjölk. (Ska tydligen lindra besvären, äckligt? JA! Effektivt? Okänt, men BM tipsade.) En som står i ICA-kön och kan inte står ut längre och plötsligt utför någon slags epilepsidans utan dess like och folk i närheten får en ny syn på mig som den tokiga tanten på byn. Jag har aldrig sagt detta förut. Men nu önskar jag faktiskt att jag hade en penis så att risken för återkommande bekymmer kunde uteslutas. Men nu får jag faktiskt leva med att jag har en snurva och glädjas åt alla de dagar som inte består av självmordsframkallande dödsryckningar.

Nu ska jag gå och pissa, bara för att det är så jävla skönt!

..har jag aldrig varit. Jag vet att jag fick ärva mina bröders kläder många gånger, och jag reflekterade aldrig över det för att det bara var så. (Självklart fick jag också kläder så nått fattighjon var vi inte!) Kollar jag i min garderob nu så finns det inte många plagg jag köpt till mig själv. Jag måste se ut som en liten hottentott! Missförstå mig rätt, men jag har ingen personlig smak alls. Kläderna som jag har nu har jag fått från kompisar, kompisars syskon, kusiner eller annat löst folk. Senast jag köpte mig en tröja/kofta var från ellos, den köpte jag för halva priset vilket var för den hutlösa summan på 150kr. Och då måste jag fråga mig själv om jag är snål eller bara totalt oengagerad? Jag vet faktiskt inte, omedvetet ekonomisk kanske? När jag skulle gå ut 9:an var jag och min älskade mormor till stockholm och hälsade på en gammal vän till henne. Samtidigt skulle vi köpa examenskläder till mig. Hennes egna ord var i princip att jag fick välja vad jag ville. Skorna köpte vi på myrorna och dom kostade 50kr och klänningen omkring 200. Jag kanske inte var den snyggaste, men garanterat billigast!
Ett annat examensminne är att jag hade varit till frissan och vi kan säga att det var en aning kortare än vad jag hade föreställt mig. Då kunde jag lika gärna ha haft namnet Kent. Hursom, mamma undrade vad jag skulle ha för kläder och jag lånade en gammal blus (ja ni läste rätt, en BLUS) av henne. Den var vit med svart "färgstänk" på i sånt där "skrynkelmaterial. Jag själv tyckte den var fräck och läcker. Men i ärlighetens namn, förlåt mamma, hade den gjort sitt redan -81. Det är möjligt att jag minns fel nu, men jag tror även att jag hade en par limegröna jeans som jag själv hade fått välja ut. Så där satt jag, bland typiska flick-flickor, utan någon som helst kvinnlig utveckling, hatade min nya frisyr och såg ut som om jag nyss medverkat i en alphaville musikvideo. Egendomlig var nog bara förnamnet och tänker jag efter så hade jag nog varit lika nöjd med en potatissäck. Haha.

I dagens läge är jag nog kanske lite bortskämd. Och jag pratar inte om den här gnälliga-ska/vill-ha-typen utan jag menar att jag har allt jag behöver. Peter har skämt bort mig med hund, bössa och en bil. Samt tak över huvudet + mat i magen och det får man väll vara jävligt tacksam över med tanke på hur lat jag är. Sån här långledighet har lämnat klister i arslet på mig och tv-soffan har likt ett osynligt magnetfält dragit mig dit varje dag ett tag nu. Men fan ska veta att jag gör rätt för mig när jag får en gnista av ork. Huset är ju trots allt inte fallfärdigt eller invaderat av tidigare oupptäkta varelser. Jag försöker att inte vara bortskämd mitt i all vardagslyx.

Det finns ett tillfälle som jag kan tänka tillbaka till och verkligen skämmas över. Jag tror jag fyllde 6 eller 7 år. Mitt favoritprogram på tv:n var småstjärnorna. (Ni vet där det lilla folket fick mima till sin favoritlåt på tv4.) Och allt jag önskade mig när jag fyllde år var en microfon som dom hade på tv:n. Jag fick en microfon med tillhörande högtalare. Problemet var ju dock att det var en sladd till denna högtalare, och hela historien minns jag inte riktigt men jag vet att jag vart så fruktansvärt besviken över denna sladd som bara var i vägen. Jag tror till och med att jag grinade över denna present, för det var inte vad jag hade tänkt mig. Som sagt, jag skäms fortfarande när jag tänker på det! Hade det varit min unge så hade jag nog kastat ut henne i snön med lite knäckebröd för resten av dagen. Jag tror det är enda gången som jag varit en "bortskämd snorunge". Hmm, jag måste nog fråga min kära mor och far. (Oh, en sak till, jag älskade förresten den här presenten efter ett tag, tills den gick sönder och då fick jag grina en skvätt till.)

Jag blir fängslad över folks totala förnekelse till sin egna ekonomiska kris.
Jag har själv fått ett brev från Justitia en gång (då en adressändring kommit på villovägar) och det resulterade för mig, i ren panik från helvetet. Betalade räkningen och sen vart det inget mer med det. Enkelt och smärtfritt.
Sen händer det lite nu och då att lyxfällan visas på tv:n och jag kan inte annat än bli rädd och jag kan inte för min värld förstå hur folk inte tar tag i problemet när brevhögen närmar sig 100-talet från kronofogden.
Jag har inte heller något köpbehov. Jag vill gärna ha ett engagemang för inredning eller vad som helst egentligen, men det finns inte så ska jag då köpa gardiner för andras nöje? Nej fy fan, för övrigt har jag ju inga pengar heller så vad ska jag betala med? Då njuter jag faktiskt hellre av en liten chokladkaka varje dag och blir lite gladare, lite tjockare och lite mer sockerberoende än dagen innan.

Julen närmar sig, till min stora fasa.
Det tjatas ännu en gång och en massa jävla julbak, gardiner, luciaröstning, julklappar, glitter, stjärnor och det ska vara rött och det ska vara grönt och det ska vara modernt och det ska vara traditionellt. Kommer ni hit så blir det måttligt. Några gamla tomtar och ljusstakar kommer att stå och trycka i nått hörn eller fönster men det är allt vad jag orkar med för i år. Sen kommer faktiskt snälla mor hem och lämnar lite julgardiner, som jag tackar ödmjukast för. Det är första julen jag kommer att spendera i detta hus och inte ska ni tro att det kommer se ut som att tomten har kräkts i farstun iaf. Som tidigare nämnt, jag har inte råd att pynta jul för att andra inte ska må bättre. För det verkar visst vara förbjudet att inte tycka om julen så det står en upp i halsen. Julen är mitt stora stressmonster som ger mig syrebrist och det känns som att jag håller på att kvävas, dessutom prackar alla på mig att pynta, pyssla och vara så jävla hurtigbullig. Nej helvete säger jag om det, det hinner jag göra om jag blir gammal. Förresten så finns det en enda anledning till att jag ens ids göra minsta lilla handtag detta år. Vi får faktiskt ett litet besök. Och barn ska ha jul, även om jag till vardags är en liten grinch. Jag kan bli en energisk tomtemor senare om det nångång skulle ploppa ur mig en unge, men jag tror att det dröjer många år tills dess så jag får iaf vara kärringen mot strömmen ett tag till. Visste ni förresten att det bara är NOVEMBER än... Skärpning!

Annars då? Jo hundarna, som för övrigt driver mig till totalt lyckorus lever och mår bra. Det är bara Thelma som har fått en fettknöl precis vid ögat och jag befarar ett vet. besök om den fortsätter växa. Tvättmaskinen står fortfarande isärplockad och död men hjälp väntas komma på tisdag. Jag längtar tills handtvätten upphör! Peter jobbar på och jag går hemma och fyller i kassakorten som arbetslös. Ingen större skillnad från förut alltså, vi skrattar i vanlig ordning åt pruttskämt och vardagspetitesser.