Puppor...
Nej, nu ska det inte handla om vaginor. Utan om dom små tillskotten i familjen.
Dom kom alltså den 23:e. Första ploppade ut dom sista minuterna på min lunchrast. Det var väldigt odramatiskt i sig. Thelma skrek rakt ut och självklart gjorde det ont. Men jag tror även hon blev lite rädd och överraskad därav hennes reaktion, samt att det var hennes första kull. Men alltså, tre eller fyra krystningar så kom första. Jag hade bara några minuter på mig att beundra underverket för att sedan ta bilen tillbaka på jobbet. Det var JÄTTE jobbigt att lämna henne hemma. Det var en nagelbitande kväll på arbetet och timmarna var såååå långa! Peter var iof hemma och fixade allt. Men det var surt att missa de andra fem. Så jag kan inte säga så mycket mer än så. Men hon ska ha skött sig bra och fattat hela grejen på en gång. Det blev 5 hanar och en liten tik. När jag kom hem var hon dock lite skeptiskt mot mig, och i mitt mänskliga tänk så får jag för mig att hon undrade lite varför jag inte kommit hem först nu. Så är det såklart inte men vi människor har ju en förmåga att sätta känslor på allting. Hur som helst...
Första natten låg jag mest och lyssnade på en massa gny och snuttande. Det var ovant och samtidigt helt underbart. Den som pep mest var ju dock Onni såklart, nyfiken på vad det är som luktar annorlunda och tar frugans hela uppmärksamhet. Som tur är så är han inte lika intresserad längre. Det vill säga han och vi får sova på nätterna. Morgonen efter var jag helt slut och skulle jobba den kvällen också. Så jag bestämde mig för att sova lite till den morgonen. Två timmar senare när peter kom hem på lunchen och väckte mig så hade en liten kille lämnat oss för himmelriket or whatever. Vi vet inte vad som hänt men som många säger så är det ju lite så att dör dom så tidigt så är det oftast någonting som är fel med den. Jag trodde jag skulle gå under av sorg. Det var verkligen jätte jobbigt, även om jag visste att det kunde hända. Trodde faktiskt inte att jag skulle reagera som jag gjorde. Men det klart, förväntningen var hög och jag hade sovit dåligt. Sen går det faktiskt inte att förneka att det var otroligt sorgligt. Grabben ska få en hedersplats i trädgården till våren då tjälen gått ur. ♥
Vi njuter nu av 5 stycken härliga små tussar som växer som bara den! Tiken är riktigt tuff och redan min favorit. Hon kör med sina bröder om den bästa tissen hela tiden, hon smackar en stund för att sedan hejdlöst däcka ner i den mjuka filten. En av bröderna är en riktig enstöring. Sover för sig själv, äter lite på sidan om och protesterar nästan direkt så fort någon kommer i närheten. Han har också hittat en speciel plats i min hjärta.
Thelma äter och dricker precis som innan igen, förutom att hon äter mycket mycket mer såklart. Först var det konstant vällingkok för att hon skulle få i sig vätska, matlusten har det aldrig varit något fel på, men nu har hon alltså börjat dricka ur vattenskålen igen och det är ännu en lättnad. Vi mår alltså super. Myser som attan och låter allting vara underbart och okomplicerat. Till exempel på okompilcerat så vaknade jag av att thelma snarkade, i sängen. Hon var så trött och sov så fruktansvärt gott så jag hade inte hjärta att kasta ner henne på golvet. Så där låg vi och bara njöt, gosade och sket fullständigt i alla regler och hur allting brukar vara. Det var så jävla mysigt. Tummen upp hela dan!
Dom kom alltså den 23:e. Första ploppade ut dom sista minuterna på min lunchrast. Det var väldigt odramatiskt i sig. Thelma skrek rakt ut och självklart gjorde det ont. Men jag tror även hon blev lite rädd och överraskad därav hennes reaktion, samt att det var hennes första kull. Men alltså, tre eller fyra krystningar så kom första. Jag hade bara några minuter på mig att beundra underverket för att sedan ta bilen tillbaka på jobbet. Det var JÄTTE jobbigt att lämna henne hemma. Det var en nagelbitande kväll på arbetet och timmarna var såååå långa! Peter var iof hemma och fixade allt. Men det var surt att missa de andra fem. Så jag kan inte säga så mycket mer än så. Men hon ska ha skött sig bra och fattat hela grejen på en gång. Det blev 5 hanar och en liten tik. När jag kom hem var hon dock lite skeptiskt mot mig, och i mitt mänskliga tänk så får jag för mig att hon undrade lite varför jag inte kommit hem först nu. Så är det såklart inte men vi människor har ju en förmåga att sätta känslor på allting. Hur som helst...
Första natten låg jag mest och lyssnade på en massa gny och snuttande. Det var ovant och samtidigt helt underbart. Den som pep mest var ju dock Onni såklart, nyfiken på vad det är som luktar annorlunda och tar frugans hela uppmärksamhet. Som tur är så är han inte lika intresserad längre. Det vill säga han och vi får sova på nätterna. Morgonen efter var jag helt slut och skulle jobba den kvällen också. Så jag bestämde mig för att sova lite till den morgonen. Två timmar senare när peter kom hem på lunchen och väckte mig så hade en liten kille lämnat oss för himmelriket or whatever. Vi vet inte vad som hänt men som många säger så är det ju lite så att dör dom så tidigt så är det oftast någonting som är fel med den. Jag trodde jag skulle gå under av sorg. Det var verkligen jätte jobbigt, även om jag visste att det kunde hända. Trodde faktiskt inte att jag skulle reagera som jag gjorde. Men det klart, förväntningen var hög och jag hade sovit dåligt. Sen går det faktiskt inte att förneka att det var otroligt sorgligt. Grabben ska få en hedersplats i trädgården till våren då tjälen gått ur. ♥
Vi njuter nu av 5 stycken härliga små tussar som växer som bara den! Tiken är riktigt tuff och redan min favorit. Hon kör med sina bröder om den bästa tissen hela tiden, hon smackar en stund för att sedan hejdlöst däcka ner i den mjuka filten. En av bröderna är en riktig enstöring. Sover för sig själv, äter lite på sidan om och protesterar nästan direkt så fort någon kommer i närheten. Han har också hittat en speciel plats i min hjärta.
Thelma äter och dricker precis som innan igen, förutom att hon äter mycket mycket mer såklart. Först var det konstant vällingkok för att hon skulle få i sig vätska, matlusten har det aldrig varit något fel på, men nu har hon alltså börjat dricka ur vattenskålen igen och det är ännu en lättnad. Vi mår alltså super. Myser som attan och låter allting vara underbart och okomplicerat. Till exempel på okompilcerat så vaknade jag av att thelma snarkade, i sängen. Hon var så trött och sov så fruktansvärt gott så jag hade inte hjärta att kasta ner henne på golvet. Så där låg vi och bara njöt, gosade och sket fullständigt i alla regler och hur allting brukar vara. Det var så jävla mysigt. Tummen upp hela dan!
Här kommer den underbara våren.
Snoret rinner och ögonen kliar. Hundarna har börjat tappa vinterpälsen och för var morgon ligger här hemma en mjuk och luddig matta över hela golvet... I hela huset. Jag är omotiverad, lättretad, småaktig och vansinnigt trött. Mina vackra eksem har nu en tendens att blossa upp över hela kroppen och jag smörjer med salvor som om det gällde livet. Så jag är kladdig och luktar kortison, mmmm det bästa av två världar! Jag lider för tillfället av massiva diareer då kaffe är det enda som verkar fungera som lockbete för att kliva upp ur sängen. Hela dagarna dricker jag denna laxerande dryck för att ens orka dra på smilbandet på mina två arbetsplatser. Med stress i själen väntar jag med iver på ett besked om fast tjänst som jag inte verkar få och skulle jag få denna tjänst så blir det ett helvete med att avsluta det vikariat som jag har nu. Jag är psykiskt slut på och vill sätta sondmatning, stomipåse och kateter på mig själv för att sedan sova ända in i september månad.
Angående Thelma, som säkert många undrar över, så har det inte kommit några valpar än. Det är nu utan tvekan att hon har gått om i löpet kring/efter nyår och jag har ingen aning om när dom små Onni-ynglen har bitit sig fast, som förstagångs matte på plats så kan jag inte heller avgöra hur länge det är kvar, jag bara avvaktar. Det är mycket frustrerande. Känns som att jag väntat på/sagt "vilken dag som helst" i flera veckor utan resultat. Hon är härligt rund om magen och även om detta är lite besvärligt för henne och promenaderna inte blir lika långa som tidigare så är hon lika pigg, glad och sällskapssjuk som innan detta spektakel började. Och det får helt enkelt vara min riktlinje just nu att så länge hon mår bra och det är gymnastik i magen så är inget fel. Hon äter - bajsar, dricker - kissar, fiser, sover och snarkar precis som vanligt. Så ni behöver inte slita ert hår för att jag inte gör någonting drastiskt, jag är en fanatisk kontrollkärring och för att inte stressa henne håller jag detta kontrollbehov på behörigt avstånd. Just nu ligger hon och myser vid mina fötter och sover sådär gott som bara hon kan. Om ni undrar hur jag kan ha väntat på "vilken dag som helst" och tagit miste på tiden så länge så är min enda kommentar att jag tycker att hon har varit stor länge nu. Hon är vanligtvis liten och nätt i kroppen så den lilla skillnad som successivt kommit dag för dag har för mig, som förväntansfull matte, varit en enorm skillnad. Och jag vågar påstå att jag inte är ensam om en sådan fatal misskalkylering som denna, men det är ju inte utan anledning jag såhär i efterhand tycker att jag kunde ha varit lite coolare och inte väntat valpar vilken dag som helst. Men man lär ju av misstag sägs det... Som sagt så mår hon bra och vi väntar med spänning.
Nu börjar för mig en ny och lång arbetsperiod, på torsdag 23.00 avslutas arbetsveckan och hela två lediga dagar väntar. Känns som en överdriven lyx efter denna månad då jag jobbat nästan varje dag sen den 2:a. Jag ska inte sticka under stolen att det kommer bli jävligt skönt med både vila och pengar.
Känn lugnet, imorgon är det garanterat för sent.
Angående Thelma, som säkert många undrar över, så har det inte kommit några valpar än. Det är nu utan tvekan att hon har gått om i löpet kring/efter nyår och jag har ingen aning om när dom små Onni-ynglen har bitit sig fast, som förstagångs matte på plats så kan jag inte heller avgöra hur länge det är kvar, jag bara avvaktar. Det är mycket frustrerande. Känns som att jag väntat på/sagt "vilken dag som helst" i flera veckor utan resultat. Hon är härligt rund om magen och även om detta är lite besvärligt för henne och promenaderna inte blir lika långa som tidigare så är hon lika pigg, glad och sällskapssjuk som innan detta spektakel började. Och det får helt enkelt vara min riktlinje just nu att så länge hon mår bra och det är gymnastik i magen så är inget fel. Hon äter - bajsar, dricker - kissar, fiser, sover och snarkar precis som vanligt. Så ni behöver inte slita ert hår för att jag inte gör någonting drastiskt, jag är en fanatisk kontrollkärring och för att inte stressa henne håller jag detta kontrollbehov på behörigt avstånd. Just nu ligger hon och myser vid mina fötter och sover sådär gott som bara hon kan. Om ni undrar hur jag kan ha väntat på "vilken dag som helst" och tagit miste på tiden så länge så är min enda kommentar att jag tycker att hon har varit stor länge nu. Hon är vanligtvis liten och nätt i kroppen så den lilla skillnad som successivt kommit dag för dag har för mig, som förväntansfull matte, varit en enorm skillnad. Och jag vågar påstå att jag inte är ensam om en sådan fatal misskalkylering som denna, men det är ju inte utan anledning jag såhär i efterhand tycker att jag kunde ha varit lite coolare och inte väntat valpar vilken dag som helst. Men man lär ju av misstag sägs det... Som sagt så mår hon bra och vi väntar med spänning.
Nu börjar för mig en ny och lång arbetsperiod, på torsdag 23.00 avslutas arbetsveckan och hela två lediga dagar väntar. Känns som en överdriven lyx efter denna månad då jag jobbat nästan varje dag sen den 2:a. Jag ska inte sticka under stolen att det kommer bli jävligt skönt med både vila och pengar.
Känn lugnet, imorgon är det garanterat för sent.
