Sjukligt frisk...
Just nu känner jag mig lite nervös.
Snoret droppar ifrån näsan i okontrollerbar schottistakt och jag funderar på att offra två tamponger för att korka igen snuvhålen. Ordet magsjuka har flängt förbi mig ett par gånger den här veckan och jag intalar mig att min magknip bara är inbillningssjuka. Jag är minsann frisk som en nötkärna, även om toarullen troget följer varje steg jag tar...
Annars tycker jag att jag har fått lite väl mycket obefogad strunt att tänka på den senaste tiden. Att vara till lags är onekligen skitsvårt och jag börjar tappa orken lite. Att svälja förtreten och knyta näven i fickan är jag faktiskt rätt så bra på, men att lägga det bakom mig och rycka på axlarna är dessvärre lite knepigare. Jag försöker lyssna och prata på samma gång, förstå och komma med goda råd till andra när jag egentligen skulle behöva rensa tankarna lite själv. Jag sitter i en position jag inte har kunskap/erfarenhet till och ibland placeras jag på en pedistal som ger mig höjdskräck. Usch, så besvärligt.
Julklapparna är iaf köpta och inslagna. Jag har inte gjort skillnad på varken folk eller fä, nä alla har fått någonting jag själv vill ha. Enkelt tänkt, vill dom inte ha det själv så finns jag alltid nära till hands. Sen följer jag lite av en regel jag har, ge/bjud inte på saker du själv inte tycker om. Min vän Sirpa är en god vägledare måste jag säga.
Vill fortfarande ha en Onepiece "sparkdräkt". Funderar lite på att ta min stora feta lön och skämma bort mig själv med en. När jag tänker efter så förstår jag inte varför jag envisas med att ha morgonrock. Den har ju inga censurerande säkerhetsfunktioner alls. Nej, en dragkedja borde göra susen för att slippa en ofrivillig boobflash.
Babbel, imorgon är det julafton..
Snoret droppar ifrån näsan i okontrollerbar schottistakt och jag funderar på att offra två tamponger för att korka igen snuvhålen. Ordet magsjuka har flängt förbi mig ett par gånger den här veckan och jag intalar mig att min magknip bara är inbillningssjuka. Jag är minsann frisk som en nötkärna, även om toarullen troget följer varje steg jag tar...
Annars tycker jag att jag har fått lite väl mycket obefogad strunt att tänka på den senaste tiden. Att vara till lags är onekligen skitsvårt och jag börjar tappa orken lite. Att svälja förtreten och knyta näven i fickan är jag faktiskt rätt så bra på, men att lägga det bakom mig och rycka på axlarna är dessvärre lite knepigare. Jag försöker lyssna och prata på samma gång, förstå och komma med goda råd till andra när jag egentligen skulle behöva rensa tankarna lite själv. Jag sitter i en position jag inte har kunskap/erfarenhet till och ibland placeras jag på en pedistal som ger mig höjdskräck. Usch, så besvärligt.
Julklapparna är iaf köpta och inslagna. Jag har inte gjort skillnad på varken folk eller fä, nä alla har fått någonting jag själv vill ha. Enkelt tänkt, vill dom inte ha det själv så finns jag alltid nära till hands. Sen följer jag lite av en regel jag har, ge/bjud inte på saker du själv inte tycker om. Min vän Sirpa är en god vägledare måste jag säga.
Vill fortfarande ha en Onepiece "sparkdräkt". Funderar lite på att ta min stora feta lön och skämma bort mig själv med en. När jag tänker efter så förstår jag inte varför jag envisas med att ha morgonrock. Den har ju inga censurerande säkerhetsfunktioner alls. Nej, en dragkedja borde göra susen för att slippa en ofrivillig boobflash.
Babbel, imorgon är det julafton..
Jag har så....
...ont i huvudet. Efter jag hade tagit min skönhetssömn med sedvanligt dreglande på kudden så vaknar jag med huvudvärk. Just i denna stund har Peter tagit som största uppdrag att reta gallfeber på mig. Nu har han lekt av sig en stund och slocknat på den kvarlämnade dregelkudden. Rätt åt honom!
Igår tog jag en rejäl slö-dag. Satt och spelade korkade, men ack så beroendeframkallande spel på datorn tills klockan slog 13.00 då Peter kom hem från jobbet. Jag som skulle börja jobba klockan 15.00 började inse att det kanske var dags att äta någonting och byta kläder. Morgonrock är nog inte så uppskattat på jobbet. Känns som vanligt fånigt att ha slösat bort en hel förmiddag på ingenting så jag slängde iväg en önskan om att bli bättre på att "multitaska". Jag kilar ner på toaletten och ska borsta tänderna. Det porlande vattnet från kranen gör mig som vanligt kissnödig. Och en sak jag har lite svårt för är att när jag blir kissnödig så är det faktiskt rätt bråttom så med tandborsten i munnen krånglar jag av mig trosorna och kastar ner min kroppsvarma röv på den iskalla backelit sitsen som klär den vita tronen. Kaffekoppen som jag hade druckit tidigare på morgonen hade såklart satt fart på "rören" och när man väl sitter på toa så är det nog lika bra att bli av med allting på en gång. Så där satt jag, och multitaskade så det bara sjöng om det. Jag satt ju och utförde 2 st ärenden på dass och borstade tänderna, samtidigt som jag sträckte mig efter kläderna på bänken och krängde på mig bh, tröja och strumpor. (resten av kläderna var för långt bort och jag vågade inte sträcka mig längre med risk för kluttar på golvet.) Ja, jag kan nästan påstå att jag vart stolt. Här har jag gått i så många år och tänkt att jag minsann inte kan göra mer än en sak i taget. Till exempel när jag gick i skolan sa jag alltid att jag lärde in mycket lättare om jag fick lyssna på musik samtidigt... Det kunde jag inte... (Det använde jag mest som ursäkt för att få utnyttja så mycket tid som möjligt på "tonårsfasoner" och såhär i efterhand är det nog ingen chock att jag inte klarade av Matte B) Ett annat exempel är att jag inte kan se på tv och prata i telefon samtidigt. Inte heller kan jag bestämma själv vilka ljud jag vill höra i ett bullrigt rum. Är radion på och någon försöker prata med mig så tappar jag bort mig minst 3ggr/minut vem det är jag egentligen ska lyssna på. Mycket irriterande. Men nu har jag ju kommit på att jag faktiskt kan! Nu gäller det ju bara att komma ihåg detta så jag kan använda det till min fördel i alla viktiga situationer i livet.
Jag kom iaf på jobbet i tid och det var lugnt som vanligt. Det blir mycket tv-tittande just nu när vädret inte riktigt vill att vi ska gå ut. -23 är ingen temperatur för promenader i alla fall. Jag hade med mig stickningen så jag skulle bli klar med den förbannade sjalen någongång. Så jag slog på tv:n och började sticka. Helt inne i stickningen så hör jag i bakgrunden att det är något så upphetsande som Dansbandskampen som visas. Dessutom var det finalen. Jag la ifrån mig stickningen för en sekund för att begrunda och i hemlighet håna dessa smilfinkar som så käckt sjöng och spelade på scenen. För att snabbt förklara så är jag inget fan av dansband. Jag har nästan ett litet hat mot det. Iaf så kom mitt lilla "handikapp" ivägen och jag hade fastnat i tv:ns våld, jag satt alltså och tittade på hela programmet. Men det är inte det som är det konstiga. För rätt vad det var så hade jag till och med röstat. Vad i helv......
Jag skulle iof kunna säga att jag tyckte det var lite bra så behöver jag inte känna mig lika dum längre. Men det är ju det som är grejen, det var inte ens bra. Jag hann inte ens med. Jag hade röstat för 9.90 kr på dansbandskampen..... Idag tröstar jag mig med att alla pengarna som jag så omedvetet hade skickat iväg hamnar hos rädda barnen. Det som skrämmer mig mest nu är att jag garanterat kommer få ett brev om att skänka antingen mer pengar, eller så kommer Sven-bertlirzzzzz eller nått annat fult bandnamn med medlemmar hem och tackar för bidraget..
Sjalen är inte klar än.... DAMN YOU TV!
Igår tog jag en rejäl slö-dag. Satt och spelade korkade, men ack så beroendeframkallande spel på datorn tills klockan slog 13.00 då Peter kom hem från jobbet. Jag som skulle börja jobba klockan 15.00 började inse att det kanske var dags att äta någonting och byta kläder. Morgonrock är nog inte så uppskattat på jobbet. Känns som vanligt fånigt att ha slösat bort en hel förmiddag på ingenting så jag slängde iväg en önskan om att bli bättre på att "multitaska". Jag kilar ner på toaletten och ska borsta tänderna. Det porlande vattnet från kranen gör mig som vanligt kissnödig. Och en sak jag har lite svårt för är att när jag blir kissnödig så är det faktiskt rätt bråttom så med tandborsten i munnen krånglar jag av mig trosorna och kastar ner min kroppsvarma röv på den iskalla backelit sitsen som klär den vita tronen. Kaffekoppen som jag hade druckit tidigare på morgonen hade såklart satt fart på "rören" och när man väl sitter på toa så är det nog lika bra att bli av med allting på en gång. Så där satt jag, och multitaskade så det bara sjöng om det. Jag satt ju och utförde 2 st ärenden på dass och borstade tänderna, samtidigt som jag sträckte mig efter kläderna på bänken och krängde på mig bh, tröja och strumpor. (resten av kläderna var för långt bort och jag vågade inte sträcka mig längre med risk för kluttar på golvet.) Ja, jag kan nästan påstå att jag vart stolt. Här har jag gått i så många år och tänkt att jag minsann inte kan göra mer än en sak i taget. Till exempel när jag gick i skolan sa jag alltid att jag lärde in mycket lättare om jag fick lyssna på musik samtidigt... Det kunde jag inte... (Det använde jag mest som ursäkt för att få utnyttja så mycket tid som möjligt på "tonårsfasoner" och såhär i efterhand är det nog ingen chock att jag inte klarade av Matte B) Ett annat exempel är att jag inte kan se på tv och prata i telefon samtidigt. Inte heller kan jag bestämma själv vilka ljud jag vill höra i ett bullrigt rum. Är radion på och någon försöker prata med mig så tappar jag bort mig minst 3ggr/minut vem det är jag egentligen ska lyssna på. Mycket irriterande. Men nu har jag ju kommit på att jag faktiskt kan! Nu gäller det ju bara att komma ihåg detta så jag kan använda det till min fördel i alla viktiga situationer i livet.
Jag kom iaf på jobbet i tid och det var lugnt som vanligt. Det blir mycket tv-tittande just nu när vädret inte riktigt vill att vi ska gå ut. -23 är ingen temperatur för promenader i alla fall. Jag hade med mig stickningen så jag skulle bli klar med den förbannade sjalen någongång. Så jag slog på tv:n och började sticka. Helt inne i stickningen så hör jag i bakgrunden att det är något så upphetsande som Dansbandskampen som visas. Dessutom var det finalen. Jag la ifrån mig stickningen för en sekund för att begrunda och i hemlighet håna dessa smilfinkar som så käckt sjöng och spelade på scenen. För att snabbt förklara så är jag inget fan av dansband. Jag har nästan ett litet hat mot det. Iaf så kom mitt lilla "handikapp" ivägen och jag hade fastnat i tv:ns våld, jag satt alltså och tittade på hela programmet. Men det är inte det som är det konstiga. För rätt vad det var så hade jag till och med röstat. Vad i helv......
Jag skulle iof kunna säga att jag tyckte det var lite bra så behöver jag inte känna mig lika dum längre. Men det är ju det som är grejen, det var inte ens bra. Jag hann inte ens med. Jag hade röstat för 9.90 kr på dansbandskampen..... Idag tröstar jag mig med att alla pengarna som jag så omedvetet hade skickat iväg hamnar hos rädda barnen. Det som skrämmer mig mest nu är att jag garanterat kommer få ett brev om att skänka antingen mer pengar, eller så kommer Sven-bertlirzzzzz eller nått annat fult bandnamn med medlemmar hem och tackar för bidraget..
Sjalen är inte klar än.... DAMN YOU TV!
Arbetsveckan börjar.
Klockan 15.00 börjar arbetshelgen.
Snart är den över och nästa vecka är det personalmöte, jullunch och två arbetskvällar.
Lite konstigt är att det att säga att det är skönt med "en ledig vecka", jag jobbar ju ändå inte så mycket. Nåväl, skönt ska det bli iaf. Sen är det julveckan. Känns vansinnigt, jag hinner inte med. Fick nästan en chock när jag såg att det var den 10:e idag. Hade en liten tanke att iaf göra knäck, men nu känner jag mig så stressad över datumet så det får vara. Det kommer nog inte gå att äta så det var som skitsamma.
Hmm, nu tappade jag tråden...
Det var någonting jag skulle ta upp här men det bara försvann...
Skit också... En annan dag kanske..
Snart är den över och nästa vecka är det personalmöte, jullunch och två arbetskvällar.
Lite konstigt är att det att säga att det är skönt med "en ledig vecka", jag jobbar ju ändå inte så mycket. Nåväl, skönt ska det bli iaf. Sen är det julveckan. Känns vansinnigt, jag hinner inte med. Fick nästan en chock när jag såg att det var den 10:e idag. Hade en liten tanke att iaf göra knäck, men nu känner jag mig så stressad över datumet så det får vara. Det kommer nog inte gå att äta så det var som skitsamma.
Hmm, nu tappade jag tråden...
Det var någonting jag skulle ta upp här men det bara försvann...
Skit också... En annan dag kanske..
Vinter.
Idag var tanken att jag inte skulle göra någonting av "vuxenvärde". Ändå smög jag ner i tvättstugan och startade en maskin. Nyss var jag och hämtade subban som har blivit fixat inför ombesiktning. Och jag som bara skulle se på snyftrullar och spela nördiga spel. Vafan? Blir hämtpizza ikväll, om kattis själv får välja!
Ute snöar det iaf och nog får man väl säga att det är vinter. Men en sak som fashinerar mig är hur alla helt plötsligt verkar älska denna kalla årstid. När sommaren tog sina sista andetag så skrek (i princip) alla ut sin förtvivlan över att det nu närmade sig höst och att långkalsongerna skulle åka fram från vinterförrådet. Höst och vinterälskare som jag är slog jag nästan rekord i glädjerop på att värmen äntligen fick sätta sig i avbytarbåset. Understället åkte fram först. Och ska jag vara riktigt ärlig så tyckte jag det var lite roligt med den rungande klagosången. (Med tanke på hur lång vintern faktiskt är, så är skadeglädje riktigt roligt.) Men då helt plötsligt så är det många som helt och osanolikt beskriver vintern som någonting man "älskar". Hur gick det till egentligen? Jag vill såklart inte att folk ska bli deprimerad när hösten/vintern nalkas, men att ändra sin starka åsikt från:"Fy fan vad jag hatar vintern". Till: "Att åka pulka i den underbara snön" får mig att dra lite mer på det ena ögonbrynet än det andra. Men det är nog som med mycket (men långt ifrån allt) annat. Hat är ett mycket misshandlat och utnyttjat ord i det allmäna språkförrådet. Ett exempel kan vara alla dessa förargade fruntimmer som råkat ut för en och annan sliskig skitstövel för mycket. "Fy fan vad jag hatar karlar" Men sen står dom ändå på krogen och klänger på någon välklädd herre med slips och flottigt hår. Karlar å andra sidan spottar, svär och hatar det mesta. Är det inte bilen som havererat så är det pengarna som aldrig finns. För att undvika missförstånd vill jag understryka att inte alls alla är såhär, men om vi tänker efter lite så kan nog alla ha dra upp, iaf ett exempel på när man missbrukat detta lilla ord. Nog om ord-horeri. Nu måste jag iväg och göra ett sista ryck för idag och besikta subban.
Tjo!
Ute snöar det iaf och nog får man väl säga att det är vinter. Men en sak som fashinerar mig är hur alla helt plötsligt verkar älska denna kalla årstid. När sommaren tog sina sista andetag så skrek (i princip) alla ut sin förtvivlan över att det nu närmade sig höst och att långkalsongerna skulle åka fram från vinterförrådet. Höst och vinterälskare som jag är slog jag nästan rekord i glädjerop på att värmen äntligen fick sätta sig i avbytarbåset. Understället åkte fram först. Och ska jag vara riktigt ärlig så tyckte jag det var lite roligt med den rungande klagosången. (Med tanke på hur lång vintern faktiskt är, så är skadeglädje riktigt roligt.) Men då helt plötsligt så är det många som helt och osanolikt beskriver vintern som någonting man "älskar". Hur gick det till egentligen? Jag vill såklart inte att folk ska bli deprimerad när hösten/vintern nalkas, men att ändra sin starka åsikt från:"Fy fan vad jag hatar vintern". Till: "Att åka pulka i den underbara snön" får mig att dra lite mer på det ena ögonbrynet än det andra. Men det är nog som med mycket (men långt ifrån allt) annat. Hat är ett mycket misshandlat och utnyttjat ord i det allmäna språkförrådet. Ett exempel kan vara alla dessa förargade fruntimmer som råkat ut för en och annan sliskig skitstövel för mycket. "Fy fan vad jag hatar karlar" Men sen står dom ändå på krogen och klänger på någon välklädd herre med slips och flottigt hår. Karlar å andra sidan spottar, svär och hatar det mesta. Är det inte bilen som havererat så är det pengarna som aldrig finns. För att undvika missförstånd vill jag understryka att inte alls alla är såhär, men om vi tänker efter lite så kan nog alla ha dra upp, iaf ett exempel på när man missbrukat detta lilla ord. Nog om ord-horeri. Nu måste jag iväg och göra ett sista ryck för idag och besikta subban.
Tjo!
Kort om helgen.
Angående förra inlägget så påpekade Peter att jag hade skrivit, Bad-apa Bad-apa-para som rubrik... Det var ju inte riktigt så det var tänkt. Snarare som en liten trall. Haha, så fel det kan bli ibland.
På tal om saker som kan bli lite fel, i helgen var Peter's lilla tös och hälsade på. Vi satt och pysslade lite med apelsiner och nejlikor. Små pratade om livet lite och varav hon helt plötsligt säger: "Kattis, du är ju min låtsasmamma.." Jag blev helt stum och kunde inte ge någon som helst respons på vad hon nyss sagt. Tanken hade faktiskt aldrig slagit mig att hon såg på saken ur den synvinkeln och som en knäpp på näsan blev jag påmind om hur känsligt sånna här saker faktiskt är. Men saken är den att när hon hälsar på oss ändrar inte jag och Peter på någonting. Vi är precis samma personer som dagen innan då hennes rum stod tomt och jag vill tro att det är sunt. Men vad vet jag, allt detta är fortfarande nytt för mig och vi är två tjejer som försöker acklimatisera oss gentemot varandra. I ärlighetens namn tycker jag att vi sköter oss snyggt och naturligtvis är ömsesidig respekt en viktig del av processen.
När vi var upp på affärn och handlade så var hon som vilken 6-åring som helst. "Vad är det? Åh, en sån har inte jag.. osv. osv." Hela tiden försöker jag vara vuxen och upprepar mig som en repad LP-skiva och säger. "Du får väl önska dig i julklapp" eller så slog jag dövörat till och fortsatte handla det vi skulle ha. På vägen hem pratar vi lite om att man vill ha mycket, och jag glömmer för en sekund bort att hon bara är 6 år gammal och säger "Ibland önskar jag att jag kunde bajsa pengar" Denna lilla tjej tittar då upp på mig med rynkad näsa och viskar: Fy vad äckligt! Jag försöker förklara att det bara är något man säger men hon har redan tappat intresset för mitt babbel och en stor snöhög att klättra i kommer lite ivägen för min tafatta förklaring. Den där gången lyckades jag inte riktigt. Nu är det ny vecka och hon har åkt hem, det är fasligt tyst i huset.
Vardagen har börjar tala sitt tydliga språk nu när jag har fått ett jobb. Schema är en bra förutsättning för att få lite fart i sina personliga rutiner. Därimot har jag fortfarande väldigt svårt att krypa i säng innan tolv på kvällarna och numera kan jag ligga och dra mig otrevligt länge på morgonen. Det gör mig tyvärr bara tröttare och en ändring är snart ett måste. Jobbet är underbart förresten!
Men nu kan jag inte sitta här och skriva längre, ska snart iväg och arbeta för kvällen. Så, adjö! :)
På tal om saker som kan bli lite fel, i helgen var Peter's lilla tös och hälsade på. Vi satt och pysslade lite med apelsiner och nejlikor. Små pratade om livet lite och varav hon helt plötsligt säger: "Kattis, du är ju min låtsasmamma.." Jag blev helt stum och kunde inte ge någon som helst respons på vad hon nyss sagt. Tanken hade faktiskt aldrig slagit mig att hon såg på saken ur den synvinkeln och som en knäpp på näsan blev jag påmind om hur känsligt sånna här saker faktiskt är. Men saken är den att när hon hälsar på oss ändrar inte jag och Peter på någonting. Vi är precis samma personer som dagen innan då hennes rum stod tomt och jag vill tro att det är sunt. Men vad vet jag, allt detta är fortfarande nytt för mig och vi är två tjejer som försöker acklimatisera oss gentemot varandra. I ärlighetens namn tycker jag att vi sköter oss snyggt och naturligtvis är ömsesidig respekt en viktig del av processen.
När vi var upp på affärn och handlade så var hon som vilken 6-åring som helst. "Vad är det? Åh, en sån har inte jag.. osv. osv." Hela tiden försöker jag vara vuxen och upprepar mig som en repad LP-skiva och säger. "Du får väl önska dig i julklapp" eller så slog jag dövörat till och fortsatte handla det vi skulle ha. På vägen hem pratar vi lite om att man vill ha mycket, och jag glömmer för en sekund bort att hon bara är 6 år gammal och säger "Ibland önskar jag att jag kunde bajsa pengar" Denna lilla tjej tittar då upp på mig med rynkad näsa och viskar: Fy vad äckligt! Jag försöker förklara att det bara är något man säger men hon har redan tappat intresset för mitt babbel och en stor snöhög att klättra i kommer lite ivägen för min tafatta förklaring. Den där gången lyckades jag inte riktigt. Nu är det ny vecka och hon har åkt hem, det är fasligt tyst i huset.
Vardagen har börjar tala sitt tydliga språk nu när jag har fått ett jobb. Schema är en bra förutsättning för att få lite fart i sina personliga rutiner. Därimot har jag fortfarande väldigt svårt att krypa i säng innan tolv på kvällarna och numera kan jag ligga och dra mig otrevligt länge på morgonen. Det gör mig tyvärr bara tröttare och en ändring är snart ett måste. Jobbet är underbart förresten!
Men nu kan jag inte sitta här och skriva längre, ska snart iväg och arbeta för kvällen. Så, adjö! :)
