Städa städa varje fredag....
Inlägg 13, jag tänker smuts.
Idag har jag städat, Massor! Och tamigfan nog var det 3 månader för sent. Nog för att tvättstugor inte är nån superfräsch avdelning i övrigt så vågar jag påstå att idag tog våran priset! Fullt med mögel under kläderna på golvet och stanken går inte att förklara. Det var som ett slag i ansiktet när jag lyfte upp den där gamla fleecejackan som legat där, ja vad ska jag tro, säkert 1 år innan jag kom in i bilden. Problemet var ju att den låg precis vid vattenledningen till tvättmaskinen så den hade ju dragit åt sig all fukt och kondens som bildats på det rätt så stora röret. Nu ligger den begraven i 2 sopsäckar, may it rest in hell. Nämnvärt är ju också att genom denna fleecejacka hade fukten spridit sig till de övriga textilerna på golvet, vilket resulterade i mögelinvasion över hela golvet. Mumsfullibibblan var inte ordet jag använde men i samma tungvrickarnivå var det nog. Nu luktar det gott, golvet är "rent" (allting är relativt) men smutstvätten som ligger kvar kommer ta ett tag. Jag har sagt det förut: jag ska inte låta det bli såhär mycket smutstvätt igen bla bla bla bullshit. Det kommer det att bli. Dessutom kommer mina kläder imorgon och det måste tvättas om för jag har blandat smutsigt och rent hejvilt för att det ska gå fortare att flytta. Ibland hatar jag min bekväma lathet, men jag ska se till att mogna på mig lite och inte se enkla småsaker som stora hinder som jag lätt kan skjuta upp i månader. Jag har som fått för mig att "vuxna" inte tycker sånt här är jobbigt och jag längtar tills dagen jag skuttar ner i tvättstugan, kvittrandes som en liten fågel och hänger/stryker/viker tvätt hela dagen samtidigt som bullarna blir klara i ugnen. Nääääääääääää, nu ska jag inte överdriva.
Städa är en fruktansvärt bedrövligt tidsfördriv och jag ska erkänna, jag är ingen städfanatiker och inte heller städar jag för att behaga andra. Men nu har jag sett att det finns fan en gräns och många småskrymslen som mina geniknölar inte ens har övervägt att undersöka tidigare. "Snusk-kattis" flyttar ut och "Försök till ansvarstagande-kattis" flyttar in. Vi får se hur det går.
Idag har jag städat, Massor! Och tamigfan nog var det 3 månader för sent. Nog för att tvättstugor inte är nån superfräsch avdelning i övrigt så vågar jag påstå att idag tog våran priset! Fullt med mögel under kläderna på golvet och stanken går inte att förklara. Det var som ett slag i ansiktet när jag lyfte upp den där gamla fleecejackan som legat där, ja vad ska jag tro, säkert 1 år innan jag kom in i bilden. Problemet var ju att den låg precis vid vattenledningen till tvättmaskinen så den hade ju dragit åt sig all fukt och kondens som bildats på det rätt så stora röret. Nu ligger den begraven i 2 sopsäckar, may it rest in hell. Nämnvärt är ju också att genom denna fleecejacka hade fukten spridit sig till de övriga textilerna på golvet, vilket resulterade i mögelinvasion över hela golvet. Mumsfullibibblan var inte ordet jag använde men i samma tungvrickarnivå var det nog. Nu luktar det gott, golvet är "rent" (allting är relativt) men smutstvätten som ligger kvar kommer ta ett tag. Jag har sagt det förut: jag ska inte låta det bli såhär mycket smutstvätt igen bla bla bla bullshit. Det kommer det att bli. Dessutom kommer mina kläder imorgon och det måste tvättas om för jag har blandat smutsigt och rent hejvilt för att det ska gå fortare att flytta. Ibland hatar jag min bekväma lathet, men jag ska se till att mogna på mig lite och inte se enkla småsaker som stora hinder som jag lätt kan skjuta upp i månader. Jag har som fått för mig att "vuxna" inte tycker sånt här är jobbigt och jag längtar tills dagen jag skuttar ner i tvättstugan, kvittrandes som en liten fågel och hänger/stryker/viker tvätt hela dagen samtidigt som bullarna blir klara i ugnen. Nääääääääääää, nu ska jag inte överdriva.
Städa är en fruktansvärt bedrövligt tidsfördriv och jag ska erkänna, jag är ingen städfanatiker och inte heller städar jag för att behaga andra. Men nu har jag sett att det finns fan en gräns och många småskrymslen som mina geniknölar inte ens har övervägt att undersöka tidigare. "Snusk-kattis" flyttar ut och "Försök till ansvarstagande-kattis" flyttar in. Vi får se hur det går.
Ut med det gamla och in med det nya!
Inlägg 12, jag tänker förändringar.
Igår kände jag att jag behöver en rejält uppryckning så jag planerade i princip hela mitt liv. Jag tänker bli en rynkig snäll gammal tant som bjuder på kungen av danmark utan värk i leder och bittra kommentarer. Så härmed slutar mina negativa åsikter om människor jag kanske retar mig på. Varför ska jag kasta bort min energi på andra istället för att vända det till något positivt. Kliché? Absolut men det var precis vad jag frågade mig själv och banne mig så ska det bli! Inget mer "surpuppande" utan mer pärlor åt svinen, så att säga. :)
Jag planerade trädgården nu när jag funnit nån konstig och främmande passion för växter i alla dess märkliga former. Till hösten ska jag röja häcken ordentligt. Den är bra vildvuxen nu och inte särkillt inbjudande. Lökar ska sättas i marken och förhoppningsvis med bra resultat till våren så att jag kan se fram emot den också, nåväl, lite iaf. Sketchade lite på huset. Det ska byggas ut och ett riktigt kök kommer att växa fram, såklart ska det finnas ett matbord. (vi äter ofta framför tv:n och det är lite synd tycker jag då den har en tendens att roffa åt sig en hel del uppmärksamhet.) En eller två knoddar ska riva huset flera gånger om dagen och när hundarna släpper pälsen ska den ligga likt en heltäckningsmatta på både nedre och övre delen av huset. (pälsen blir lite som nu fast senare också) Jag kommer svära över röran men lika självklart som slavist ska det städas om och om igen. Bröllop har jag aldrig sett fram emot eller fantiserat om, aldrig någonsin. Men på något konstigt vis såg jag det framför mig igår. Jag är ju öppen och ärlig, mot peters stora fasa kanske(?) haha, så jag frågade honom vad han tyckte. Rörande överrens kom vi fram till att det blir ett mindre bröllop med en buffé, familj och allra närmaste bekanta. Sen kom jag på att en klänning är fruktansvärt dyr och Peter menade att vi kanske skulle skippa allt. Jag tror faktiskt jag håller med honom.
Rom byggdes ju inte på en dag och inte heller tänker jag skaffa mig ett medelåldersliv på en grisblink. Det här är nog mer än 10 årsplan i bästa fall. Jag kanske aldrig vill skaffa egna barn, ställa till med ett bröllop eller något av det jag nämnt i tidigare stycke. Men igår var en jävligt bra dag då jag kände mig lyckligt lottad att äntligen "hittat rätt" i livet. Och när man hittat den där sista försvunna pusselbiten under korkmattan, får man inte fantisera lite om ett alldeles alldagligt liv med en fruktansvärt underbar livskamrat? Men vem vet, kanske vi tappar bort varann när jag är 30 med rynkig panna och håriga ben? Vi kanske håller ihop och delar rum på ett ålderdomshem våra sista år i livet. Begravs bredvid varandra med en älgtjur på gravstenen? Man ska absolut inte ta någon för givet, men en återkommande känsla slår mig att allt kommer bli bra det här gången.
Nu har jag druckit lite kaffe och lyssnat till Annika Norlins härliga stämma. Dagen ägnas åt städ och tvätt.
Tar min nya optimistiska sida och önskar alla en underbar dag! :)
Igår kände jag att jag behöver en rejält uppryckning så jag planerade i princip hela mitt liv. Jag tänker bli en rynkig snäll gammal tant som bjuder på kungen av danmark utan värk i leder och bittra kommentarer. Så härmed slutar mina negativa åsikter om människor jag kanske retar mig på. Varför ska jag kasta bort min energi på andra istället för att vända det till något positivt. Kliché? Absolut men det var precis vad jag frågade mig själv och banne mig så ska det bli! Inget mer "surpuppande" utan mer pärlor åt svinen, så att säga. :)
Jag planerade trädgården nu när jag funnit nån konstig och främmande passion för växter i alla dess märkliga former. Till hösten ska jag röja häcken ordentligt. Den är bra vildvuxen nu och inte särkillt inbjudande. Lökar ska sättas i marken och förhoppningsvis med bra resultat till våren så att jag kan se fram emot den också, nåväl, lite iaf. Sketchade lite på huset. Det ska byggas ut och ett riktigt kök kommer att växa fram, såklart ska det finnas ett matbord. (vi äter ofta framför tv:n och det är lite synd tycker jag då den har en tendens att roffa åt sig en hel del uppmärksamhet.) En eller två knoddar ska riva huset flera gånger om dagen och när hundarna släpper pälsen ska den ligga likt en heltäckningsmatta på både nedre och övre delen av huset. (pälsen blir lite som nu fast senare också) Jag kommer svära över röran men lika självklart som slavist ska det städas om och om igen. Bröllop har jag aldrig sett fram emot eller fantiserat om, aldrig någonsin. Men på något konstigt vis såg jag det framför mig igår. Jag är ju öppen och ärlig, mot peters stora fasa kanske(?) haha, så jag frågade honom vad han tyckte. Rörande överrens kom vi fram till att det blir ett mindre bröllop med en buffé, familj och allra närmaste bekanta. Sen kom jag på att en klänning är fruktansvärt dyr och Peter menade att vi kanske skulle skippa allt. Jag tror faktiskt jag håller med honom.
Rom byggdes ju inte på en dag och inte heller tänker jag skaffa mig ett medelåldersliv på en grisblink. Det här är nog mer än 10 årsplan i bästa fall. Jag kanske aldrig vill skaffa egna barn, ställa till med ett bröllop eller något av det jag nämnt i tidigare stycke. Men igår var en jävligt bra dag då jag kände mig lyckligt lottad att äntligen "hittat rätt" i livet. Och när man hittat den där sista försvunna pusselbiten under korkmattan, får man inte fantisera lite om ett alldeles alldagligt liv med en fruktansvärt underbar livskamrat? Men vem vet, kanske vi tappar bort varann när jag är 30 med rynkig panna och håriga ben? Vi kanske håller ihop och delar rum på ett ålderdomshem våra sista år i livet. Begravs bredvid varandra med en älgtjur på gravstenen? Man ska absolut inte ta någon för givet, men en återkommande känsla slår mig att allt kommer bli bra det här gången.
Nu har jag druckit lite kaffe och lyssnat till Annika Norlins härliga stämma. Dagen ägnas åt städ och tvätt.
Tar min nya optimistiska sida och önskar alla en underbar dag! :)
Rock you like an hurricane.
Inlägg 11, jag tänker väder.
Igår vart det ca en timmes rejält oväder. Vi hade nog tur här i Åsele för det försvann lika fort som det kom och det var nog aldrig närmare än nån mil. Stackarn Onni vart så rädd och smet ut ur buren. Det har han inte gjort innan, vad jag vet om iaf. Som tur var fick grannen tag i honom och kunde koppla honom. Annars är min erfarenhet av Onni-get-away´s att man måste ut med bilen för att han överhuvudtaget ska överväga att komma i närheten av en. Men det klart, det är ju roligt att åka bil. Jag kan därimot glatt meddela att Thelma var kvar i buren undrandes vars hennes karl tagit vägen. Även fast jag tror hon skulle komma till vem som helst som ropade henne till sig, så känns det bra att slippa ha båda hundarna på byn. Det mest fashinerande var att Onni hade klämt sig ut mellan dörrkarmen och dörren på buren. Stackarn gillar inte åska och hela han skaka när jag hämtade honom. I borgafjäll hade det blåst ordentligt och jag hoppas att det gick bra. Sånna gånger är man glad att man inte är stugägare iaf. På kvällen hade luften rensats rejält och det var inte alls lika kvavt som det har varit i princip hela sommaren. Underbart tycker jag som mer än gärna jagar på hösten lite!
Idag är jag för övrigt på mycket bättre humör. Hade en gall-kväll igår och behövde kräkas ur mig allt. Lite märkligt är det nog, att så fort jag fått spy ur mig lite ilska här så kommer det en frisk fläkt och gaskar upp mig. Idag ska jag till sjukstugan och höra om det finns lite jobb åt mig till hösten. Sen ska jag till försäkringskassan och få hjälp med alla papper som denna operation och sjukskrivning gett mig. Jag tycker att det är konstig rikssvenska jag inte på något vis förstår. Ändå är det inte första ggn jag fyller i papper till nämnda parten om denna axel. Är säkert inga problem som helst med lite hjälp.
Oj jag höll nästan på att glömma. Igår morse när jag skulle ta ut Thelma och Onni i hundburen för att sen bege mig ut på vägarna till stora Dorotea så hände ett utav det äckligaste jag upplevt på ett tag nu. Thelma har sen tidigare haft fettknölar och en utav dom har nu spruckit och rinner mestadels. Jag skulle titta till den lite snabbt igår innan jag skulle stoppa in dom i hundgårn. Klämde, mycket löst på den, för att känna om det var mycket "gish" i den. Och jag kan lova att det var det. Som en stråle genom luften och rakt upp i mitt ansikte kom en dusch av var och fett-vätska. Från hakan till luggen la sig en linje av vätska och klumpar som både luktade och smakade vidrigt. Som tur var hade jag iaf glasögonen på mig annars hade jag fått det i ögonen och garanterat en ögoninfektion med det. Hulkandes och i chock kom ändå en skrattattack. Jag kan säga att det var en överaskning jag inte väntat mig. Typiskt mig att hamna i skottlinjen!
Nu måste jag avsluta. Samla ihop mig och ta mig ut. Idag ska jag hinna med massor!
Igår vart det ca en timmes rejält oväder. Vi hade nog tur här i Åsele för det försvann lika fort som det kom och det var nog aldrig närmare än nån mil. Stackarn Onni vart så rädd och smet ut ur buren. Det har han inte gjort innan, vad jag vet om iaf. Som tur var fick grannen tag i honom och kunde koppla honom. Annars är min erfarenhet av Onni-get-away´s att man måste ut med bilen för att han överhuvudtaget ska överväga att komma i närheten av en. Men det klart, det är ju roligt att åka bil. Jag kan därimot glatt meddela att Thelma var kvar i buren undrandes vars hennes karl tagit vägen. Även fast jag tror hon skulle komma till vem som helst som ropade henne till sig, så känns det bra att slippa ha båda hundarna på byn. Det mest fashinerande var att Onni hade klämt sig ut mellan dörrkarmen och dörren på buren. Stackarn gillar inte åska och hela han skaka när jag hämtade honom. I borgafjäll hade det blåst ordentligt och jag hoppas att det gick bra. Sånna gånger är man glad att man inte är stugägare iaf. På kvällen hade luften rensats rejält och det var inte alls lika kvavt som det har varit i princip hela sommaren. Underbart tycker jag som mer än gärna jagar på hösten lite!
Idag är jag för övrigt på mycket bättre humör. Hade en gall-kväll igår och behövde kräkas ur mig allt. Lite märkligt är det nog, att så fort jag fått spy ur mig lite ilska här så kommer det en frisk fläkt och gaskar upp mig. Idag ska jag till sjukstugan och höra om det finns lite jobb åt mig till hösten. Sen ska jag till försäkringskassan och få hjälp med alla papper som denna operation och sjukskrivning gett mig. Jag tycker att det är konstig rikssvenska jag inte på något vis förstår. Ändå är det inte första ggn jag fyller i papper till nämnda parten om denna axel. Är säkert inga problem som helst med lite hjälp.
Oj jag höll nästan på att glömma. Igår morse när jag skulle ta ut Thelma och Onni i hundburen för att sen bege mig ut på vägarna till stora Dorotea så hände ett utav det äckligaste jag upplevt på ett tag nu. Thelma har sen tidigare haft fettknölar och en utav dom har nu spruckit och rinner mestadels. Jag skulle titta till den lite snabbt igår innan jag skulle stoppa in dom i hundgårn. Klämde, mycket löst på den, för att känna om det var mycket "gish" i den. Och jag kan lova att det var det. Som en stråle genom luften och rakt upp i mitt ansikte kom en dusch av var och fett-vätska. Från hakan till luggen la sig en linje av vätska och klumpar som både luktade och smakade vidrigt. Som tur var hade jag iaf glasögonen på mig annars hade jag fått det i ögonen och garanterat en ögoninfektion med det. Hulkandes och i chock kom ändå en skrattattack. Jag kan säga att det var en överaskning jag inte väntat mig. Typiskt mig att hamna i skottlinjen!
Nu måste jag avsluta. Samla ihop mig och ta mig ut. Idag ska jag hinna med massor!
Viker ut mig.
Inlägg 10, jag tänker, alltså finns jag.
Jovisst, jag tänker så det knakar. Jag har inte dött, även om det är vad man kan tro när man tittar i min anskrämliga blogg. Sanningen är den att jag har ett 20-tal sparade inlägg, men som jag inte finner något som helst intresse att dela med mig av. Dom innehåller bara konstigt tankeludd som jag inte lyckats formulera på ett sätt så folk kan läsa det. Dom kommer nog aldrig bli färdig för allmänheten, men om jag skulle få för mig att skriva en bok lovar jag att dom hamnar i den!
Kvällarna börjar bli mörkare igen, och jag tycker att det är så skönt! Som exempel älskar jag att få ta på mig en extra tröja, långkalsonger och sen mysa i soffan med thé och en smörgås med ett par tända ljus så att skuggorna dansar på väggarna. Ja, ni vet allt sånt där, brandgula och röda löv. Stickade sockor och snålblåst som biter i kinderna. Om andra blir gladare och lättare faller i förälskelse på våren, så spritter det i min kropp på hösten. I seriously love it! Självklart kommer vintern på en stolt andraplats, men det är bara för att ibland är snöplogningen bedrövlig här uppe. Men vintern är helt klart bättre här än snöblasket och råkylan som är neröver. Och på tal om råkylan, fick minsann höra att det är ingen köldskillnad oavsett luftfuktighet. Är det -20 så är det -20 och inget annat. Må så vara, men -10 i Uppsala upplever man som -20 här. Ni får komma med vilka vetenskapliga artiklar ni vill. Men där nere i "södern" spelar det ingen roll om man klär sig lager på lager, är det kallt kommer du att känna det.
För övrigt försöker jag sluta snusa. På fredag morgon tog jag min sista, oturligt nog vart det en stöddosa på måndagen och då var det förstört. Men efter den gången skulle det vara på riktigt, och det var jobbigt! Vilken tur att det finns cigaretter så jag slipper bli helt galen. Jag tycker inte det är gott med cigaretter direkt men just nu får det duga så att jag inte ska ta en snus. Däremot så är ju begäret av att stoppa nått i munnen högt som till skyarna. Jag vill bara äta eller ha något att tugga på. Skitlöjligt att jag ens tänker tanken, men jag känner på mig att vikten kommer öka en aning efter detta avbrott. Och ju mer jag tänker på det, ja ju värre blir det. Lite passande nog vann jag en sån där stor toblerone på ett lyckohjul, eller vad man ska kalla det. Så jag kan ju tjocka i mig dom så länge det finns. 2Kg räcker nog ett tag, eller förhoppningsvis iaf. Så begick jag dödssynden iaf idag igen och köpte mig en dosa till, jag tror att det går åt helvete det här. Lite svårt är det att direkt sluta efter 8-9 år. På sätt och vis är det min enda last och en dosa nu och då kan inte vara nån katastrof. Äh, slutsvamlat om det, jag har nog inte riktigt viljan att ge upp det iaf.
Jag har en konstig ovana att ofrivilligt dras till folk jag irriterar mig på, väldigt, väldigt mycket. Och den här gången är det en person jag träffat ett 10-tal gånger så jag uttrycker mig väll som dom blinda slåss, men jag har fanimig fått nog. Ständigt detta gnäll om en och samma sak kan driva mig till vansinne. Störtlanda i gruset med huvudet före och skaffa dig lite skinn på näsan så ska du se att allt blir bättre. Det finns inte en enda vettig människa som har blivit klappad på ryggen hela livet och blivit knusslad till det yttersta i alla situationer. Livet är hårt, slå tillbaka där det känns som mest. Ena dagen är det livet i all sin yttersta jävla glans då inte ens lyckopiller skulle kännas som den minsta lilla rus närmare nirvana. Andra dagen är det ve och fasa. Stackars mig som har så fruktansvärd otur med allt, är det inte bu så är det bä, den ena helvetet till det fjärde och samma väg tillbaka. Jag är verkligen ingen liten lyckofe, men av allt som jag skriver av mig är 50% ironi, 25% humoristisk bitterhet, 20% ren förbannelse och 5% är lycka som får mig i orgasmtillstånd. Tolka det som ni önskar och behagar, själv vet jag precis vart jag står i just den aspekten och jag hoppas att dom jag känner väl redan vet om min skriftliga ironi och inte tar det på allt för stort allvar. Men om vi återgår till början på detta stycke så får jag på sätt och vis många gånger skylla mig själv som kommer in på mina syndaktiga småstigar genom klagosångens djupa dalar. Och ibland sviker jag för det inre trycket, blir nyfiken så in i helvete och läser, läser, läser och läser tills jag hamnar i upplösningstillstånd. Och jag hatar dig, du sympatisökande "mytomanhypokondriker". När jag ser dig blir jag illamående och jag önskar att du försvann till ingenstans så jag slipper leva med risken av att råka se dig nån gång i mitt planerade långa liv. Nej jag önskar inte livet ur någon, men till ett soligt land skulle jag aldrig resa.
Jag får nästan dåligt samvete som tycker så illa om en del, och skäms litegrann. Jag är inte hjärtlös, kanske klumpig och korkad i mitt sätt att uttrycka mig, men jag väljer att inte älska alla. Jag har vikt ut mig känslomässigt och tänker nu lägga det åt sidan. Peace out.....
Jovisst, jag tänker så det knakar. Jag har inte dött, även om det är vad man kan tro när man tittar i min anskrämliga blogg. Sanningen är den att jag har ett 20-tal sparade inlägg, men som jag inte finner något som helst intresse att dela med mig av. Dom innehåller bara konstigt tankeludd som jag inte lyckats formulera på ett sätt så folk kan läsa det. Dom kommer nog aldrig bli färdig för allmänheten, men om jag skulle få för mig att skriva en bok lovar jag att dom hamnar i den!
Kvällarna börjar bli mörkare igen, och jag tycker att det är så skönt! Som exempel älskar jag att få ta på mig en extra tröja, långkalsonger och sen mysa i soffan med thé och en smörgås med ett par tända ljus så att skuggorna dansar på väggarna. Ja, ni vet allt sånt där, brandgula och röda löv. Stickade sockor och snålblåst som biter i kinderna. Om andra blir gladare och lättare faller i förälskelse på våren, så spritter det i min kropp på hösten. I seriously love it! Självklart kommer vintern på en stolt andraplats, men det är bara för att ibland är snöplogningen bedrövlig här uppe. Men vintern är helt klart bättre här än snöblasket och råkylan som är neröver. Och på tal om råkylan, fick minsann höra att det är ingen köldskillnad oavsett luftfuktighet. Är det -20 så är det -20 och inget annat. Må så vara, men -10 i Uppsala upplever man som -20 här. Ni får komma med vilka vetenskapliga artiklar ni vill. Men där nere i "södern" spelar det ingen roll om man klär sig lager på lager, är det kallt kommer du att känna det.
För övrigt försöker jag sluta snusa. På fredag morgon tog jag min sista, oturligt nog vart det en stöddosa på måndagen och då var det förstört. Men efter den gången skulle det vara på riktigt, och det var jobbigt! Vilken tur att det finns cigaretter så jag slipper bli helt galen. Jag tycker inte det är gott med cigaretter direkt men just nu får det duga så att jag inte ska ta en snus. Däremot så är ju begäret av att stoppa nått i munnen högt som till skyarna. Jag vill bara äta eller ha något att tugga på. Skitlöjligt att jag ens tänker tanken, men jag känner på mig att vikten kommer öka en aning efter detta avbrott. Och ju mer jag tänker på det, ja ju värre blir det. Lite passande nog vann jag en sån där stor toblerone på ett lyckohjul, eller vad man ska kalla det. Så jag kan ju tjocka i mig dom så länge det finns. 2Kg räcker nog ett tag, eller förhoppningsvis iaf. Så begick jag dödssynden iaf idag igen och köpte mig en dosa till, jag tror att det går åt helvete det här. Lite svårt är det att direkt sluta efter 8-9 år. På sätt och vis är det min enda last och en dosa nu och då kan inte vara nån katastrof. Äh, slutsvamlat om det, jag har nog inte riktigt viljan att ge upp det iaf.
Jag har en konstig ovana att ofrivilligt dras till folk jag irriterar mig på, väldigt, väldigt mycket. Och den här gången är det en person jag träffat ett 10-tal gånger så jag uttrycker mig väll som dom blinda slåss, men jag har fanimig fått nog. Ständigt detta gnäll om en och samma sak kan driva mig till vansinne. Störtlanda i gruset med huvudet före och skaffa dig lite skinn på näsan så ska du se att allt blir bättre. Det finns inte en enda vettig människa som har blivit klappad på ryggen hela livet och blivit knusslad till det yttersta i alla situationer. Livet är hårt, slå tillbaka där det känns som mest. Ena dagen är det livet i all sin yttersta jävla glans då inte ens lyckopiller skulle kännas som den minsta lilla rus närmare nirvana. Andra dagen är det ve och fasa. Stackars mig som har så fruktansvärd otur med allt, är det inte bu så är det bä, den ena helvetet till det fjärde och samma väg tillbaka. Jag är verkligen ingen liten lyckofe, men av allt som jag skriver av mig är 50% ironi, 25% humoristisk bitterhet, 20% ren förbannelse och 5% är lycka som får mig i orgasmtillstånd. Tolka det som ni önskar och behagar, själv vet jag precis vart jag står i just den aspekten och jag hoppas att dom jag känner väl redan vet om min skriftliga ironi och inte tar det på allt för stort allvar. Men om vi återgår till början på detta stycke så får jag på sätt och vis många gånger skylla mig själv som kommer in på mina syndaktiga småstigar genom klagosångens djupa dalar. Och ibland sviker jag för det inre trycket, blir nyfiken så in i helvete och läser, läser, läser och läser tills jag hamnar i upplösningstillstånd. Och jag hatar dig, du sympatisökande "mytomanhypokondriker". När jag ser dig blir jag illamående och jag önskar att du försvann till ingenstans så jag slipper leva med risken av att råka se dig nån gång i mitt planerade långa liv. Nej jag önskar inte livet ur någon, men till ett soligt land skulle jag aldrig resa.
Jag får nästan dåligt samvete som tycker så illa om en del, och skäms litegrann. Jag är inte hjärtlös, kanske klumpig och korkad i mitt sätt att uttrycka mig, men jag väljer att inte älska alla. Jag har vikt ut mig känslomässigt och tänker nu lägga det åt sidan. Peace out.....
