Tysta dagar.
Det är spöklikt på Fiskaregatan 6.
Tystnaden har tagit över även fast det vistas tre individer innanför husväggarna. Några väsande andetag och ett rosslande suckande är allt som bryter tystnaden med relativt jämna mellanrum. Tv:n är på men jag hör den knappt längre. Bara ibland roffar den åt sig min uppmärksamhet med en för allt länge sedan uttjatat reklamfilm, varför är reklamhjudet alltid så högt förresten?
Peter har dragit på sig nån slags super smällförkylning och har sovit mestadels sen 14.30 igår. Och jag gör ju såklart allt jag kan för att stötta honom och drar på mig en påhittat huvudvärk och blir sympati trött av hans eviga snarkande. Det är väll sånt par gör för varandra eller? Jag mår faktiskt bra och har inga planer på att ta över hans hesa flåsande i soffan. Har jag förresten talat om den helt ointressanta och icke chockerande nyheten att vi bytt soffa? Den är grå, välkommen in..
Jag har seriösa problem med mig själv, och inte sånna där kroppsliga och obetydliga saker som att jag har en ful frisyr, taskigt färgat hår eller att ena bröstet hänger ojämt med det andra (för övrigt så beror det på mina revben som är skeva) eller några andra sånna saker. Nej jag är elak, sur, bitter och har svårt att se andra vara lyckliga över saker som jag tycker är konstiga och oviktiga. Universum har en tendens att kretsa kring mig ibland men jag lovar att släppa in er andra. Jag ska verkligen, iaf försöka vara intresserad av era senaste inköp av alla tänkbara ting, eller vad ni åt till frukost, eller hur vädret påvekar er, eller hur dammig taklampan har blivit. Jag antar att jag lider lite av avundsjuka, jag kan inte komma på någon annan orsak till min syrliga inställning till era vardagliga liv. Jag menar att även jag blottar mig om skittåkiga saker och ser inte alls något problem med det. Förväntar man sig att folk ska engegera sig eller vad är det frågan om? Vi gör det alla, då måste väll nån kunna komma med en kommentar om varför vi gång på gång (och gladeligen) berättar om allt vi gör 24 timmar om dygnet. "Nu har jag vaknat och ska äta frukost" Eller "Hemma från jobbet, klev i en vattenpöl på väg till bilen" Eller "Nu ska jag sova, God natt alla". Men jag tror att jag listat ut varför det sticker just i mina ögon så mycket som det gör. Jag har ju för fan inte gjort nånting vettigt på snart 3 månader. Jag har hela tiden tillgång till Facebook(som enligt mig är boven till mitt hatiska drama) och vet precis allt ni gör. Det är som en drog och jag kan inte sluta. Jag är bitsk och självisk och lär bli en elak och ensam kärring, precis som alla tror. Jag ska jobba på det och så fort jag blir friskskriven ska jag arbeta tills jag sprungit in i den berömda väggen. Då tar nog bitterheten slut, hoppas jag.
Jag har även slängt en tanke åt en dokumentär som visades på SVT för inte så länge sedan. Framtiden i Dorotea. Där har alltså en stockholms reporter åkt till lilla Dorotea och frågat personer på orten om det finns någon framtid. Vissa är positiva och andra är den absoluta motsatsen. Att påstå rakt ut att det inte finns någon framtid är fruktansvärt negativt i mina ögon. Att det är en svacka finns det inga tvivel om, men när folk går runt arbetsslösa blir alternativen inte så många och för att överleva tvingas en del flytta. Själv har jag bott borta i tre år för att senare längta hem igen. Och när det blir bättre, vilket jag är övertygad om att det kommer bli, så lär folk flytta hem igen. Man har alltid en hemort att minnas och komma hem till. Långt ifrån alla kommer att masa sig till Dorotea kommun, men kanske i närheten iaf. Inlandet behöver oss insnöade orginal så länge leve norrlandsdårar i framtiden.
Peter har dragit på sig nån slags super smällförkylning och har sovit mestadels sen 14.30 igår. Och jag gör ju såklart allt jag kan för att stötta honom och drar på mig en påhittat huvudvärk och blir sympati trött av hans eviga snarkande. Det är väll sånt par gör för varandra eller? Jag mår faktiskt bra och har inga planer på att ta över hans hesa flåsande i soffan. Har jag förresten talat om den helt ointressanta och icke chockerande nyheten att vi bytt soffa? Den är grå, välkommen in..
Jag har seriösa problem med mig själv, och inte sånna där kroppsliga och obetydliga saker som att jag har en ful frisyr, taskigt färgat hår eller att ena bröstet hänger ojämt med det andra (för övrigt så beror det på mina revben som är skeva) eller några andra sånna saker. Nej jag är elak, sur, bitter och har svårt att se andra vara lyckliga över saker som jag tycker är konstiga och oviktiga. Universum har en tendens att kretsa kring mig ibland men jag lovar att släppa in er andra. Jag ska verkligen, iaf försöka vara intresserad av era senaste inköp av alla tänkbara ting, eller vad ni åt till frukost, eller hur vädret påvekar er, eller hur dammig taklampan har blivit. Jag antar att jag lider lite av avundsjuka, jag kan inte komma på någon annan orsak till min syrliga inställning till era vardagliga liv. Jag menar att även jag blottar mig om skittåkiga saker och ser inte alls något problem med det. Förväntar man sig att folk ska engegera sig eller vad är det frågan om? Vi gör det alla, då måste väll nån kunna komma med en kommentar om varför vi gång på gång (och gladeligen) berättar om allt vi gör 24 timmar om dygnet. "Nu har jag vaknat och ska äta frukost" Eller "Hemma från jobbet, klev i en vattenpöl på väg till bilen" Eller "Nu ska jag sova, God natt alla". Men jag tror att jag listat ut varför det sticker just i mina ögon så mycket som det gör. Jag har ju för fan inte gjort nånting vettigt på snart 3 månader. Jag har hela tiden tillgång till Facebook(som enligt mig är boven till mitt hatiska drama) och vet precis allt ni gör. Det är som en drog och jag kan inte sluta. Jag är bitsk och självisk och lär bli en elak och ensam kärring, precis som alla tror. Jag ska jobba på det och så fort jag blir friskskriven ska jag arbeta tills jag sprungit in i den berömda väggen. Då tar nog bitterheten slut, hoppas jag.
Jag har även slängt en tanke åt en dokumentär som visades på SVT för inte så länge sedan. Framtiden i Dorotea. Där har alltså en stockholms reporter åkt till lilla Dorotea och frågat personer på orten om det finns någon framtid. Vissa är positiva och andra är den absoluta motsatsen. Att påstå rakt ut att det inte finns någon framtid är fruktansvärt negativt i mina ögon. Att det är en svacka finns det inga tvivel om, men när folk går runt arbetsslösa blir alternativen inte så många och för att överleva tvingas en del flytta. Själv har jag bott borta i tre år för att senare längta hem igen. Och när det blir bättre, vilket jag är övertygad om att det kommer bli, så lär folk flytta hem igen. Man har alltid en hemort att minnas och komma hem till. Långt ifrån alla kommer att masa sig till Dorotea kommun, men kanske i närheten iaf. Inlandet behöver oss insnöade orginal så länge leve norrlandsdårar i framtiden.
Det löser sig, sa käringa och sket i blåbärsriset.
Jag tänkte att jag kanske skulle berätta lite om Nåsjöhelgen. Som för övrigt var det bästa jag fått uppleva på ett tag nu. Allt började på torsdag eftermiddag. Förväntansfull satt jag i bilen som skumpade fram i en sjuhelvetes fart, förmodligen längtade Peter mer än vad jag gjorde om jag får gissa såhär i efterhand. Granar och tallar passerade som en grön och seg smet bredvid mig i bilrutan och jag kan inte minnas att vi pratade om nånting alls. Det behövdes antagligen inte. Imellanåt berättar Peter nån gammal intern jakthistoria som jag som vanligt inte förstår mycket utav. Jag får därför fråga vad han menar med vissa "kodord" och därmed förstört det roliga med den berättelsen. Sånna gånger tror jag säkert att han tycker jag är nån "dum-brud-som-inte-förstår-sig-på-karlakarlsaker", eller så tänker han helt enkelt inte på att jag inte varit med så länge. Och när jag tänker efter så har jag svårt att förstå att vi bara känt varann i nio månader. Galet hur kort den tiden känns när man hör det, missförstå mig rätt, men det känns som bra mycket längre! Hursom.
Väl framme vid stugan faller allt på plats och till min stora förvåning är det bra mycket mer välskött än vad jag nånsin hade kunnat drömma om. För ni vet att det är en jaktstuga jag pratar om, där ett gäng gubbar lever och bor utan el och rinnande vatten ett par dagar/veckor per år, samt minst 3 hundar. Jag har inga direkta fördommar men min erfarenhet av "gubbar" är att dom inte är särkillt husliga av sig, mycket imponerad vart jag iaf.
Massor med mys på kvällen med endast gasollampans sprakande ljud och klena sken i den lilla stugan. Onni låg och snarkade och var lugn. Aldrig, och då menar jag aldrig, trodde jag att den hunden kunde ta det lilla lugna. Han imponerar på mig varje gång vi far iväg nånstans och gör nånting "nytt". Han sprang runtomkring lös och stack ingenstans, kom när man ropade och jag kunde inte låta bli att undra, vad fan har hänt. Jag tänkte mer än en gång att måtte han fått en hjärnblödning och beter sig såhär sen också. (Nu när vi är hemma är det inte alls fallet, allt är som det brukar.)
Det bästa med att komma till Nåsjö är att jag kom plötsligt på att vi var utom all kontakt, varav Peters nipponpippon äntligen slutat reta mig, mycket underbart må jag säga då den har en förmåga att ideligen plinga och plonga. Tidigt i säng i en stuga som kändes som 800 grader varm. Jo, elda det kan vi! Dörren åkte på vid gavel ett par gånger men sen snarkade vi nog alla tre i en härligt gungande stämma. För övrigt bestämde vi oss att sova i den ökända "demon sängen" som nu är ett interskämt jag faktiskt förstår men som jag inte ids berätta om.
Vaknar upp på fredagmorgon, klockan var väll 08.47 om jag inte minns fel och dagen spenderas på det minst energikrävande sätt som möjligen gick. Kommer inte ihåg så mycket mer än att det var disigt på morgonen och att jag för första gången på bra många år tog en ca två timmars lur mitt på dagen utan att vara bakis. Det måste jag lära mig att göra till en vana. Plötsligt var i alla fall dagen D, lördag, kommen och klockan 05.00 ringde alarmet. Då var det bara att stiga upp ur varma bädden och dra på sig jaktmunderingen. Kaffe och en smörgås, borsta tanden lite och släpa sig till bilen, som gick lättare än jag trott. Jag, som faktiskt är ovan med att gå i skogen på detta vis, smygande och så ljudlöst som möjligt, tyckte att det gick förvånadsvärt bra och lättsamt. Då händer det, till min stora fasa får jag årets magknip och måste kila iväg och sätta mig ner bakom en gran. Gör mig ingenting alls faktiskt men jag tycker det är så typiskt när man liksom "inte har tid". Så där satt jag, mitt i ingenstans och gjorde det jag var så illa tvungen till. Fasan vände till lycka när jag inser att jag satt mig, med en armlängds avstånd, bredvid en tjusig plätt av blåbärsris full med dess underbara bär. "Man ska inte skita där man äter", men när man ändå sitter bredvid blåbärsriset så är det väll bara att hugga in tänkte jag och flina lite i min ensamhet där jag satt och mumsade. Nåväl, upp med byxorna och knata vidare på surmyrarna som verkade vara överallt. Sju timmar senare efter vi klivit upp var klockan bara 12.00 och det var obesrkivligt skönt att få dra på sig torra kläder och slänga sig på sängen igen. Söndag vart det en sväng till på markerna men det var inte så mycket som hände. Ingen björn iaf och det känns lite trist, jag är för övrigt rätt säker på att jag aldrig kommer få se nån för den delen. Nu längtar jag tills nästa gång det bär iväg till fjälls med läge för att bara få vara. :)
Massor med mys på kvällen med endast gasollampans sprakande ljud och klena sken i den lilla stugan. Onni låg och snarkade och var lugn. Aldrig, och då menar jag aldrig, trodde jag att den hunden kunde ta det lilla lugna. Han imponerar på mig varje gång vi far iväg nånstans och gör nånting "nytt". Han sprang runtomkring lös och stack ingenstans, kom när man ropade och jag kunde inte låta bli att undra, vad fan har hänt. Jag tänkte mer än en gång att måtte han fått en hjärnblödning och beter sig såhär sen också. (Nu när vi är hemma är det inte alls fallet, allt är som det brukar.)
Det bästa med att komma till Nåsjö är att jag kom plötsligt på att vi var utom all kontakt, varav Peters nipponpippon äntligen slutat reta mig, mycket underbart må jag säga då den har en förmåga att ideligen plinga och plonga. Tidigt i säng i en stuga som kändes som 800 grader varm. Jo, elda det kan vi! Dörren åkte på vid gavel ett par gånger men sen snarkade vi nog alla tre i en härligt gungande stämma. För övrigt bestämde vi oss att sova i den ökända "demon sängen" som nu är ett interskämt jag faktiskt förstår men som jag inte ids berätta om.
Vaknar upp på fredagmorgon, klockan var väll 08.47 om jag inte minns fel och dagen spenderas på det minst energikrävande sätt som möjligen gick. Kommer inte ihåg så mycket mer än att det var disigt på morgonen och att jag för första gången på bra många år tog en ca två timmars lur mitt på dagen utan att vara bakis. Det måste jag lära mig att göra till en vana. Plötsligt var i alla fall dagen D, lördag, kommen och klockan 05.00 ringde alarmet. Då var det bara att stiga upp ur varma bädden och dra på sig jaktmunderingen. Kaffe och en smörgås, borsta tanden lite och släpa sig till bilen, som gick lättare än jag trott. Jag, som faktiskt är ovan med att gå i skogen på detta vis, smygande och så ljudlöst som möjligt, tyckte att det gick förvånadsvärt bra och lättsamt. Då händer det, till min stora fasa får jag årets magknip och måste kila iväg och sätta mig ner bakom en gran. Gör mig ingenting alls faktiskt men jag tycker det är så typiskt när man liksom "inte har tid". Så där satt jag, mitt i ingenstans och gjorde det jag var så illa tvungen till. Fasan vände till lycka när jag inser att jag satt mig, med en armlängds avstånd, bredvid en tjusig plätt av blåbärsris full med dess underbara bär. "Man ska inte skita där man äter", men när man ändå sitter bredvid blåbärsriset så är det väll bara att hugga in tänkte jag och flina lite i min ensamhet där jag satt och mumsade. Nåväl, upp med byxorna och knata vidare på surmyrarna som verkade vara överallt. Sju timmar senare efter vi klivit upp var klockan bara 12.00 och det var obesrkivligt skönt att få dra på sig torra kläder och slänga sig på sängen igen. Söndag vart det en sväng till på markerna men det var inte så mycket som hände. Ingen björn iaf och det känns lite trist, jag är för övrigt rätt säker på att jag aldrig kommer få se nån för den delen. Nu längtar jag tills nästa gång det bär iväg till fjälls med läge för att bara få vara. :)
Helgen i Nåsjö.
Ja, nu var helgen förbi. Man går och väntar i flera veckors tid och så säger det bara "fjupp" så är den över.
Bjuder på lite bilder, orkar inte sitta och berätta allt ändå, och jag ber om ursäkt för dålig skärpa på vissa kort. Jag antar jag hade lite viktigare saker för mig än att kontrollera ljus och omgivning. Det är även en salig blandning på korten och dagarna blir hullerombuller, men ärligt talat så skiter jag i't!
Nåsjö torsdagkväll.
Första kvällen, Onni lugn som en filbunke(?!)
Den enkla stugan, endast vedeldning och gasollampor/spis.
Lördagsmorgon:
Lite kaffe och fika så var man redo att sätta sig i bilen för att ge sig ut på björnjakt.
Han har en speciell sovstil den där Onniball.
Har man varit ute och sprungit i skogen en hel dag så är det nog mycket skit i pälsen. Bra hund reder sig själv i lingonriset!
Random myr med lite kvällssol.
Nåsjö Söndagmorgon.
Ja som sagt det gick fort så var den helgen förbi. Ingen björn fick vi se/skjuta men snart får man väl fara dit igen och sikta på de andra djuren i skogen. Så jävulskt skönt att komma iväg och faktiskt göra nånting. Jag längtar redan tills nästa sväng!
Bjuder på lite bilder, orkar inte sitta och berätta allt ändå, och jag ber om ursäkt för dålig skärpa på vissa kort. Jag antar jag hade lite viktigare saker för mig än att kontrollera ljus och omgivning. Det är även en salig blandning på korten och dagarna blir hullerombuller, men ärligt talat så skiter jag i't!
Nåsjö torsdagkväll.
Första kvällen, Onni lugn som en filbunke(?!)
Den enkla stugan, endast vedeldning och gasollampor/spis.
Lördagsmorgon:
Lite kaffe och fika så var man redo att sätta sig i bilen för att ge sig ut på björnjakt.
Han har en speciell sovstil den där Onniball.
Har man varit ute och sprungit i skogen en hel dag så är det nog mycket skit i pälsen. Bra hund reder sig själv i lingonriset!
Random myr med lite kvällssol.
Nåsjö Söndagmorgon.
Ja som sagt det gick fort så var den helgen förbi. Ingen björn fick vi se/skjuta men snart får man väl fara dit igen och sikta på de andra djuren i skogen. Så jävulskt skönt att komma iväg och faktiskt göra nånting. Jag längtar redan tills nästa sväng!
En liten färgklick.
Tänkte jag skulle ta fram lite sommar bilder på den annars så sterila bloggen...
Nu lägger vi den här äckliga och varma årstiden bakom oss snabbt som ögat och skyndar på den sköna hösten!
Nu lägger vi den här äckliga och varma årstiden bakom oss snabbt som ögat och skyndar på den sköna hösten!
Här har Onni gått berserk och med alla medel försökt ta sig till sin älskade fru.
Jag blev lagomt paff när han helt plötsligt stod på bron. Stackarn!
Men vem kan klandra honom, she's a sexy Bitch! ;)
Jag blev lagomt paff när han helt plötsligt stod på bron. Stackarn!
Men vem kan klandra honom, she's a sexy Bitch! ;)
Grönskar gör det även om vi är lite ovan med just trädgårdsarbete. Jag väntar med spänning tills jag kan börja plocka alla vinbären och även göra ett försök till att göra nånting av dom.
Lite saft eller gelé månne? :)
Nej nu måste jag ta mig i kragen och börja packa.
Och jag vet att jag kanske tjatar,
men ingen anar hur mycket jag längtat efter detta.
Jag, Peter och Onni i fjället en hel helg!
Vi far imorgonkväll och kommer inte hem förrän
på söndag eftermiddag. Om inget oväntat händer vill säga.
Och jag vet att jag kanske tjatar,
men ingen anar hur mycket jag längtat efter detta.
Jag, Peter och Onni i fjället en hel helg!
Vi far imorgonkväll och kommer inte hem förrän
på söndag eftermiddag. Om inget oväntat händer vill säga.
För övrigt är det som ett sjujävla mirakel.
Allting löser sig till slut,
och är det inte märkligt att det alltid gör det,
på nått satans vis. :)
Allting löser sig till slut,
och är det inte märkligt att det alltid gör det,
på nått satans vis. :)
Utan snus i tio dagar försmäktar jag i detta hus.
Försmäktar vet jag väll inte, kan inte säga att jag tänkt på det jätte mycket. Men jag äter godis och ostkrokar så jag blir illamående. Detta okynnesätande måste få ett slut! Ändå måste jag få klappa mig själv på ryggen och säga "Jävlar tjejen vad du är duktig, heja heja!!" Just det, fan ta jantelagen och den svenska fegheten att våga skryta över sig själv. För även om kampen inte varit tung och lång så får jag tänka mig för när jag går på affärn. Ett ärligt misstag som att ta en dosa av ren vana skulle ju betyda att jag måste snusa upp den. Japp, så snål är jag så jag kan inte kasta bort den, och därmed skulle en god cirkel vara bruten. Men tionde dagen har gått, och nog har jag varit lynnig men inte en tanke på att det kan vara den gamla snushaggan som kommit över mig och suget gör mig labil. Det var först ikväll som jag ens tänkte i dom banorna. Hjärtat slår ett extra slag av förtjusning över att jag faktiskt inte ger in för det inre trycket. Jag styr över min last! Sen att det fortfarande blir några cigg om dan är inte försvarbart. Men, det går åt rätt håll, en last borta. Bara resten kvar!
Nu ska jag, i vanlig ordning ta mitt nya bättre jag och gå en promenad med min donna, jag hoppas karlarna i huset behagar att göra oss sällskap! Tror jag får klia Peter bakom örat och fresta med någonting helt orelaterat så jag får med honom! ;) Till er andra säger jag Gnatt! :)
Nu ska jag, i vanlig ordning ta mitt nya bättre jag och gå en promenad med min donna, jag hoppas karlarna i huset behagar att göra oss sällskap! Tror jag får klia Peter bakom örat och fresta med någonting helt orelaterat så jag får med honom! ;) Till er andra säger jag Gnatt! :)
Kåtslag och björntjänster.
Usch, det kommer bli en jobbig vecka det här. Thelma är i löpen vilket innebär att Onni får spendera hela dagarna ute i hungårn själv. Och detta gör honom galen, för att inte säga otröstlig. Ändå är det bara 4:e dagen hon löper, dvs att hon är inte ens mottaglig än och när hon är det kommer det bli ännu värre. Han springer runt runt i hundgårn och skäller och ylar. Gick en promenad med Thelma så hon också skulle få sköta sin morgontoalett, under de 20 minuter jag var ute och gick hörde jag hans desperata skall efter henne hela tiden. Lilla vännen, först ska han acceptera att ha mig i hans och husses hus, och sen en lady till, och så till råga på allt får han inte vara och snusa henne i puppan när det är som mest intressant. Jag tycker faktiskt verkligen synd om honom. Även fast situationen är som den är och vi har bestämt oss för att inte para dom än, så får dom båda sova i sovrummet med oss, precis som vanligt alltså. Det resulterade i att Onni låg som en mask på mage under sängen några få centimeter från Thelmas oemotståndliga häck där han som på ett krampaktigt sätt försökte masa sig fram den sista biten. Gullaligen vem vet hur länge han har legat där och kämpat. Nej, det får bli en annan lösning till ikväll. Såhär i efterhand så känns det som en björntjänst att ha honom i sovrummet med henne, stackarn får ju kåtslag. Dumma matte!
Annars ser huset ut som vanligt. Det känns som att det inte spelar nån roll hur mycket jag städar och plockar hela dagarna så är jag tillbaka på ruta ett dagen efter. Och då menar jag att det ser ut som om jag inte städat på veckor. Tror att det är lite av en fix-idé men har man gått hemma och påtat på en hel sommar så blir man nog lite dum i huvudet. Enda riktiga skillnaden är ju då att tiken blöder och fastän hon duktigt städar upp efter sig så missar hon ibland, sen blir ju inte golvet direkt rent av att hon går och slickar på det hela tiden. Nej det ska bli skönt när man äntligen ska få nånting annat att fokusera på, längtar verkligen tills jag fått klartecken att börja jobba igen!
Nästa helg ska vi till Nåsjö och ni kan ju gissa om jag längtar. Känns som om jag väntat på det här hela sommaren, en långhelg med Peter ska göra susen och förhoppningsvis får vi kanske se nån björn. Thelma min skatt får ju förståss inte följa med, hon ska få leka med substitut husse med fru och barn. Jag är inte ett dugg orolig då hon är lugnet själv. Men jag måste komma ihåg att säga att hon gärna tar för sig av all mat som ligger tillräckligt nära för en liten tjuv. ;)
Nej nu ska jag faktiskt väcka herrn i huset, inte är det väll mitt fel att han sitter uppe till 05.00 på morgonen och sen sover bort hela dagen! Dumma husse!
Annars ser huset ut som vanligt. Det känns som att det inte spelar nån roll hur mycket jag städar och plockar hela dagarna så är jag tillbaka på ruta ett dagen efter. Och då menar jag att det ser ut som om jag inte städat på veckor. Tror att det är lite av en fix-idé men har man gått hemma och påtat på en hel sommar så blir man nog lite dum i huvudet. Enda riktiga skillnaden är ju då att tiken blöder och fastän hon duktigt städar upp efter sig så missar hon ibland, sen blir ju inte golvet direkt rent av att hon går och slickar på det hela tiden. Nej det ska bli skönt när man äntligen ska få nånting annat att fokusera på, längtar verkligen tills jag fått klartecken att börja jobba igen!
Nästa helg ska vi till Nåsjö och ni kan ju gissa om jag längtar. Känns som om jag väntat på det här hela sommaren, en långhelg med Peter ska göra susen och förhoppningsvis får vi kanske se nån björn. Thelma min skatt får ju förståss inte följa med, hon ska få leka med substitut husse med fru och barn. Jag är inte ett dugg orolig då hon är lugnet själv. Men jag måste komma ihåg att säga att hon gärna tar för sig av all mat som ligger tillräckligt nära för en liten tjuv. ;)
Nej nu ska jag faktiskt väcka herrn i huset, inte är det väll mitt fel att han sitter uppe till 05.00 på morgonen och sen sover bort hela dagen! Dumma husse!
Frukost på Tiffany's.
Torsdags morgon, klockan var 07.21 när det var dags att krafsa gruset ur ögonen. Inte av någon speciell anledning faktiskt, men nån gång kan man ju försöka ta sig upp innan kl. 09.00 den här sommaren. Peter därimot skulle upp på möte kl. 08.00 så honom gjorde jag ju tjänsten att kliva upp tillsammans istället för att han ska upp medans jag får ligga kvar. Sånt är faktiskt en plågsam upplevelse i mina ögon.
Idag måste jag försöka skrapa ihop lite information angående den fina damen i huset som har det stora nöjet att vara i löpen just nu. Jag har ju fruktansvärt lite erfarenhet av tikhundar, eller hundar överhuvudtaget ärligt talat, så jag gör i alla fall så gott jag kan. Men till mitt stora förtret känns google som en oändlig djungel av forumstrådar där folk ställer märkliga frågor. Och det finns ju inga dumma frågor, men när till och med osäkra och oerfarna lilla jag tycker att de ämnen som tas upp är rätt så korkade och det känns det som att alldeles för många idioter äger hund utan att ha undersökt vad det egentligen innebär. Och jo, så är det väl med mig med men jag undrar inte över saker som är uppenbara. Nog om dumma frågor.
Ikväll åker besöket hem. Känns lite tråkigt men jag tror det blir roligare för henne att ha kompisar att leka med än en tråkig kärring som bara städar och säger nej hela tiden. Skittråkig är jag ju inte, vi har faktiskt tagit cykelpromenader och bakat bullar. Bortskämd med överdrivet mycket TV-tittande blir hon kanske, men till försvar så har det varit regnigt och trist. Sen blir det en tripp till Dalasjö och hälsa på bror med husprojekt "never ending story". Nu börjar det ta form i alla fall och jag tycker att han gör det förbannat bra! Bra karl reder sig själv heter det ju.
Slash boken jag nämnde tidigare kommer jag nog aldrig läsa klart, ska jag det måste jag nog skippa ett par kapitel och enligt mig är sånt strängt förbjudet! Istället ska jag ta tag i: Frukost på Tiffany's. En kort roman på 116 sidor och en klassiker måste man nästan ta sig igenom hur plågsamt det än kan bli. Kommentarer på boken kommer en annan gång.
Idag måste jag försöka skrapa ihop lite information angående den fina damen i huset som har det stora nöjet att vara i löpen just nu. Jag har ju fruktansvärt lite erfarenhet av tikhundar, eller hundar överhuvudtaget ärligt talat, så jag gör i alla fall så gott jag kan. Men till mitt stora förtret känns google som en oändlig djungel av forumstrådar där folk ställer märkliga frågor. Och det finns ju inga dumma frågor, men när till och med osäkra och oerfarna lilla jag tycker att de ämnen som tas upp är rätt så korkade och det känns det som att alldeles för många idioter äger hund utan att ha undersökt vad det egentligen innebär. Och jo, så är det väl med mig med men jag undrar inte över saker som är uppenbara. Nog om dumma frågor.
Ikväll åker besöket hem. Känns lite tråkigt men jag tror det blir roligare för henne att ha kompisar att leka med än en tråkig kärring som bara städar och säger nej hela tiden. Skittråkig är jag ju inte, vi har faktiskt tagit cykelpromenader och bakat bullar. Bortskämd med överdrivet mycket TV-tittande blir hon kanske, men till försvar så har det varit regnigt och trist. Sen blir det en tripp till Dalasjö och hälsa på bror med husprojekt "never ending story". Nu börjar det ta form i alla fall och jag tycker att han gör det förbannat bra! Bra karl reder sig själv heter det ju.
Slash boken jag nämnde tidigare kommer jag nog aldrig läsa klart, ska jag det måste jag nog skippa ett par kapitel och enligt mig är sånt strängt förbjudet! Istället ska jag ta tag i: Frukost på Tiffany's. En kort roman på 116 sidor och en klassiker måste man nästan ta sig igenom hur plågsamt det än kan bli. Kommentarer på boken kommer en annan gång.
Jaja.
Goddag fränder!
Idag tog jag mig det stora nöjet att rensa inkorgen på hotmail och det är med barnslig spänning som jag noga läser alla ämnesrubriker, men det mest fashinerande är att de alla vet mitt namn. Känns jätte kul att vara så speciell i den stora cybervärlden! Sammanlagt har jag vunnit omkring 1½miljoner svenska kronor, 50%rabatt på en penisförstoring, en extra stor garderob, laserpekare, Iphone4 och en resa till Frorida. Som den blonda och naiva svenska flicka jag är så är jag såklart otröstlig när jag inser att det inte finns några saker till mig och att allt bara är hittepå.
Nej men skämt och sido, helt blåst är jag ju inte.
Om lite mer än en vecka ska vi upp till fjället, var ett tag sen jag räknade ner dagarna för att göra något "speciellt" och det är ju tur att man inte är bortskämd med för mycket lyx så man tar till vara på nått så enkelt som en dammig gammal stuga och lingonris.
Nej nu ska jag ta och umgås med besöket, fingervirkning står på schemat idag då vädret är värdelöst.
Idag tog jag mig det stora nöjet att rensa inkorgen på hotmail och det är med barnslig spänning som jag noga läser alla ämnesrubriker, men det mest fashinerande är att de alla vet mitt namn. Känns jätte kul att vara så speciell i den stora cybervärlden! Sammanlagt har jag vunnit omkring 1½miljoner svenska kronor, 50%rabatt på en penisförstoring, en extra stor garderob, laserpekare, Iphone4 och en resa till Frorida. Som den blonda och naiva svenska flicka jag är så är jag såklart otröstlig när jag inser att det inte finns några saker till mig och att allt bara är hittepå.
Nej men skämt och sido, helt blåst är jag ju inte.
Om lite mer än en vecka ska vi upp till fjället, var ett tag sen jag räknade ner dagarna för att göra något "speciellt" och det är ju tur att man inte är bortskämd med för mycket lyx så man tar till vara på nått så enkelt som en dammig gammal stuga och lingonris.
Nej nu ska jag ta och umgås med besöket, fingervirkning står på schemat idag då vädret är värdelöst.
Mikro pizza
Inatt var Peter otrogen, och han behagade inte ens att smyga med det. Själv satt jag uppe när han var i duschen med en gammal barndomskompis till mig. (Namn nämner jag inte då det inte är relevant.) När jag skulle på toaletten så kom jag på dom smygandes i den lilla duschkabinen. Och vad gör då jag? Jo jag går in i tvättstugan och startar en ny maskin och beklagar mig lite över min upptäckt. Peter kommer rusande efter mig och sen minns jag inte så mycket mer än att hans underben blev avkapade. Att drömma om otrohet är på något sätt spännande. Det blir lite som en deckare då man ska försöka lista ut vem det är och till slut, precis innan man vaknar så får man veta. Haha, som sagt spännande. Jag är för övrigt inte ett dugg orolig för att något dylikt ska hända. :)
Inte för att jag tyder drömmar, men summan av kardemumman måste ändå vara att jag tvättar alldeles för mycket! Och som Peter sa igår, "tvättmaskinen har aldrig jobbat så mycket som nu". Jag tror honom.
Ikväll ska jag öppna min 3 år gamla kokbok för första ggn och med stor fasa försöka göra en paj. Jag är ingen mattant som lagar grytor "på en höft" med gudomliga resultat. När jag bodde själv i Uppsala gick jag ner bedrövligt mycket i vikt pga mina extremt dåliga kostvanor och jag kan inte påstå att jag varken varit intresserad eller engagerad av ämnet. Även här har vi en genre jag desperat försöker snappa åt mig lite vuxenpoäng och det är inte för att få en tröstande klapp på huvudet och höra "åh, vad du kan" utan för att slippa få trycksvärta på näsan när jag ska steka mamma scans köttbullar. Jag vill minnas att jag och en tidigare sambo fick en såskastrull som tydligen skulle vara omöjlig att bränna såsen i. Jag stod vid spisen med en enda uppgift, att röra om hela tiden och inte bränna såsen. Jodå, maniskt stod jag där och rörde om och rörde om och rörde om. Självklart brände jag såsen. Och nog är det väl makalöst hur dålig jag är på att utföra till och med den enklaste uppgift i köket. Nej, skärpning kattis för dina mikro pizzor imponerar inte på någon.
Inte för att jag tyder drömmar, men summan av kardemumman måste ändå vara att jag tvättar alldeles för mycket! Och som Peter sa igår, "tvättmaskinen har aldrig jobbat så mycket som nu". Jag tror honom.
Ikväll ska jag öppna min 3 år gamla kokbok för första ggn och med stor fasa försöka göra en paj. Jag är ingen mattant som lagar grytor "på en höft" med gudomliga resultat. När jag bodde själv i Uppsala gick jag ner bedrövligt mycket i vikt pga mina extremt dåliga kostvanor och jag kan inte påstå att jag varken varit intresserad eller engagerad av ämnet. Även här har vi en genre jag desperat försöker snappa åt mig lite vuxenpoäng och det är inte för att få en tröstande klapp på huvudet och höra "åh, vad du kan" utan för att slippa få trycksvärta på näsan när jag ska steka mamma scans köttbullar. Jag vill minnas att jag och en tidigare sambo fick en såskastrull som tydligen skulle vara omöjlig att bränna såsen i. Jag stod vid spisen med en enda uppgift, att röra om hela tiden och inte bränna såsen. Jodå, maniskt stod jag där och rörde om och rörde om och rörde om. Självklart brände jag såsen. Och nog är det väl makalöst hur dålig jag är på att utföra till och med den enklaste uppgift i köket. Nej, skärpning kattis för dina mikro pizzor imponerar inte på någon.
"Gult är fult."
En tvättmaskin startad, och flera finns det som jag måste bli av med. Börjar bli så fruktansvärt trött på att tvätta och det där folk pratar om då kläderna mirakulöst försvinner i tvättmaskinen är inget vi lider av i detta hushåll, tyvärr. Men nu när hela huset är städat så har jag ju inte mycket till val, det måste bort annars kommer jag bara få ångest över tanken på när klädberget utvecklas till en levande organism och stryper oss mitt i natten när vi sover. Jo, det kan hända!
Nu sitter jag iaf med en kaffekopp i näven, lyssnar på radio och tänker på gårdagens AHA-upplevelse. Det finns inte många jag känner. Inte sådär inpå skinnet då man vet exakt vad det är som pågår innanför skallbenet på dom. Och en sak retar mig, men bara en aning(!). Och det är när folk tror sig känna mig när faktumet är att dom aldrig gjort det, och kan säga till Mig att jag inte är densamma som förr. Det är ju ingen kärnfysik man behöver pyssla med för att lista ut en sån sak får jag väll påstå. Om alla var densamma som för 5-10 år sedan, skulle vi leva i en mycket stor och obekväm sandlåda där den röda spaden är mycket mer attraktiv än den gula, bara för att "gult är fult". Jag har vänner som jag älskar tills hjärtat värker, och med det har jag lärt mig att jag inte behöver fjäsk med stora vackra ord för en gammal ytlig bekant bara för att vara trevlig. Nej då höjer jag min taniga tandpetar arm i en krampaktig rörelse och slår min veka näve i bordet. Nu får det banne mig vara nog på tafatt rövslickeri. Ge mig en rak och ärlig fråga för helvete så jag kan ge dig ett kortfattat svar. Jag blir lite full i skratt när jag tänker på det, för det kittlar i min torrbollshjärna när jag inte för mitt liv kan förstå hur mycket jag bevisligen har förändrats jämfört med mina gamla ytliga bekanta. Och fanimig är det inte underbart att kunna vara sig själv, för övrigt vägrar jag gå tillbaka till högstadienivå där min åsikt inte betydde ett jota. Länge leve självständighet! Nog om detta.
Inatt drömde jag om blod, precis överallt. På väggar, golv, tak, i sängen, i trappen osv. Tjockt trögflytande mörkrött blod som segt rann i hela huset. Länge sen nu som jag kom ihåg nån dröm såhär. Peter sa att hösten var påväg och att det förmodligen är därför. Antingen det eller så håller klädberget på att genomgå den sista delen i förvandlingen till monster vars plan är att döda mig inatt. Vi ser väll om jag vaknar imorgon.
Nu sitter jag iaf med en kaffekopp i näven, lyssnar på radio och tänker på gårdagens AHA-upplevelse. Det finns inte många jag känner. Inte sådär inpå skinnet då man vet exakt vad det är som pågår innanför skallbenet på dom. Och en sak retar mig, men bara en aning(!). Och det är när folk tror sig känna mig när faktumet är att dom aldrig gjort det, och kan säga till Mig att jag inte är densamma som förr. Det är ju ingen kärnfysik man behöver pyssla med för att lista ut en sån sak får jag väll påstå. Om alla var densamma som för 5-10 år sedan, skulle vi leva i en mycket stor och obekväm sandlåda där den röda spaden är mycket mer attraktiv än den gula, bara för att "gult är fult". Jag har vänner som jag älskar tills hjärtat värker, och med det har jag lärt mig att jag inte behöver fjäsk med stora vackra ord för en gammal ytlig bekant bara för att vara trevlig. Nej då höjer jag min taniga tandpetar arm i en krampaktig rörelse och slår min veka näve i bordet. Nu får det banne mig vara nog på tafatt rövslickeri. Ge mig en rak och ärlig fråga för helvete så jag kan ge dig ett kortfattat svar. Jag blir lite full i skratt när jag tänker på det, för det kittlar i min torrbollshjärna när jag inte för mitt liv kan förstå hur mycket jag bevisligen har förändrats jämfört med mina gamla ytliga bekanta. Och fanimig är det inte underbart att kunna vara sig själv, för övrigt vägrar jag gå tillbaka till högstadienivå där min åsikt inte betydde ett jota. Länge leve självständighet! Nog om detta.
Inatt drömde jag om blod, precis överallt. På väggar, golv, tak, i sängen, i trappen osv. Tjockt trögflytande mörkrött blod som segt rann i hela huset. Länge sen nu som jag kom ihåg nån dröm såhär. Peter sa att hösten var påväg och att det förmodligen är därför. Antingen det eller så håller klädberget på att genomgå den sista delen i förvandlingen till monster vars plan är att döda mig inatt. Vi ser väll om jag vaknar imorgon.
Matvraket och pissninssen.
Tog mig en liten paus mitt i allting för att samla kraft och i våran moderna tidsera, vars hamnar man om inte framför datorn som egentligen suger mer kraft ur huvudet än en helt vanlig löprunda. Det moderna sofflocken antar jag.
Hur många gånger säger inte vi fruntimmer att: "jag har inga kläder" Jag har nog sagt det otaliga gånger när man kanske ska ut på galej och fått för sig att vara lite snyggare än vanligt. Jag ska aldrig säga så igen, för då skulle det vara en lögn. Hela huset är fullt av kläder som ska sorteras och tvättas. Och det tar ALDRIG slut. Även fast jag innan flytt slängde 4-5 sopsäckar av gamla plagg jag inte använder, så har jag nog fan textiler för att klä hela ryssland under de kallaste vintermånaderna. Tröttsamt så in i det grönheligaste helvete, men jävlar så skönt det ska bli när det är gjort, vilket borde vara i närheten av nästa millenium. Som jag längtar.
Vill även passa på att nämna våra underbart söta små hårbollar en snabbis också.
Onni, den dampiga lilla sadisten har nog äntligen slutat pinkat ner källargolv/väggar. Någonstans i mitt stilla sinne hade jag nog vant mig med tanken att få skura varje dag och städa upp efter pissnissen. Hans revir-ritualer verkar ha kommit till ett slut när tvättstugan/Peters muppverkstad blev avspärrat för de små hundtassarna. Han är nog även mer van med brudarna i huset och jag måste säga att han själv blivit lite coolare som jycke samtidigt som han fortfarande behåller både fart och spänst i sin obeskrivliga lycka över att få gå ut.
Thelma, det hyena/gremlings-liknande matvraket har börjat känna sig helt hemmastadd. Blir hon hungrig tar hon loven runt i huset och letar sig någonting ätbart från golvet eller så tar hon för sig ifrån köksbänken om där något finns, som vi tanklöst lämnat kvar. Troget tittar hon på vid måltider och ser sådär extra söt ut. När hon får sin mat på kvällen så får man passa sig. Kulorna flyger genom rummet i en svindlande fart och näst intill 30 sekunder senare har hon med ett snarkande ljud sökt upp alla och slukat dom i ett nafs. Onni får sen sällskap av sin donna och får med bestämd ton säga ifrån, han delar inte gärna med sig. Senare ligger dom tillsammans och gnager på varsitt ben, fisande och rapandes trivs dom nog rätt så bra ihop.
Jag hoppas verkligen att Thelma funkar bra på jakten, för då ska dom få "um um umgås" till hösten/vintern och göra underbara små gråa hårbollar tillsammans och det kommer bli en skön mix av hyenor och sadister i det lilla huset där vi bor, de ska långsamt men succesivt tära på våra redan ärrade psyken av lägsta kvalitét.
Hur många gånger säger inte vi fruntimmer att: "jag har inga kläder" Jag har nog sagt det otaliga gånger när man kanske ska ut på galej och fått för sig att vara lite snyggare än vanligt. Jag ska aldrig säga så igen, för då skulle det vara en lögn. Hela huset är fullt av kläder som ska sorteras och tvättas. Och det tar ALDRIG slut. Även fast jag innan flytt slängde 4-5 sopsäckar av gamla plagg jag inte använder, så har jag nog fan textiler för att klä hela ryssland under de kallaste vintermånaderna. Tröttsamt så in i det grönheligaste helvete, men jävlar så skönt det ska bli när det är gjort, vilket borde vara i närheten av nästa millenium. Som jag längtar.
Vill även passa på att nämna våra underbart söta små hårbollar en snabbis också.
Onni, den dampiga lilla sadisten har nog äntligen slutat pinkat ner källargolv/väggar. Någonstans i mitt stilla sinne hade jag nog vant mig med tanken att få skura varje dag och städa upp efter pissnissen. Hans revir-ritualer verkar ha kommit till ett slut när tvättstugan/Peters muppverkstad blev avspärrat för de små hundtassarna. Han är nog även mer van med brudarna i huset och jag måste säga att han själv blivit lite coolare som jycke samtidigt som han fortfarande behåller både fart och spänst i sin obeskrivliga lycka över att få gå ut.
Thelma, det hyena/gremlings-liknande matvraket har börjat känna sig helt hemmastadd. Blir hon hungrig tar hon loven runt i huset och letar sig någonting ätbart från golvet eller så tar hon för sig ifrån köksbänken om där något finns, som vi tanklöst lämnat kvar. Troget tittar hon på vid måltider och ser sådär extra söt ut. När hon får sin mat på kvällen så får man passa sig. Kulorna flyger genom rummet i en svindlande fart och näst intill 30 sekunder senare har hon med ett snarkande ljud sökt upp alla och slukat dom i ett nafs. Onni får sen sällskap av sin donna och får med bestämd ton säga ifrån, han delar inte gärna med sig. Senare ligger dom tillsammans och gnager på varsitt ben, fisande och rapandes trivs dom nog rätt så bra ihop.
Jag hoppas verkligen att Thelma funkar bra på jakten, för då ska dom få "um um umgås" till hösten/vintern och göra underbara små gråa hårbollar tillsammans och det kommer bli en skön mix av hyenor och sadister i det lilla huset där vi bor, de ska långsamt men succesivt tära på våra redan ärrade psyken av lägsta kvalitét.
Lycka stavas spade.
Inlägg 14, jag tänker flytt.
Dagen efter flytt. Det står kartonger överallt fulla med kläder, småplock och diverse skitsaker. Mina skitsaker har infiltrerat detta hus och det finns inte en chans i helvete att jag trodde det skulle bli så bra. Två "skilda" personligheter och möblemang som sitter som en smäck. Och det känns bra att säga att jag inte bor hos Peter utan att vi bor tillsammans. Att mina böcker får stå i bokhyllan, mina dartprylar har sin plats och mitt köksbord med stolar blir använt och blir inte bordgömda i en vrå. Med andra ord bor vi tillsammans i ett hus där jag och mitt får plats och där jag slipper ursäkta mig. Ibland krävs det relativt lite för att göra mig glad har jag märkt. Till exempel har jag aldrig intresserat mig för tapeter, gardiner eller dylikt. Stilrent alá vansinnesfärd genom hela jävla regnbågens alla färger kan bara komma från drogrelaterade misslyckanden och därmed inget jag tänker försöka mig på. Men när jag går ut i garaget finner jag saker som en dynggrep och ett järnspett, och det gör mig faktiskt glad att jag har hittat en karl som har saker som man behöver. För i ärlighetens namn, vem fan behöver en fondvägg? Missförstå mig rätt, jag tycker det är snyggt och framför allt roligt när andra är kreativa och lyckas trolla fram de mest otroliga kreationer i sina hem. Jag är nog lite gammeldags och trendiga blommor på väggarna är inget jag prioriterar, men en rejäl spade därimot kan jag se mig själv ha nytta av. Det bubblar i hela kroppen på mig för att det är mer en självklarhet att äga dessa saker, än vad det är en slump.
Ett annat lyckorus är våran otroligt smidiga lösning på garderobsutrymmen. Ett gammalt skåp från affären bor numera i sovrummet och fungerar som ett alldeles ypperligt strump och kalsong/tros låda. Den är lite stor och andra skulle nog få klaustrofobiska mardrömmar av vårat sovrum. Men som tidigare nämnt så är jag varken duktig på inredning eller särkillt intresserad men nöjer mig så länge det är funktionsdugligt, dessutom tycker jag den passar perfekt just för att det var en jävligt enkel lösning.
Nej jag kan inte sitta här och vänta på att saker och ting ska hoppa upp ur kartongerna av sig själv.
Jag får uppdatera hur det går vid senare tillfälle.
"Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete"
Dagen efter flytt. Det står kartonger överallt fulla med kläder, småplock och diverse skitsaker. Mina skitsaker har infiltrerat detta hus och det finns inte en chans i helvete att jag trodde det skulle bli så bra. Två "skilda" personligheter och möblemang som sitter som en smäck. Och det känns bra att säga att jag inte bor hos Peter utan att vi bor tillsammans. Att mina böcker får stå i bokhyllan, mina dartprylar har sin plats och mitt köksbord med stolar blir använt och blir inte bordgömda i en vrå. Med andra ord bor vi tillsammans i ett hus där jag och mitt får plats och där jag slipper ursäkta mig. Ibland krävs det relativt lite för att göra mig glad har jag märkt. Till exempel har jag aldrig intresserat mig för tapeter, gardiner eller dylikt. Stilrent alá vansinnesfärd genom hela jävla regnbågens alla färger kan bara komma från drogrelaterade misslyckanden och därmed inget jag tänker försöka mig på. Men när jag går ut i garaget finner jag saker som en dynggrep och ett järnspett, och det gör mig faktiskt glad att jag har hittat en karl som har saker som man behöver. För i ärlighetens namn, vem fan behöver en fondvägg? Missförstå mig rätt, jag tycker det är snyggt och framför allt roligt när andra är kreativa och lyckas trolla fram de mest otroliga kreationer i sina hem. Jag är nog lite gammeldags och trendiga blommor på väggarna är inget jag prioriterar, men en rejäl spade därimot kan jag se mig själv ha nytta av. Det bubblar i hela kroppen på mig för att det är mer en självklarhet att äga dessa saker, än vad det är en slump.
Ett annat lyckorus är våran otroligt smidiga lösning på garderobsutrymmen. Ett gammalt skåp från affären bor numera i sovrummet och fungerar som ett alldeles ypperligt strump och kalsong/tros låda. Den är lite stor och andra skulle nog få klaustrofobiska mardrömmar av vårat sovrum. Men som tidigare nämnt så är jag varken duktig på inredning eller särkillt intresserad men nöjer mig så länge det är funktionsdugligt, dessutom tycker jag den passar perfekt just för att det var en jävligt enkel lösning.
Nej jag kan inte sitta här och vänta på att saker och ting ska hoppa upp ur kartongerna av sig själv.
Jag får uppdatera hur det går vid senare tillfälle.
"Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete"
