carrymehome

Nu är det såhär, att jag har varit i umeå och verkligen fått leva lyxigt.
Hotell Aveny kan jag verkligen rekomendera. Finns ingenting jag kan klaga på där och personalen var underbar. Hade man en fråga så hade dom alltid hört något värre. Sånt tycker jag om!
En liten städmiss fanns det faktiskt också bestående av en mystisk fläck på fönsterrutan, den fick oss att fundera lite. Men obrydd som man är så fick det vara tills vi checkade ut. Vi har ju faktiskt inget på fönstret att göra, och att sitta och stirra på den en hel kväll är ju faktiskt inte så roligt som det låter. Istället slängde vi oss i badet och drack lite bubbel, det var inte dumt, inte dumt alls!
Sen blev det stan, vilket innebar mat och dryck, lite bio och en skymt av Brynäsmatchen.
Note to self: Sluta stirra genom fönster på uteställen, du skrämmer folk.
När vi skulle äta så var det fullsatt överallt, för inte hade tanken slagit oss att man var tvungen att förboka. Någonstans på vägen hade vi nog glömt bort att det var löningshelg vilket gjorde att alla drog på sig festblåsan och tog chansen att gå ut och äta/lyxa. Till vår stora lycka hittade vi till slut ett matställe som nog var helt perfekt egentligen. Gemytligt och go mat, vad mer kan man begära? Och hade vi haft turen att komma in på de andra ställena hade vi nog inte passat in så bra. Vi såg nog inte ut som att vi skulle på bal på slottet ändå.
Sen blev det 3D bio, The Green hornet. Den var ungefär vad man kunde förvänta sig, fast lite till.
Efter det gick vi till hotellet, trötta hjältar kastade sig i säng och sov som två klubbade sälar.
På söndagmorgonen blev det regäl sovmorgon, hotellfrukost och lite shopping. Peter överraskade mig med en present, gogubben min! Men Jula är nog ändå mitt favoritställe!
Där blev det allt från toalettsits till en epilator.
Och denna epilator provade jag såklart det första jag gjorde när jag kom hem. Det var en ny upplevelse, minst sagt. Det var en underbar smärta, lite som när man tatuerar sig. Sen vet jag inte riktigt om jag är nöjd med det, kan inte se skymten av ett minsta lilla hårstrå, men jag känns stubbig på benen. Nåväl, vanesak kanske. Har man inte rakat benen sen i juni så är nog allt bättre än att fortsätta skita i det. Hur bortskämd jag blivit i helgen av min käraste Peter, så är det jävligt skönt att vara hemma igen. Det hjälps inte, hemma bäst! :)

Annars då? Jo...

Subarun är nu ett minne blott, nån galning från Göteborg var här och hämtade den i fredags. Och på något konstigt vis saknar jag den lite. Alla gamla saker har ju sin charm. En sista vansinnesfärd fick jag med den iaf när jag körde den från OKQ8 och hem till gården.

Jag har fortfarande inte tagit bort julgardinerna. Jag var ju nästan stolt att jag ens fick upp dom. Ingen brådska, sånt skapar bara stressade sura personer, och sånt har jag inte tid med.

Jag har en ny favoritlåt. Och eftersom jag inte har någon aning om hur man länkar in så får ni bara grupp och låtnamn; Johnossi - Man must dance. Introt till låten får varje liten cell att röra på sig. Störtskönt!

Jag funderar varför säger man att huden "andas", på en grisblink får jag upp en syn av hundratusentals små munnar som ständigt kipar efter luft.

Jag är glad, för att inte säga lycklig. Jag har ett jobb, en underbar karl som hela tiden överraskar mig med nya sjuka och tvistade sätt att få mig att bryta ihop av skratt. Världens mysigaste tös vid namn Thelma samt damp-Onni, jag känner ingen stress för livet och vad som förväntas av mig, just nu och här är jag mig själv, dumdristig och fnittrig. Labil med självinsikt. Yay me!